Vad gör man på en flygplats i sex timmar? Mer än längtar därifrån? Det kunde förstås varit mycket värre. Vi kom iväg sent omsider från Montreal med planet som inte var så trasigt som det verkade först. Men missade anslutningen i London. Så nu måste vi vänta. Jag bloggar och Odd läser senaste numret av Forskning & Framsteg.
Han visar mig en intressant artikel om att rasismen i Sverige har minskat stadigt i flera år, enligt flera vetenskapliga undersökningar. Tvärt emot vad man kan tro av vad man ser på TV och läser i tidningar. Läs artikeln på www.fof.se Du loggar in med användarnamn: 52011 lösenord: skarv ( nej, inget skämt 😉 )
Främlingsfientlighet och rasism diskuterar vi ofta, eftersom vi har både muslimer och färgade i familjen. Om vi inte hade haft det, hade vi då varit lika stora idioter som den cyklist i Göteborg som spottade in genom den öppna rutan på N:s bil och skrek ordet ”n*****!” ?
Nej, jag tror inte det faktiskt. Man måste nog vara både dum och jagsvag och rädd för att göra nåt sånt.
Och jag tror det är skillnad på att vara rasist och att vara främlingsförskräckt. En ängslig människa kan lätt dra förhastade slutsatser av hår, hudfärg, skägg och klädsel. Särskilt om man inte har en enda vän med annan hudfärg/ religion/ kulturell bakgrund.
Det finns nog inget viktigare för fred och frihet än att kommunicera. Dvs träffas och umgås, antingen på riktigt eller på nätet. Huvudsaken att man ger sig utanför sina gränser, vågar vara nyfiken på det som är annorlunda istället för att spotta på det.
Hur tänker du själv när du blir uttittad eller bespottad? Eller har det aldrig hänt?
Jag är oändligt tacksam att mina barn ger mig möjlighet att vidga mina perspektiv. Det gör livet så mycket rikare.

We are family

Lika från början.

– Posted using BlogPress from my iPad

För några år sedan hade jag varit ett ilsket nervknippe i den här situationen. Planet från Montreal till London har inte kunnat lyfta i tid, vi har fått olika besked om varför och nya tider. Ett tag skulle vi bli tvungna att vänta många timmar, missa vårt anslutningsflyg i London och få övernatta där. Nu verkar det bli så att vi snart kan gå ombord i alla fall.
Vi tittar på varann Odd och jag, rycker på axlarna och säger ”Jaha, shit happens”. Jag köper en ny fototidning och sjunker ner i en fåtölj med utsikt mot det havererade planet, surfar på lite olika favoritbloggar med min IPad.
Vad är det som har ändrat sig? Är det åldern som gör mig såhär lugn?
Jag var inte ens rädd i bilen ut till flygplatsen, trots att vår chaufför körde 140 km/tim på vissa ställen varav några i en tunnel…