Vem lyssnar du på?

Regn, regn och åter regn. Och hård vind. Det var nervöst hur vi skulle få ombord Sven-Bertil Taube som går med käpp och ser väldigt dåligt. Hur gammal är han egentligen? Jag har faktiskt ingen aning och vill inte googla. Jag vill att han ska vara odödlig!

Men vi lyckades lägga till med aktern mot bryggan och en massa hjälpande händer såg till att han kom tryggt ner i sittbrunnen. Tyvärr vet jag inte vad de andra personerna på bilden heter. Utom Peter Jöback till vänster förstås. Med ryggen mot mig sitter en väldigt trevlig man som hade läst Farmorsbloggen igår kväl!! 🙂 (ja, ja, han hade googlat på Taubespelen och då dök min blogg upp.)

Alla minglade glatt och hade jag läst min Se & Hör lite bättre hade jag säkert fattat mer av samtalet mellan Peter och Sven-Bertil. Vad jag förstår så var Peter lycklig över en ny roll han hade fått i London, och Sven-Bertil ville att de skulle träffas när han kom dit. Se där, jag kan vikariera för Lotta Gray vilken dag som helst!! 😉

Mobilen ringde och en något stressad J undrar om vi kan vara båttaxi för artisterna till Taubespelen. J extrajobbar som vanligt som scenbyggare, P-vakt och allmän fixare under spelen. Igår ringde han om en elkabel till kylcontainern, kunde vi låna ut den vi har till landström i båten? Vi bytte mot två konsertbiljettet. 🙂
Tumlaren är lagom stor och perfekt med sitt kapell idag när det regnar.
OK, sa vi förstås.

Först ombord var Ulf Lundell med sällskap! 🙂

Ulf Lundell kom till Ängön för att ta emot Orusts stora Evert Taube pris som delades ut för första gången i år. Han fick en check från Orusts Sparbank och en fin glastavla  av glaskonstnären Helena Gibson. Och ofantlig ära förstås. Men han såg inte speciellt bekväm ut där på på scenen, han liknade mera en skärgårdsgubbe som kommit fel..;-) Jag hade aldrig känt igen honom, och det är säkert meningen med det där skägget. Han var i alla fall väldigt trevlig, om än tystlåten, och tackade för att han fått åka i en ”riktig båt”.

 Nr 198/365 foton 2011. Tema: Väderbiten.

Plötsligt förstår jag vad som menas med publikens kärlek. Jag förstår hur svårt det måste vara för en artist att inte få vara med längre, inte få stå där på scenen och känna svallvågen av varma känslor från ett hav av glada människor med strålande ansikten. Sven-Bertil Taube behöver inte vara orolig. Kärleken som strömmade mot honom där han stod på den stora utomhusscenen idag gick nästan att ta på.

Idag är det den första dagen av sommarens Taubespel på Flatön. Hela ön sjunker lite grann av alla bussar som kommer från hela Sverige och också från Norge. Vägen som går över ön, från orustfärjan till dragsmarksfärjan, korkas igen av bilar och cyklister och gående. Här och där längs vägen säljer driftiga barn kaffe, saft och bullar. Idag såg jag också några som sålde fina bigarråer i hemvikta kartonger.

Vi cyklade tvärs över ön till Taubespelen som vanligt, med ost och bröd och lantvin i en korg och min yogamatta på pakethållaren. Vädret var soligt, marken i skogsbacken var torr och fin och alla i publiken kunde alla texterna som vanligt. Några dansar i gräset, man träffar en massa grannar och öbor och det är kort sagt helt underbart.

Sarah Dawn Finer var den perfekta partnern till Sven-Bertil, säker på scen, omtänksam mot den halvblinde Sven-Bertil och samtidigt lagom flirtig. Han var mer inspirerad än någonsin förr och sjöng med inlevelse och stark stämma: ”Rosa jag ääälskar dig!” så att Sarah rodnade.

Självklart ska jag dit imorgon igen. Så länge SvenBertil lever missar jag inte Taubespelen. Imorgon kommer Cajsa-Stina Åkerström, Peter Harryson och Peter Jöback också och den fantastiska Sinfoniettan från Göteborgs symfoniorkester. Ulf Lundell ska få det första Taubestipendiet som utdelas av TaubeSpelen. Kanske herr Lundell också dyker upp? Det lär i alla fall bli publikrekord, ryktet säger att det aldrig sålts så många biljetter på förköp. Tyvärr sägs det också bli regn. Det kan bli många spännande upplevelser både på scen och på parkeringsplatsen som brukar förvandlas till gyttjegrop.

Två dagar före midsommar svämmade plötsligt mailboxen till Svärmorsfrågan över. Nitton långa mail med mer eller mindre svåra och akuta problem från ledsna, arga och oförstående svärdöttrar som ville höra min åsikt. Vad hade hänt? Tidigare har det kommit kanske en fråga i veckan, ibland ingen alls.

Det visade sig att AlltförFöräldrar hade puffat lite för Fråga Svärmor i sitt nyhetsbrev.  Så nu betar jag av en fråga i taget. Det går inte att göra det på löpande band. Många frågor är skrivna med hjärteblod som det heter i romanerna… Jag vill ha respekt för det och försöka sätta mig in i hur den som har skrivit mailet tänker, och det är inte alltid så lätt.

Du som väntar på att jag ska svara – ha tålamod, det kommer. Och tack för förtroendet. <3

Och snälla Erica på Alltför Föräldrar, vänta lite med att göra mer reklam för Fråga Svärmor. 😉

Ja, vem lyssnar när man pratar? Alltså verkligen lyssnar?

Inte många. Nästan alla använder tiden när jag pratar inte till att lyssna, utan till att tänka ut vad han eller hon själv ska säga när jag har tystnat. Nåt som passar i sammanhanget. Deltagande, vänligt tillrättavisande eller kanske berömmande. Kort sagt något som låter bra. 

Samtidigt som han/hon tänker på vad klockan är, vad det blir till middag, att någon går på vägen utanför och att mobilen glömdes hemma…

Att lyssna är en svår konst. Jag påstår inte alls att jag är bra på det själv. Men jag är i alla fall medveten om hur dålig jag är. Jag inbillar mig inte att jag är en god lyssnare bara för att jag vill väl.

För några år sedan var Odd och jag på en fantastisk kurs som handlade bl a om att lära sig lyssna. Den ordnades av Tidsverkstaden och kombinerade paddling i havskajak med djupa samtal och reflektioner, individuellt och i grupp. Tidsverkstaden finns fortfarande och ordnar såna här kurser både i form av  kajakpaddling och fjällvandringar, jag kan verkligen rekommendera det!

Vi pratar ofta om vad vi upplevde och lärde oss de där dagarna i Göteborgs yttersta skärgård, för det var helt magiskt. Ofta säger vi till varandra att det där sättet att lyssna borde vi införa hemma, både med varann och när vi umgås med andra. Det blir förstås sällan av. Men vi köpte två kajaker direkt efter kursen! 🙂

Hur gick den då till? Jo, vi fick en given fråga att fundera över först. Det gjorde var och en för sig själv medan man paddlade kajak under kanske en timme. Sedan samlades alla i en ring framför brasan i en liten stuga på ett skär, och berättade vad man kommit fram till.  Den som talade fick hålla på så länge han/hon behövde, och det var förbjudet för någon av oss andra att avbryta, fråga eller kommentera. När man var färdig blev det en tyst minut, innan kursledaren gav ordet till nästa person. Alltså – inget värderande, inget bemötande, ingen diskussion. Bara lyssnande!

Det här gjorde att jag, kanske för första gången,  kände mig helt fri att säga vad jag tänkte. Jag visste att alla lyssnade, och att ingen efteråt skulle vrida och vända och tolka det jag sagt. Detsamma gällde förstås för de andra. Vi fick höra sorgliga, hemska, svåra tankar som man i ett vanligt samtal skulle ha bemött på något sätt. Genom att trösta, försöka släta över, kanske skämta bort osv. Men regeln var att bara lyssna, inte reagera. Det var befriande och framförallt fördjupande. Under de där tre dagarna hittade vi okända djup både hos varandra och hos människor som vi aldrig träffat förut.

Bloggen kanske är ett sätt att tillfredsställa den där längtan att bli lyssnad på, helt förutsättningslöst?  Det är inte kommentarerna som gör att jag fortsätter och faktiskt tycker att bloggandet ger mig mer och mer.  Det kanske är de tysta lyssnarna där ute som ger mig trygghet?

Vem har du som verkligen lyssnar på dig?

Det är knappt jag vågar erkänna det, men idag vaknade jag av mig själv klockan 6 och gav mig ut på min träningsrunda. 8 km på skogsstigar och grusvägar runt Flatön. På ett ställe får man ibland ta av sig skorna och vada runt ett klipputsprång, om det är högvatten. Jag går/springer med en hastighet av 6,6 km/tim för närvarande. Målet är att kunna springa en mil om ett år ungefär. Appen Endomondo är min träningscoach, Iphonen sitter på armen och hejar på. ”Three kilometers in 25 minutes” ekar det plötsligt mellan tallarna.

Ju mer jag har att göra på jobbet, desto envisare blir jag med träningen. Det känns verkligen att den motverkar stress och gör mig gladare och starkare. Det gäller att mota bort dåligt samvete för att jag tar den här egentiden när det är som mest att göra. Jag blir faktiskt mycket effektivare på jobbet efteråt. Dessutom kommer jag på alla bra idéer under mina träningsrundor. Idag kom jag på en riktig toppenidé, så snart jag kom hem igen rusade jag till datorn och registrerade två nya domäner. Omsider ska jag avslöja vilka. 🙂

Resten av dagen har gått i turbofart, tur att jag har mina mellanmålsbars från XtraVaganza och rester från gårdagens grillmiddag i kylskåpet till lunch. Trots 8 timmars arbetsdag, när jag egentligen skulle jobba halvtid, blev jag inte alls klar med det jag skulle. 🙁 Massor av inkomna ordrar från två dagar ligger kvar i en hög och väntar på registrering. Imorgon får jag börja arbeta klockan sex istället. Men då ska jag å andra sidan iväg till gymmet kl 10 för ett pass cirkelträning. 🙂

Det är guld värt att kunna bestämma över sin arbetstid såhär, det väger faktiskt upp alla nackdelar med överbelastning och sommarstrul.

Och nu ikväll har vi grillat, ätit jordgubbar och jag har sovit en liten tupplur i hammocken under pergolan. Inte kan jag väl klaga?

Vad ser jag fram emot denna veckan? Jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot att börja jobba igen. Tjöta och skratta med tjejerna, få gå in i min yrkesroll och ta tag i en massa nya projekt som ligger och väntar. 

Fast det dröjer tyvärr flera veckor innan jag kan ägna mig helt åt mina egna projekt. De närmaste två veckorna gäller det att försöka hålla undan det värsta från S´s bord, hon som ansvarar för bl a ordermottagning och kundservice. Även om vi har förberett länge för halvfart under semesterperioden, och är vana sedan tidigare år, så blir det ändå ofta ett h…e för den stackare som ska vikariera för S. Aldrig händer så mycket konstiga saker som då. Paket hamnar i Tjottahejti, betalningar kommer in på fel konton, fakturor går till inkasso av misstag. Jag blir gråhårig bara jag tänker på det. Så jag gör inte det, utan tar en dag i taget och förlitar mig på S´s fantastiska manualer. Jag kommer att klara detta också. 😉 

Och så ser jag fram emot att plocka färdigt alla bigarråer från vårt körsbärsträd. Det är halvdött sedan vi flyttade på det för fem år sedan, och en honungsros har fått klättra upp i kronan. Men det ger underbart goda bigarråer i massor varje juli. 

Sedan lilla S förra sommaren var med mig på Göksäter, Orusts Ullared, har hon tjatat hål i huvet (som vi säger här på landet) på sina föräldrar om att få åka dit ”på riktigt”. Dvs inte göra som vi vanliga orustebor, sticka in huvudet då och då för att se om det finns nåt användbart (det gör det alltid). Nej, stanna i timtal och verkligen utforska alla de tusentals kvadratmetrarna shoppingglädje. Idag var det dags. Mamma A och P offrade hela två timmar på Göken tillsammans med tjejerna.

Det bästa med att åka dit är överraskningseffekten. Det är faktiskt som på julafton. Man vet aaaldrig vad man hittar på Göken. Jag har kommit därifrån med en chokladfontän, långt innan chokladfontäner var stapelvara på varje Bauhaus och Clas Ohlson. Man kan hitta jättesnygga utekök i senaste design, avancerade massagefåtöljer och urfula pyjamaser i endast storlek 38. Allt till löjligt låga priser.

Kolla vad tjejerna kom hem med. Bland annat.

 Posera är det roligaste som finns, och fotografen tackar förstås och tar emot. Nedanstående bild tycker jag är så typisk för 11-åringen – den tjusiga, och 7-åringen – den spralliga. 🙂