Det enda sättet att hitta fram till sin egen författarröst är att skriva mycket. Det står i alla författarhandböcker. Skriv! Ingen blir bra på löpning eller fotboll eller skidskytte utan att träna.

Mitt problem är att jag redan har skrivit hela livet utan att för den skull hitta fram till något personligt uttryck. Jag har ju sålt min skrivtalang, försörjt mig på den. Formulerat säljande rubriker och pedagogiska, korta, övertygande texter som konstruerats efter avsändarens positioneringspolicy och varumärkesstrategi. Jag har varit jättebra på att skriva annonser.

Nu sitter jag här och läser självkritiskt mina försök till skönlitterära texter. Den inre domaren är skoningslös: För naivt, för ytligt, låter som en skoluppsats, schablonmässig gestaltning, ointressant, inget flyt osv osv.

Samtidigt läser jag massor av etablerade nutida svenska författare och känner mig oftast grinig och kritisk under läsningen. Jag vågar inte nämna några namn.

Men den kända, bästsäljande författaren A:s språk tycker jag är hemskt. Raljerande, ironiskt och elakt rakt igenom. Den flerfaldigt prisbelönade författaren B:s ton finner jag långrandig, tjatig, deprimerande och gnällig, jag orkar inte läsa hennes böcker till slutet. Den berömda  författaren C skriver så dålig svenska att jag lägger alla de fyra böcker jag köpt som pocket i loppislådan utan att ha läst klart en enda av dem. Nu när jag har läst flera av kultförfattaren Elizabeth Georges böcker på raken har jag till och med kritiska synpunkter på intrigen och gestaltningen i dem. Hur inbilsk får man bli?

”Gör det bättre själv då!” viskar min inre kritiker hånfullt.

Åh vad jag vill kunna skriva som Steinbeck i Missnöjets vinter, Vredens druvor, Månen har gått ned. Jag vet, det är lika barnsligt som att sitta med ett nybörjarset  akrylfärger från Panduro och drömma om att bli en ny Monet.

Men om jag läser ett kapitel Steinbeck varje kväll innan jag somnar kanske det färgar av sig lite grann i mitt undermedvetna?

En svag nyans, av ljus nånstans…