Jag har återupptäckt Göran Tunström. Det var tack vare den gamla artikeln i DN om hans fru Lena Cronquist som jag bloggade om härom dagen.

Ett par år innan han dog var han här i kyrkan på Flatön och läste högt ur någon av sina böcker. Jag kan vända mitt öra inåt när som helst och höra hans röst alldeles tydligt igen, den värmländska böljande rösten som steg och sjönk genom meningarna på ett så annorlunda vis och ändå var så njutbar att lyssna till. Jag fick behärska mig för att inte bete mig som en sån där patetisk beundrarinna som Kerstin Ekman beskriver i Grand Final. Hon som lägger sin hand på författarens arm och viskar: Om du visste vad dina böcker betyyyder för mig!

”Berömda män som varit i Sunne” står i bokhyllan, liksom ”Ökenbrevet” och ”Prästungen”. Nu har jag lånat ”Tjuven” och ”Guddöttrarna” på bibblan. Den förstnämnda hamnar helt klart på min nya bästläsarlista här till höger. Den höll mig vaken halva natten igår, jag måste köpa den på Bokbörsen. Han är en mästare som inte får mig att tappa modet.

Det finns förstås en hel massa böcker som inte får plats på min lista bland de femstjärniga. Jag orkade inte skriva upp alla gamla omistliga klassiker som Nils Holgersson, Creme Fraiche, Tom Sawyer, Glaspärlespelet m.fl. Men nej, det är ingen heltäckande lista jag försökt skriva, bara några nedslag bland favoriterna. 

Dessutom har jag ju bara börjat. Jag ska lägga till 3-stjärniga böcker också. Mindre än 3 stjärnor är såna böcker som jag inte orkar läsa ut. Sanningen att säga de allra flesta. Dem tänker jag inte skriva upp. Jag kan ju avslöja att den senaste boken jag gav upp efter en tredjedel var Anna Karenina. Jag försökte intala mig själv: Jag måste läsa den. Men det hjälpte inte. Texten halkade bara bort från mina ögon hela tiden tills jag insåg att min hjärna helt enkelt inte ville ha den. Då så.

Det här är en sån där fråga som jag frestas ta bort från bloggen i efterhand. Varför skrev jag den? Ingen märker om jag raderar…

Frågan om vem som ser dig handlar inte om utseende, inte om att märkas i mängden. Den handlar om att vara synlig för någon precis som den man är, och att helst få bekräftat att den man är duger. Den närmaste familjen är förstås svaret, som så ofta. Jaha, så vad mer finns att säga om saken? Den jag ser på med kärlek, den ser också mig.

Alla andra människor kan naturligtvis vara både spännande och trevliga, men jag ser dem inte, är bara artig så länge jag orkar.

Nej, det där blev förstås helt fel.
Visst blir jag sedd, på riktigt, även av andra än dem som står mig närmast. Och ibland uppstår ju magiska möten med helt främmande människor. Man börjar kallprata och hamnar i ett intensivt samtal om livet och döden, barndomen och lyckan. Man ser och blir sedd av någon, och det kan lika gärna vara en tillknäppt affärsman på X2000 som en gammal tant i väntrummet på ortopeden.

Sen börjar jag fundera – bryr jag mig kanske i själva verket ganska mycket om att bli sedd av flera än mina närmaste? Varför skulle jag annars skriva den här bloggen till exempel? Vem försöker jag lura? Ser jag inte ens mig själv?

Nu blev det för stort och svårt, nu släpper jag frågan, bara till hälften besvarad. Måste ju hinna skriva lite roman ikväll också.

Här är jag, var är du?