Sitter på tåget mot Stockholm och filosoferar. Läser nyheter på Ipaden och funderar över mitt korta samtal mellan fyra ögon med Amelia Adamo i onsdags.
”Hur går affärerna?” frågade hon. Och jag berättade om försäljningssiffror som sedan i januari ligger på 2008 års nivå. Om besparingar och neddragningar i arbetstid för personalen, och motsvarande ökning av arbetstiden för ägarna (mig).
”Det är likadant för hela handeln, det handlar om att folk skjuter på sina inköp. Folk blir uppskrämda av det som händer i Grekland och av allt som skrivs i tidningarna. Det kommer att vända.” tröstade Amelia. Dagen efter läste jag i GP om KappAhls ras. Där sitter Amelia i styrelsen.
Medias makt att påverka är skrämmande. I alla fall blir jag lätt påverkad både av vad jag läser och vad jag hör. Därför har jag slutat läsa tidningen varje dag, och jag sätter inte på radion när jag kommer ner i köket till frukosten. Varför ska jag börja dagen med en dos missmod och pessimism? Till vilken nytta?
2008 jublade vi över våra fina försäljningssiffror. Samma siffror som vi oroas över idag. De kunder vi faktiskt har fyller Gästboken på hemsidan med beröm. Min familj mår bra, alla har jobb så de klarar sig, mat på bordet och kläder på kroppen. Barnbarnen är friska och min älskling och jag har det fint ihop. Fast lite för stressigt just nu.
Amelia fick frågan av intervjuaren Jessica vad hon gör för att vara ”mindful”, om hon använder någon teknik för att leva medvetet i nuet och fånga dagen.
”Asch det har jag inte tid med,” sa hon. ”Men min vän Patricia Tudor Sandahl som är en förtjusande person (hon uttrycker sig så) har lärt mig vilken kraftfull känsla tacksamhet är. Så varje kväll innan jag somnar tänker jag på några saker som jag är tacksam för. Det tar bara någon minut och det får mig alltid i balans även efter en dålig dag.”
Tack för påminnelsen Amelia. Det var flera månader sen jag slutade fylla i min Tacksamhetsdagbok i mobilen varje kväll. Nu är det dags att börja igen.

Tack för min fina klänning och att jag kommer i den!
– Posted using BlogPress from my iPad

Hur många snälla tankar tänker jag en vanlig dag?

Jag önskar att det vore fler. Särskilt när jag är stressad är det lätt att negativa och kritiska tankar tar över. Det känns som om det är dags att läsa om den där boken av Kay Pollack: Att välja Glädje. För det är ju så att ju svartare tankar man har om andra, desto mörkare blir det egna livet.

Just nu packar jag för tre dagar i Stockholm, det blir en bra övning i att tänka snälla tankar.  Först tågresan, sen tunnelbana, sen butiksbesök hos återförsäljare mitt i city, mitt i värsta fredagsrusningen… Stockholm är knappast min favoritstad.

Men SEN – skrivarkurs med författarcoachen Ann Ljungberg i två hela dagar! 🙂  Det ska bli riktigt spännande och kul.

Igår träffade jag Amelia Adamo. Det känns faktiskt så, väldigt personligt fastän jag minsann inte var ensam med henne. Vi var nog närmare 100 kvinnor eller kanske fler som hade nappat på Jessica Catos inbjudan. ”Det motvilliga åldrandet” var rubriken på kvällens samtal.

Eftersom Amelia inte bara är tidningsdrottning utan också farmor, är hon kund hos LifeStone, så jag har haft kontakt med henne via mail förut. Men aldrig träffat henne personligen. Som alla andra som bara sett henne på TV (Skavlan t ex) undrade jag förstås:

Är hon så där snygg i verkligheten? Är hon sådär trevlig på riktigt? Är hon sådär frispråkig i vanliga fall?

Svaret på alla frågorna är JA! Hon är skitsnygg, urtrevlig och säger precis vad hon tycker fast på ett vänligt och roligt sätt. Till exempel: ”Vi singlar i 60-årsåldern och uppåt är blomstrande och villiga och ingenting hindrar oss att ha ett aktivt sexliv. Utom att karlarna som tänder på oss är i 70-årsåldern och då händer det kanske inte så mycket mellan lakanen. Men då får dom väl skaffa Viagra så dom får upp sin blomsterpinne?!”

Det handlade förstås inte bara om sex utan samtalet kom in en massa annat också. Allt från utseende och relationer till gamla mammor, ekonomi och mikrolån till kvinnor i Etiopien. Amelias avskedsreplik till oss var: Grattis till att ni tillhör det starka könet!

Lokalen i det gamla Sockerbruket i Göteborg var väldigt mysig med massor av levande ljus. Tyvärr gjorde det att bilderna jag tog med min Iphone blev helt oanvändbara. Säkert blev det likadant för Amelia som fotade publiken. Men gå in och läs på Amelias blogg, gör det!

Hur många snälla tankar tänker du en vanlig dag?

Det har varit en helt fantastisk helg på Rügen. Vi hyrde cyklar, som vi alltid gör när vi kommer till en ny plats. Här kostade det bara 14 Euro för två bra cyklar en hel dag.

Odd gjorde först en lång tur på egen hand medan jag slappade i en strandstol, vårdade min förkylning och läste klart deckaren av Mari Jungstedt. Sen cyklade vi tillsammans ett par timmar på eftermiddagen. Nätet av cykelvägar är lika utbyggt som på Gotland, eller mer, vi blir sugna på cykla längre. Kanske ända till Polen?

Varför finns det inte såna här smarta strandstolar i Sverige? Som små hyddor, perfekta att krypa upp och boa i. Som en skog av solrosor vänder sig alla stolarna under dagen efter solen och vinden. Folk bygger små familjebyar genom att gruppera stolarna och komplettera med filtar på marken och låga skärmar i glada färger. Sen ligger man där hela dagen och gör inget annat än läser, äter glass och dricker öl och medhavd picnic.

Det är svensk sommarvärme på stranden och i havet är det +18 C. Hur kan det vara så stor skillnad bara några timmars båtresa från Sverige?
Imorgon måste vi åka hem igen, det känns alldeles för tidigt. Jag vill dåsa i min strandstol med en deckare minst en dag till…
Det är inte bara cykelhyran som är billig. Maten är inte heller dyr. Vi äter på fina restauranger och notan slutar på hälften av vad det hade kostat hemma.
Jag kommer bara på en nackdel (förutom uselt internet på hotellen) och det är språket. ”Vanligt folk” på gatan pratar bara tyska, ingen engelska. Bara några i hotellpersonalen kan hjälpligt prata engelska.

 Strandpiren är hjärtat i Bintz. Den är förlängningen av huvudgatan där det ligger massor av affärer, boutiquer, cafeer och restauranger. Här kan man köpa smycken av bärnsten, hälsokost och skönhetsprodukter av havtorn, kläder och hattar. På tvärgatorna hittar man keramikaffärer och konstnärsateljeer.

 263/365 foton 2011. Tema: I min bil.

Det är bra att vara i god tid vid färjan på hemvägen. Vi såg fel en hel timme på klockan, så vi var tidiga inne på Border Shop som ligger innanför grindarna när man checkat in till färjan. Det var tur visade det sig, för efter en halvtimme dundrade bussarna in, fullastade med hemresenärer som måste handla. Vi tyckte vi slog på stort och fyllde bakluckan, men det var ingenting mot vad som åkte in i bussarnas lastrum och släpvagnar. Jo, somliga bussar hade en liten extra husvagn påkopplad bara för att få plats med allt. Hur håller de reda på vem som äger vad när de lastar av? Men jag kan förstå att folk handlar, det går säkert att tjäna in hela kostnaden för resan om man har lite skickebud med sig hemifrån på vin och öl också.

Nu såg jag att man kan förbeställa på nätet på Border Shop och slippa köa, det ska jag göra nästa gång. För detta var inte sista gången vi tar bilen till Rügen, det är ett som är säkert. Men två dagar är lite för kort för att man ska hinna varva ner ordentligt. Nästa gång vill jag stanna ett par dagar till och upptäcka mer av landsbygden och människorna. 🙂

Idag är jag på Usedom, en liten ö väldigt nära Polen, faktiskt bara några hundra meter från gränsen. Man kan ta en morgonpromenad på stranden så är man i Polen om några minuter. Det här alltså landet vi kallade Östtyskland när jag växte upp.

Det tog bara 4 timmar hit med färjan från Trelleborg. Det blåste rätt friskt men det märktes inte ombord som tur var, jag som har så lätt för att bli sjösjuk. Vi fick ett fönsterbord i restaurangen och där parkerade vi hela resan, njöt av en fantastisk frukostbuffe och läste sedan. Jag deckare och Odd förberedde sin föreläsning.

När vi körde iland var vi i en annan värld, med milslånga sandstränder och ett badortsliv som är lika intensivt som vid Medelhavet, fast med kortare säsong förstås. Men än badar folk i havet här, uteserveringarna är fullsatta och rosorna blommar.

Idag på hotellet googlade jag lite på Rügen och hittade det här blogginlägget från en kvinna som varit i Bintz alldeles nyss. Precis den badorten vi ska köra till imorgon och sen stanna över helgen. Kolla hennes fina bilder! 🙂

Igår kväll missade jag galamiddagen på forskarsymposiet som Odd var inbjuden till. Jag var så förkyld att jag stannade på hotellrummet och skrev romansynopsis istället.
Idag när jag såg forskarnas lunchbuffe’ förstår jag att jag inte missade något. Korv är korv, inga konstigheter. Men de vita kulorna är inte glass, det är bollar av ister. Fläskflott! 🙂

Idag är Odds uppdrag avklarat och vi har bilat upp till den lilla badorten Binz på Rügen. Det blev många stopp i de små byarna på vägen, det finns så mycket fint att titta på. Så här vacker kan en ful transformatorstation bli om någon konstnärssjäl får tänka lite fritt. Huset är egentligen en fyrkantig låda utan fönster. Korsvirke, mur, hästen i porten – allt är målat på betongen!

Nr 262/365 foton 2011. Tema: Redigerad

Vi har hittat ”vårt” hotell Arkona som vi bokat genom Stena och installerat oss på rummet. Här finns pool och spa med en massa olika behandlingar som skulle vara väldigt lockande om jag inte vore så förkyld. Jogga längs stranden är inte heller att tänka på med min rossliga hals, det hade varit perfekt annars. Stranden är flera kilometer lång åt alla håll. Hotellet ligger precis vid den kullerstenslagda, vackra strandpromenaden som också verkar vara oändlig, med affärer, restauranger och hotell. Men inga bilar. Väldigt mysigt! Här är fortfarande mycket folk i rörelse men ingen trängsel.
Imorgon ska jag gå upp med solen och fotografera den gamla vackra piren som går ut i havet utanför vårt hotell.
Så här sprallig var portieren som visade oss vår P-plats.

– Posted using BlogPress from my iPad

Ja, vem tror jag att jag är?

I författarkursen med Ann Ljungdahl på OrdenRunt som jag har börjat på ingår att inventera vilka resurser och kunskaper man har. När man ska börja skriva är det viktigt att börja gräva där man står och analysera hur mycket man kan och vet om olika saker. Man gör det onödigt komplicerat för sig om man t ex bestämmer sig för att skriva en sjukhusroman utan att ha några fackkunskaper alls.

Så jag har börjat tänka efter. Vem är jag? Vad vet jag någonting om? Vad har jag inombords så att säga ”gratis”?

Här är början till en lista på vad jag är: Företagare, fru, dotter, mamma, tvillingförälder, farmor, mormor, syster, moster, faster, kusin, granne, f.d. frånskild, f.d. tjockis, joggare, villaägare, båtägare, fotograf, konstnär, trädgårdsmästare, copywriter, chef, utbränd, ryttare, f.d. hästägare, hundägare, fårfarmare, f.d. höns och kaninägare, jordgubbsodlare, bloggare, twittrare, resenär, uppfinnare, motionär...fortsättning följer men det får räcka just nu.

Men listan kan bli väldigt mycket längre om jag tar med min familj och mitt nätverk: Taxichaufför, forskare, sjöman, professor, lärare, specialpedagog, it-specialist, fritidspedagog, fiskare, advokat, guldsmed, glasblåsare, arkitekt, journalist, bonde, politiker, miljonär, ensamstående mamma, klädskapare, änka, diabetessjuk, student, cancerpatient, homosexuell, byggjobbare, invandrare, läkare, musselodlare, fabrikör, reggaeartist, datatekniker, tryckare, möbeldesigner, annonssäljare, mediadirektör, flyktinggömmare, trubadur, bilbyggare, televerkare, vegetarian, medium, kändis, främlingshatare, rörläggare, socialbidragstagare mm mm

Tänk vilken kunskapsbank! Och hela tiden blir det bara mer och mer och mer…:-)

Vem tror du att du är?

Gårdagens utflykt till Vattenpalatset har dykt upp i tankarna många gånger idag. Det var så roligt, vi måste göra om det snart igen! 🙂

Jag kan inte heller släppa tankarna på det flera timmar långa besöket hos mamma på eftermiddagen. Jag hade med mig korrekturet till boken om hennes liv, för att hon skulle kommentera bilderna. Då tog hon fram en ny kartong som jag inte sett tidigare, full med svartvita negativ, brev och gamla ransoneringskuponger från kriget. Några bilder är från slutet av 1800-talet. Vi pratade och skrattade och drack thé, och när jag gick var hon mycket gladare än när jag kom. Hon säger ofta att det är tråkigt att vara så gammal. Alla gamla vänner och släktingar är borta, hon har svårt att röra sig och kan inte använda händerna särskilt bra. Om 30 år är jag i hennes situation, om jag har tur. 30 år känns så nära när man tittar framåt, och så väldigt långt bort när man ser bakåt – är inte det konstigt? Undrar hur många barnbarn jag får? Mamma har tolv. Det vill jag också ha!

Jag var inte  tillbaka på min ö förrän det var mörkt. Det var en perfekt lördag på alla vis. Fastän jag nu kan räkna upp flera saker som jag hade tänkt hinna med under helgen och som fortfarande är ogjorda. Till exempel plantera fyra stora chrysantemum (bollchryss) i krukor framför huset. De står nu sedan två veckor precis som de gjorde när jag tagit hem dem från ICA, i sina svarta plastkrukor. Ibland när jag går förbi reser jag upp dem som har blåst omkull. Snart blir det väl frost så jag slipper plantera om dom? Nej, imorgon ska jag!

När och hur började jag senast ett nytt kapitel i mitt liv? Det hände nyss. Det syns i spegeln, i huset, trädgården, växthuset. Kroppen tar mycket mindre plats men desto mera tid. Trädgården växer igen, tomaterna torkar bort. Tankebruset i mitt huvud har ändrat karaktär. Det är en ny röst som mumlar och diskuterar med sig själv i min hjärna.

Det är lätt att i efterhand se vad som föregick det nya kapitlet. Mitt sista barn flyttade hemifrån. Jobbet fick växa in i tomrummet som uppstod. Det hände av sig självt, det var bara att starta nya projekt och ständigt höja tempot. Hälsan och tillvaron kraschade, men vad var alternativet?

Att leta efter svaret på den frågan har tagit nästan två år. Men nu skriver jag äntligen själv mitt livs nya kapitel, nu styr jag igen.

Det nya kapitlet handlar om att värdera och ta vara på min livstid. Vad betyder det, rent konkret? Jag upptäcker hela tiden vanemässiga beteenden som stjäl dyrbar tid.  Som att läsa tidningar, lyssna på radio, twittra, oroa mig, stressa.

Jag räknade till exempel ut att en kvarts twittrande morgon och kväll betyder 20 timmar på en månad. Jag lade märke till att jag hörde samma nyheter på radion 6 -8 gånger per dag. Dessutom märkte jag att jag blev beroende av nyheterna på ett destruktivt och obehagligt sätt. Istället för att tänka själv eller göra något kreativt fördrev jag alldeles för mycket passiv tid med att höra på rafflande reportage om svälten i Afrika, kriget i Afghanistan, massmördaren i Norge. Det gjorde mig inte mer medveten eller empatisk, det bidrog inte till att jag gjorde något för att förbättra världen, det tog bara min tid. Säkert minst ytterligare 20 timmar i månaden, förutom twittrandet. På liknande sätt ältade och oroade jag mig också för ekonomin, för barnen, för framtiden. Utan att det gjorde den minsta skillnad.

Nu hör jag på radionyheterna en gång om dagen, ibland inte alls. Jag hoppar över Bohusläningen och GP till frukosten. Det räcker faktiskt att se löpsedlarna utanför Statoil när jag tankar. Prenumerationerna på M-Magasin, Hälsa, IForm och Foto är uppsagda. Jag betalar duktiga Ulrika på Trädgårdsmakeriet för att sköta trädgården. Förhoppningsvis kommer trädgårdslusten tillbaka igen, men just nu är den helt borta. Bara att acceptera. Man är inte en sämre människa för att det växer ogräs i rabatterna och för att fåglarna får äta upp vinbären.

Vad gör jag då med all tid som har blivit frigjord? Istället för nyheter läser jag romaner. Det ligger böcker på köksbordet, bredvis sängen, i bilen. Istället för twitter fördjupar jag mig i mitt författarprojekt. Istället för att älta problem ägnar jag mer och mer tid åt fotograferandet och att hålla min kropp i form. Istället för att arbeta över lägger jag tid på barn, barnbarn och min gamla mamma.

Ibland är det lite trist att inte hänga med i fikapausernas diskussioner om Skavlan och Idol. Men det är överkomligt.

 Världens knasigaste leksak? En bankomat… Tiny tycker den är oerhört fascinerande. 🙂

 Halva dagen med barnbarnen på Vattenpalatset, halva dagen med mamma och gamla bilder. Vilken underbar lördag! 🙂