Vilken perfekt kväll det är. Glada barnbarn, lagom kallt, massor av snö. Jag älskar 6 – 10-årsåldern. Här kommer lite bildbevis:

Så här ser jag ut just nu. ”Hur mycket vågar du?” undrade Hanna. ”Vad som helst!” svarade jag. Så nu får vi se…

Inte hunnit blogga på 2 dagar! Dagar som har gått i expressfart med jobb, lamm som har lämnats till slakt, lammskinn som måste tas om hand (saltas innan de skickas till beredning) mm. Jag minns inte ens vad som har hänt de senaste dagarna. Då är det för mycket. Men även om jag inte hunnit blogga så ar jag hunnit twittra. I vänsterspalten här på bloggen hittar du mina senaste ”tweets”, dvs twitterinlägg.

Hela dagen idag har jag varit på kurs med Susanne Pettersson ( otroligt bra), Lennart Linde’n ( ruskigt inspirerande), Mia Törnblom ( väldigt tankeväckande) och Ulla Skoog (fruktansvärt rolig).

Dessutom satt vi helt hypnotiserade av Stavros Louca, Sveriges bäste mattelärare och hjälte i TV-serien ”Klass 9 A”. Under hans 50 minuter långa framträdande fick jag torka tårarna minst fyra gånger – av rörelse eller glädje över att det FINNS såna lärare. Hoppas han hinner coacha massor av efterträdare, jag vet ju att det inte är någon brist på eldsjälar bland de som börjar som lärare. Problemet är att de bryts ner av systemet/kollegerna/arbetsmiljön. Stavros berättade bl a att han har 120% närvaro på sina lektioner i Rinkeby, eftersom elever från andra klasser smiter in i hans klassrum på lektionerna! Han hävdade också att en (bland flera) framgångsfaktorer för honom är romantik! Jag gillar att flörta, sa han, jag flörtar med alla, det är viktigt att känna sig sedd och älskad.

Nu har jag skottat snö i 2 timmar och måste sova. Ha det fint, vi hörs imorgon.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Vilka tre löften vill jag ge till mig själv inför den här julen?

Det första löftet är att inte visa hur besviken jag är över att Lille L och hans mamma inte firar med oss den här julen. Det blir den första julen utan dem, förmodligen inte den sista. Men det är bara att gilla läget, något annat alternativ finns inte. Förhoppningsvis får vi ändå träffas under julhelgen, fast inte på julafton. Och vi kommer att träffas flera gånger innan jul också, redan på fredag ska jag ta med lille L på Jul på Liseberg. Men det blir långt ifrån samma Fanny&Alexanderjul som förra året, när vi var 18 personer hemma. Livet har ändrat sig, bara att anpassa sig.

Det andra löftet är att börja julpynta minst en vecka i förväg och även ha klart alla julklappar och julkakor i god tid.  I alla år har vi väntat till dagen innan med granen och kransarna och ljusstakarna och julgrupperna. Den 23e december har blivit helvetesdagen då även all mat ska lagas, lax och skinka rökas, kola och knäck kokas, de sista inköpen ordnas. Stopp säger jag! Julen kan få smygstarta  några dagar innan, det är bara gamla tvångstankar att julen ska explodera den 24e och ingenting får märkas innan dess.

Det tredje löftet är att vara helt utvilad på julaftons morgon och njuta av att ha de mina i huset så länge det varar. Jag vill kunna le hela julafton.

Vilka tre löften kan du ge dig själv inför julen?

Idag hade jag tänkt ta mig till Göteborg och gå på Jul på Liseberg med barnbarnen. Det måste vara underbart där just nu, lagom kallt och massor av snö.

Men det snöar för mycket, jag är för feg för att ge mig ut på vägarna 10 mil fram och tillbaka. 🙁

Jag får hålla tummarna för att snön ligger kvar en vecka till. På fredag, då SKA vi till Liseberg.

Fritid. Fri tid. Eftersom det inte blev någon göteborgsresa ska jag fixa med bilder, skicka in veckans bidrag till Fotosöndag, fortsätta på min senaste glasmålning, såga brasved. Kanske sätta upp lite utebelysningar. Idag är det en sådan söndag som jag bara kunde drömma om för ett par år sedan.

Eftersom vi hade grannar på middag igår kväll är huset trevligt röjt och ganska städat. Även om vi har vår fantastiska RUT en gång i månaden, och även om vi bara umgås med vänner som klarar vårt normala kaos, så är det rätt bra att få en anledning att plocka undan det värsta ibland. Man blir fort hemmablind. (Oj, 14 par skor som inte används i farstun, högar av tidningar och post här och där, hundleksaker och lego över hela huset.) 

Jag kom på ett sånt bra sätt att hänga upp mina glasmålningar. I uterummet har vi satt upp nät av armeringsjärn för växterna att klättra på. En ruta i nätet passar precis till en glasmålning. Yippeee, nu kan jag skapa en hel mosaik med mina glasbitar! Ska jag fylla alla rutorna i alla armeringsnäten har jag nog att göra minst ett år. Sen får jag kanske ha utställning och börja sälja. 😉

Men än så länge är varje liten glasruta så dyrbar att jag inte skulle sälja den för något pris i världen.

Idag kom ett brev som jag väntat på ganska länge. Rekommenderat. Det innehöll en guldkedja som jag har beställt till ett nytt smycke. Det är inte billigt men jag tänker unna mig det i alla fall. Jag har faktiskt inte skaffat något nytt guldsmycke sen vigselringarna. Och det är över 30 år sedan.

Det här guldhjärtat ska jag ha på mig varje dag. Den vilda bebin. Tinys lilla handavtryck från när hon var alldeles nyfödd.

Nu har jag ju fyra stycken barnbarn, på det femte. Hur ska jag vara rättvis? Det blir faktiskt för dyrt att köpa fyra stycken på en gång och inte snyggt heller att ha på sig alla samtidigt.

Det får bli en senare fråga. Det finns ju berlocker också, jag har faktiskt ett guldarmband som skujlle passa med berlocker.

Nu ska jag bara njuta av mitt nya halssmycke. Den röda stenen är en granat.

Tänk att det är mitt företag som gör såhär vackra saker. Vilken lyckost jag är.

Andra bloggare får göra som dom vill, men jag vill att du som läser Farmorsbloggen ska kunna lita på min åsikt. Därför tackar jag konsekvent nej till företag som erbjuder mig saker gratis för att jag ska skriva snällt om dom. Sist var det ett stort företag som gör fotoböcker. Jag mailade tillbaka att jag gärna tar emot en fotobok men att jag kommer att skriva i bloggen att jag tycker det är alldeles för lite plats för text i just deras produkter. Jag fick såklart ingen bok… 😉

Jag vill att Farmorsbloggen ska vara så fri från reklam som möjligt, och att den reklam som finns på sidan ska vara tydlig. Annonserna i högerspalten till exempel, som Allt för Föräldrar bestämmer över och placerar där. Och min egen annons för LifeStone en bit ner till vänster. Det jag skriver i mina inlägg ska inte vara påverkat av att jag har fått någonting gratis. Ingen ska kunna köpa min röst eller min åsikt.

För mitt företag LifeStone så gäller samma sak. Vi ger inte bort våra produkter i utbyte mot att någon skriver positivt om oss.  Jag erkänner motvilligt att det har hänt att vi gjorde det, men den tiden är sedan länge förbi. Jag får flera mail i veckan till LifeStone från bloggare som vill prova våra produkter och föreslår att vi ska ”samarbeta”, och jag tackar vänligt nej till alla.

Däremot händer det ibland att vi bidrar med priser till olika tävlingar. Till exempel adventskalendern i Prinsessans Dagbok .:-)

Nu har några tjejer på skönhetsmagasinet Daisybeauty startat ett Webbupprop mot smygreklam, som går ut på att man förbinder sig att följa marknadsföringslagen och de pressetiska reglerna. Jag har skrivit på. Jag hoppas att det kommer någon form av märke som jag kan ha på bloggen, ungefär som en KRAV-märkning.:-)

Jag är säker på att många, kanske de flesta av mina bloggkolleger, också skulle kunna skriva under på de här reglerna.

Webbuppropet hittar du i den första kommentaren till det här inlägget.

Frågan var: Vem är du när du inte är mamma?

Frågan är på ett sätt omöjlig, för är man mamma så är man. Det upphör liksom aldrig, inte ens när man fyllt 90. Men ändå, man var ju en person innan man blev Mamma. När barnen frigör sig (alltför snart) måste det finnas någonting kvar. Bortsett från att man är skyldig att ta vara på sitt enda liv för sin egen skull, så kan det inte vara kul för barnen att frigöra sig från en mamma som förvandlas till en liten sorglig pöl när man flyttar hemifrån. Det är i alla fall mitt försvar.

För jag har alltid känt mig säkrare, gladare, friare och starkare när jag har varit i en annan roll än Mammarollen. Det betyder inte att jag inte älskar mina barn, bara att jag älskade mig själv mycket mindre hemma än på jobbet. Det är värre att göra fel som mamma än som chef. Det är hemskare att vara ovänner i familjen än på jobbet. Det är roligare att få beröm av sin chef än av sin man. Det ställs omänskligt höga krav på en mamma, jämfört med kraven som ställs på till exempel en projektledare. Det är lättare att vara snygg och spännande på jobbet. Osv osv.

Det kändes befriande när barnen blev vuxna och jag kunde abdikera som familjens ofrivilliga matriark och projektledare. Jag blev en lugnare och mer närvarande mamma lagom till att barnen inte behövde mig längre!

Jaha, och vad kan man då dra för lärdom av detta?

Jo, jag borde ha haft en mammacoach, en sån som  Eva Liljendahl i Chicago.  (Vi pratade en timme idag, det kostade 7.30 med Skype. 7 kr 30 öre. Är det klokt? Man pluggar in en liten telefon med usbkontakt i datorn, och sen kan man prata med USA nästan gratis, och dessutom se varann i rörlig bild på skärmen.)

Hon hade säkert kunnat hjälpa mig att se vilken bra mamma jag var också, så att jag hade sluppit känna mig som mrs Jekyll och mrs Hyde i min mammaroll och min yrkesroll. 

Så om du kära bloggläsare ibland känner dig som en inspärrad Bitterfitta så skaffa dig en mammacoach innan barnen flyttar hemifrån. Det är du värd. Och det kostar inte mycket mer än att hålla sig med fransk manikyr.