”Vi startar ett trädgårdscafe’!”
Lilla S och lilla A är i Fiskebäckskil en vecka. De bor i huset där jag tillbringat alla mina somrar som barn och tonåring. I den pyttelilla trädgården framför huset har jag tältat, haft brottningsmatcher och cirkusföreställningar. Jag har suttit på trappen mot vägen och sålt konstverk av snäckor och Karlssons Klister. Men aldrig försökt mig på att starta café. Fast det är bästa läget utmed promenadstråket ner till kajen.
Flickorna hade målat finaste affischen och mamma A hade bakat hallongrottor och mandelskorpor. Tre små bord med stolar placerades ut i trädgården. Att ragga kunder var enkelt. Vem kan motstå en 7-åring och en 10-åring som lockar med egenbakade skorpor och hallongrottor?
Nr 177/365 foton 2011. Tema; Svensk sommar
Lilla Mini och jag fick vara statister som gäster i trädgårdscafe’et, så det inte skulle se tomt ut. Nr 178/365 foton 2011. Tema: Hatt.
Titta vilken tur, bästa grannen Anna-Lena som jag inte pratat
ordentligt med på år och dag gick förbi och hade tid att fika i trädgårdscafeet!
Kaffekoppar och fat var udda, liksom stolar och bord som mamma A hittat på olika ställen i huset. Det kom både tyska och norska gäster till trädgården och den unga personalen var överlycklig. De turades om att jobba som inkastare och servitriser. Trots en lång lunchrast för bad tjänade de ihop nästan 400:-!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Krabbfiskepremiär!
När lille L skulle åka hem till stan med bussen idag ville han inte. ”Jag vill stanna här alltid!” sa han. Det kan inte hjälpas att jag blev lite lycklig, fast samtidigt tyckte jag synd om K. Men jag vet att det finns inget som den egna sängen och den egna hemmalukten, så det blev nog bättre när de väl kom hem.
Det var inte konstigt att det var så poppis hos oss den här helgen. Favoritkusinerna var också här, vädret var härligt och alla lekte intensivt både ute och inne från tidig morgon tills sängdags. Han fick styra båten och vi körde till Handelsman Flink och köpte glass. Farfar hade snickrat färdigt gungställningen och hängt upp gungorna.
Dessutom hann lille L fiska krabbor med mamma och farfar en stund idag, innan det var dags att åka hem.
Om lite mer än en vecka kommer han tillbaka på sommarlov med pappa L och E. Då har jag också semester. Jag längtar nog lika mycket som han.
Kan man ha en mamma med slöja i en annons?
Det är väl självklart att man kan. Eller? Varför ser man då så få? Jag har faktiskt bara sett en enda sån annons och den har jag gjort själv! Fast slöja är ett slarvigt ord, huvudduk är bättre. Det är inte alls länge sedan kvinnor i Sverige också bar huvudduk, jag minns det från min barndom på 50-talet i Fiskebäckskil.
När jag arbetade med LifeStones annonskampanj för detta året ville jag ha med alla möjliga slags mammor. Riktiga mammor, inte några fotomodeller. Jag hade sån tur när jag letade modeller, alla jag frågade tackade ja! Det var mammabloggare, en lärare, en designer, en läkare, en sjuksköterska, en it-tekniker, en studerande, osv. Alla ställde upp både med sina namn och sina ansikten i våra annonser i svenska Mama och Vi Föräldrar och i norska Mamma.
Bland mammorna som är lite annorlunda finns Senait som är färgad och kristen och Anna som är muslim. Hon bär huvudduk, eller hijab som det egentligen heter. Båda tjejerna finns i min familjekrets.
Nu har annonserna gått hela våren och jag har bara fått positiva reaktioner. Den som jag blev allra gladast för kom härom dagen i ett mail:
From: Jxxxxxx Lxxxxxx Subject: En annons.
Message Body:
(ursakta, jag har inget svenskt tangentbord)
Hej, jag vill tacka Er for att ni har en annons med en tjej som har hijab, ni skulle bara veta hur mycket detta betyder for mig och mina vanner. Tusen tack!
Mvh Jxxxxxxx Lxxxxxxx, muslim.
Tack själv kära J, jag blev så himla glad. Det är första gången i mitt liv som jag har gjort en annons som verkligen har betytt något för någon.
Köra båt med farfar.
Lille L 4 år kör Tumlaren, 7,5 meter motorsnipa. Han sitter i farfars knä och styr koncentrerat. Han har sovit middag i ruffen och vet ingenting om vilket elände det var när motorn först inte ville starta. Nästan en hel timme tog det medan farfar löste problemet genom att lossa olika skruvar och släppa ut luftbubblorna som letat sig in i dieselmotorn.
För mig var det premiärtur med båten för den här säsongen. Odd har pysslat hela vintern med den, men för mig känns den främmande och lite skrämmande så här i början. Jag vill absolut inte köra själv med båten full av barn, det får vänta tills vi är ensamma igen. Även om jag vet att jag kan manövrera den minst lika bra som Odd så sitter det i ryggmärgen att det egentligen inte är min sak att köra båten. Det var alltid pappa som körde. Jag har aldrig ens sett min mamma styra.
För några år sedan gjorde jag det till ett projekt att verkligen lära mig köra båten själv, alldeles ensam. Ta båten och ge mig ut och fiska makrill. Själv.
Det gick såklart hur bra som helst och kändes väldigt bra i själen. Men ändå får jag börja om varje sommar, att övervinna osäkerheten.
Odd uppmuntrade på alla sätt att jag skulle kunna hantera båten själv. Han älskar när vi går in i en fullsatt gästhamn och det är han som står på fördäck med tampen i hand för att hoppa iland, och jag som styr. Det är inte den vanligaste synen i gästhamnarna. 😉
Nu har min tillit till båten fått sig en liten törn. Köra själv är väl en sak. Men att lufta en dieselmotor som inte vill starta är en helt annan. Tänk om det skulle hända mig utanför Islandsberg?
Tur att vi är med i Sjöräddningen. Som medlem blir man räddad gratis även om det bara är ett simpelt motorhaveri och ingen sjönöd.
Midsommarnatt.
Det har varit en fin dag. Vi har lekt, ätit, umgåtts, pratat, slappat, tupplurat, myst. Det gjorde ingenting att det regnade ibland. Alla var glada och ingen behövde vara hungrig. Hoppas du har haft en lika fin midsommarafton!
Några av dagens bilder:
Ha en härlig Midsommar!
Nu är huset fullt av barn och barnbarn, snart är det dags för den stora gemensamma familjelunchen. Vi blir 15 personer. Äldst på kalaset blir mamma, 92 år och yngst lilla Mini som redan hunnit bli 4 månader.
Men ovanligt många saknas i år, det känns tomt utan Tinys familj som är kvar i Montreal. J som praktiserar ombord på Ålandsfärjan är inte heller här. 🙁 Pappa L och E firar midsommar runt hörnet med stort kompisgäng, så dem träffar vi nog åtminstone.
Jag önskar dig en fin midsommar med familj och vänner. Vädret är inte viktigt. Njut av att ni har varandra, allt annat är faktiskt ganska obetydligt.
Heathrow 6 timmar.
Vad gör man på en flygplats i sex timmar? Mer än längtar därifrån? Det kunde förstås varit mycket värre. Vi kom iväg sent omsider från Montreal med planet som inte var så trasigt som det verkade först. Men missade anslutningen i London. Så nu måste vi vänta. Jag bloggar och Odd läser senaste numret av Forskning & Framsteg.
Han visar mig en intressant artikel om att rasismen i Sverige har minskat stadigt i flera år, enligt flera vetenskapliga undersökningar. Tvärt emot vad man kan tro av vad man ser på TV och läser i tidningar. Läs artikeln på www.fof.se Du loggar in med användarnamn: 52011 lösenord: skarv ( nej, inget skämt 😉 )
Främlingsfientlighet och rasism diskuterar vi ofta, eftersom vi har både muslimer och färgade i familjen. Om vi inte hade haft det, hade vi då varit lika stora idioter som den cyklist i Göteborg som spottade in genom den öppna rutan på N:s bil och skrek ordet ”n*****!” ?
Nej, jag tror inte det faktiskt. Man måste nog vara både dum och jagsvag och rädd för att göra nåt sånt.
Och jag tror det är skillnad på att vara rasist och att vara främlingsförskräckt. En ängslig människa kan lätt dra förhastade slutsatser av hår, hudfärg, skägg och klädsel. Särskilt om man inte har en enda vän med annan hudfärg/ religion/ kulturell bakgrund.
Det finns nog inget viktigare för fred och frihet än att kommunicera. Dvs träffas och umgås, antingen på riktigt eller på nätet. Huvudsaken att man ger sig utanför sina gränser, vågar vara nyfiken på det som är annorlunda istället för att spotta på det.
Hur tänker du själv när du blir uttittad eller bespottad? Eller har det aldrig hänt?
Jag är oändligt tacksam att mina barn ger mig möjlighet att vidga mina perspektiv. Det gör livet så mycket rikare.
We are family
Lika från början.
– Posted using BlogPress from my iPad
Konsten att ta det som det kommer…
För några år sedan hade jag varit ett ilsket nervknippe i den här situationen. Planet från Montreal till London har inte kunnat lyfta i tid, vi har fått olika besked om varför och nya tider. Ett tag skulle vi bli tvungna att vänta många timmar, missa vårt anslutningsflyg i London och få övernatta där. Nu verkar det bli så att vi snart kan gå ombord i alla fall.
Vi tittar på varann Odd och jag, rycker på axlarna och säger ”Jaha, shit happens”. Jag köper en ny fototidning och sjunker ner i en fåtölj med utsikt mot det havererade planet, surfar på lite olika favoritbloggar med min IPad.
Vad är det som har ändrat sig? Är det åldern som gör mig såhär lugn?
Jag var inte ens rädd i bilen ut till flygplatsen, trots att vår chaufför körde 140 km/tim på vissa ställen varav några i en tunnel…
– Posted using BlogPress from my iPad
Montreals största fästing.
Tinys favoritställe är framtill på mamma L. Helst vill hon snutta en gång i timmen, och när hon inte snuttar vill hon ha exakt koll på var mamma är. Det är förstås underbart att vara så avgudad, men slitsamt också. Och tråkigt för pappa. Bara mamma duger. Inte konstigt kanske att det blir så när allting ändras hela tiden – Tiny kan ju inte förstå att detta bara är en utflykt hemifrån på några veckor.
Man kan inte låta bli att tycka lite synd om alla tre ibland.
Därför var det så skönt att se henne igår, när vi var bjudna på middag hemma hos hela nya tjocka släkten. Utom mamma L som var tvungen att vila hemma med huvudvärk. Plötsligt var Tiny som förbytt! Nu var pappa den självklara tryggheten, hon satt i hans knä och skyfflade i sig mat med sked och lät sig bytas på helt utan problem. När hon snubblade och slog sig lite var det bara pappa som fick trösta. Hon lekte med kusinerna också, babblade och skrattade och hade enmansteater. I flera timmar!
Det var lite för mörkt att fota inne i lägenheten, så här kommer en bild från parken istället. Varje morgon sparar jag min frukostcroissant till Tiny. Såna snabba kolhydrater tål jag inte. Men hon blir jätteglad.
– Posted using BlogPress from my iPad
Farmorsfrågan nr 164.
Vad vill du att en resa ska ge dig?
Nya vyer?
Nya saker?
Nya upplevelser?
Nya outfits?
Nya erfarenheter?
Nya vänner?
Ny inspiration?
– Posted using BlogPress from my iPad
