Är det min inställning det är fel på? Ser jag kaos och arbete där andra ser frodig djungel och trädgårdsparadis?

Jag var så nöjd i våras, tyckte att jag hade gjort så fint, det fanns inte ett ogräs i skarvarna på gången till växthuset, man kunde gå barfota dit in på torra, varma stenar. Därinne fanns bara några enstaka tomatplantor, några pelargoner och två fikonplantor i kruka. Rabatterna var också ogräsfria och under kontroll. I år skulle jag slippa den gröna piskan.

Men nu inser jag att det var självbedrägeri. Alla dessa gamla tanter som krokiga i ur och skur rensar ogräs i sina vackra trädgårdar, de fyller en funktion.

Jag vill inte.

Jag vägrar att bry mig om att kiwin och luktärterna snart täcker hela växthuset som nu har förvandlats till en skuggig grotta. Pallkragarna är fulla av besk, blommande plocksallad, manshög, blommande koriander och förväxt ruccola så skarp att tungan krymper i munnen och smaksinnet försvinner i flera minuter. (Idag köpte jag ett plastprasslande huvud isbergssallad på ICA igen. Allt detta jobb för egen sallad i två månader?)

Jag vill skriva, inget annat. Varje dag, inte en gång i veckan. Inte rensa ogräs, inte klippa perenner, inte ansa buskar, inte tjuva tomater, inte vattna krukor, inte slåss med ohyra. För som det står i det här citatet från bloggen Advice to Writers:

The secret to being a writer is that you have to write. It’s not enough to think about writing or to study literature or plan a future life as an author. You really have to lock yourself away, alone, and get to work.

AUGUSTEN BURROUGHS

Ser ni växthuset därbakom…?