Ikväll hade vi planerat  att gå till Edmans loge – äntligen – för första gången i sommar. Gåke och OA m fl skulle spela. Flera gånger har vi planerat – ikväll går vi! – men alltid har något kommit i vägen. Besök av barn och barnbarn för det mesta.

Ikväll var det dags.

Men … så kom sommaren i vägen. När jobbet var slut värmde solen fortfarande, den ostliga vinden blåste så lagom och vi blev så sugna på en segeltur. ”Vi hinner hem i tid för Edmans loge”, sa vi. ”En liten tur bara.”

Sen kryssade vi i fin vind med 606-an ända förbi Kungsviken och slörade hem. I kortärmat hela vägen, pratandes om ditten och datten, medan kvällssolen sjönk bortom Björnsund.

När vi kom hem var vi utsvultna och trötta och orkade bara laga en väldigt sen middag. Lax i ugnen under täcke av creme fraiche och örter, till det sallad och quinoa. Samt varsitt glas vitt vin. Sen var klockan 21.30 och vi ar helt utslagna.

Så Gåke,  vi missade er ikväll också.

Men vi hör er genom vårt öppna sovrumsfönster. 😉

Numera får jag bara köra bilen, säger han.

Eleven har tagit över.

Det finns naturligtvis massor av exempel på människor och händelser jag aldrig glömmer. Det hinner hända rätt mycket under 62 år. Jag minns  fina, roliga, underbara stunder. De svåra och sorgliga kommer inte upp till ytan förrän jag frågar efter dem, för balansens skull. Jag väljer det allra första som dök upp i mitt huvud när jag tänkte på den här frågan.

Det är min pappa som klipper av en vacker ros i trädgården, ger mig en kyss på kinden och räcker rosen till mig. Jag minns inte vad han sa. Men jag minns att det var ett alldeles särskilt tillfälle. Jag var 20 år. Han var 66. Det var den dagen mina föräldrar blev presenterade för den som skulle bli min förste man.

Det var helt säkert inte den man de hade önskat sin äldsta dotter. En arbetslös invandrare från ett muslimskt land, han talade bara knapphändig engelska och hans och min pappas lika torftiga ordförråd matchade nog inte precis.

Jag minns att rosen låg lite slokande på instrumentbrädan i bilen när vi åkte därifrån, till vår lilla andrahandslägenhet på Jägaregatan i Brämaregården på Hisingen. Mannen vid min sida sa: Vilken fin människa din pappa är. Du måste sätta rosen i en vas!

Gjorde jag det? Minns inte. Men jag glömmer aldrig kärleksläxan pappa gav mig samtidigt med rosen.