Köra båt med farfar.

Lille L 4 år kör Tumlaren, 7,5 meter motorsnipa. Han sitter i farfars knä och styr koncentrerat. Han har sovit middag i ruffen och vet ingenting om vilket elände det var när motorn först inte ville starta. Nästan en hel timme tog det medan farfar löste problemet genom att lossa olika skruvar och släppa ut luftbubblorna som letat sig in i dieselmotorn. 

För mig var det premiärtur med båten för den här säsongen. Odd har pysslat hela vintern med den, men för mig känns den främmande och lite skrämmande så här i början. Jag vill absolut inte köra själv med båten full av barn, det får vänta tills vi är ensamma igen. Även om jag vet att jag kan manövrera den minst lika bra som Odd så sitter det i ryggmärgen att det egentligen inte är min sak att köra båten. Det var alltid pappa som körde. Jag har aldrig ens sett min mamma styra.

För några år sedan gjorde jag det till ett projekt att verkligen lära mig köra båten själv, alldeles ensam. Ta båten och ge mig ut och fiska makrill. Själv.

Det gick såklart hur bra som helst och kändes väldigt bra i själen. Men ändå får jag börja om varje sommar, att övervinna osäkerheten.

Odd uppmuntrade på alla sätt att jag skulle kunna hantera båten själv.  Han älskar när vi går in i en fullsatt gästhamn och det är han som står på fördäck med tampen i hand för att hoppa iland, och jag som styr. Det är inte den vanligaste synen i gästhamnarna. 😉

Nu har min tillit till båten fått sig en liten törn. Köra själv är väl en sak. Men att lufta en dieselmotor som inte vill starta är en helt annan. Tänk om det skulle hända mig utanför Islandsberg?

Tur att vi är med i Sjöräddningen. Som medlem blir man räddad gratis även om det bara är ett simpelt motorhaveri och ingen sjönöd.