Svar på Farmorsfrågan nr 120.
Frågan var: Vem är du när du inte är mamma?
Frågan är på ett sätt omöjlig, för är man mamma så är man. Det upphör liksom aldrig, inte ens när man fyllt 90. Men ändå, man var ju en person innan man blev Mamma. När barnen frigör sig (alltför snart) måste det finnas någonting kvar. Bortsett från att man är skyldig att ta vara på sitt enda liv för sin egen skull, så kan det inte vara kul för barnen att frigöra sig från en mamma som förvandlas till en liten sorglig pöl när man flyttar hemifrån. Det är i alla fall mitt försvar.
För jag har alltid känt mig säkrare, gladare, friare och starkare när jag har varit i en annan roll än Mammarollen. Det betyder inte att jag inte älskar mina barn, bara att jag älskade mig själv mycket mindre hemma än på jobbet. Det är värre att göra fel som mamma än som chef. Det är hemskare att vara ovänner i familjen än på jobbet. Det är roligare att få beröm av sin chef än av sin man. Det ställs omänskligt höga krav på en mamma, jämfört med kraven som ställs på till exempel en projektledare. Det är lättare att vara snygg och spännande på jobbet. Osv osv.
Det kändes befriande när barnen blev vuxna och jag kunde abdikera som familjens ofrivilliga matriark och projektledare. Jag blev en lugnare och mer närvarande mamma lagom till att barnen inte behövde mig längre!
Jaha, och vad kan man då dra för lärdom av detta?
Jo, jag borde ha haft en mammacoach, en sån som Eva Liljendahl i Chicago. (Vi pratade en timme idag, det kostade 7.30 med Skype. 7 kr 30 öre. Är det klokt? Man pluggar in en liten telefon med usbkontakt i datorn, och sen kan man prata med USA nästan gratis, och dessutom se varann i rörlig bild på skärmen.)
Hon hade säkert kunnat hjälpa mig att se vilken bra mamma jag var också, så att jag hade sluppit känna mig som mrs Jekyll och mrs Hyde i min mammaroll och min yrkesroll.
Så om du kära bloggläsare ibland känner dig som en inspärrad Bitterfitta så skaffa dig en mammacoach innan barnen flyttar hemifrån. Det är du värd. Och det kostar inte mycket mer än att hålla sig med fransk manikyr.
Strömavbrott och minus 14.
Måste fråga mamma om de där krigsvintrarna på 40-talet som var så kalla. Var det som nu? I morse vaknade vi med strömavbrott. Vi som just nu är mellan två vedpannor. Den gamla står utanför garaget i snön och den nya är på väg med lastbil från Tjeckien. Ute i verkstan fungerar i alla fall ljuset. Det är en fas som har gått, gubbarna från Vattenfall var här och tröstade oss med att de håller på att laga felet. Jag skriver mail och samlar på hög, tills jag kan skicka dem. Vedspisen i köket och kaminen i uterummet är räddningen idag. Och Iphonen förstås.
– Posted using BlogPress from my iPhone
