Idag hörde jag i programmet STIL i P1 om en ny modefilosofi  som har fötts i  New York (var annars?) och som nu sprider sig så sakteliga över världen, via storstäderna förstås. I Sverige lanseras filosofin i boken Modemanifestet av Sofia Hedström som bor i New York och också intervjuades i programmet.

Lyssna på programmet du också! Jag fick mer än en tankeställare och tänker handla kläder på ett annat sätt i fortsättningen.

Kläder och mode kan vara ett känsligt kapitel, särskilt om man som jag varit överviktig i många år. Det blir lätt för mycket om jag råkar gå in på Indiska eller Joy numera, eftersom jag blir så glad när plaggen i storlek 38 passar att jag köper dem av bara farten. De kostar ju så lite… Jag vet inte hur många skira blusar och tunikor i tunn vit bomull med spetsbrodyr som hänger i garderoben. Minst ett par har aldrig blivit använda.

Däremot använder jag mina Replay nästan jämt. Belöningsjeansen som jag köpte när jag nådde min målvikt för 1,5 år sedan. Ett stort hemskt hål på ena knäet lagades av duktiga designern mamma K som sydde en konstnärlig lapp av ett gammalt örngott och en sari jag köpt i Malaysia. Jag älskar mina jeans, liksom den bordeaufärgade skinnjackan jag köpte i Lailas secondhand på Götabergsgatan i Göteborg nästan samtidigt. De här kläderna är mer än bara kläder, de är en del av min (nya)  identitet.

Ett annat plagg som jag verkligen älskar är den tunga, tjocka ullkoftan i växtfärgad ull som jag köpte i Havsverks lilla affär i Kungsviken i somras. Den kostade fem gånger så mycket som glitterkoftan på Indiska (fast jag fick köpa tre glitterkoftor eftersom de inte höll att tvätta).

Precis som jeansen och skinnpajen  är ullkoftan mycket mer än bara ett plagg. Den innehåller också minnet av båtturen över Koljefjorden, blixtförälskelsens ögonblick i butiken och inte minst vetskapen om vem som har färgat och stickat koftan.

En vän för livet.

Min stil

Jag har återupptäckt Göran Tunström. Det var tack vare den gamla artikeln i DN om hans fru Lena Cronquist som jag bloggade om härom dagen.

Ett par år innan han dog var han här i kyrkan på Flatön och läste högt ur någon av sina böcker. Jag kan vända mitt öra inåt när som helst och höra hans röst alldeles tydligt igen, den värmländska böljande rösten som steg och sjönk genom meningarna på ett så annorlunda vis och ändå var så njutbar att lyssna till. Jag fick behärska mig för att inte bete mig som en sån där patetisk beundrarinna som Kerstin Ekman beskriver i Grand Final. Hon som lägger sin hand på författarens arm och viskar: Om du visste vad dina böcker betyyyder för mig!

”Berömda män som varit i Sunne” står i bokhyllan, liksom ”Ökenbrevet” och ”Prästungen”. Nu har jag lånat ”Tjuven” och ”Guddöttrarna” på bibblan. Den förstnämnda hamnar helt klart på min nya bästläsarlista här till höger. Den höll mig vaken halva natten igår, jag måste köpa den på Bokbörsen. Han är en mästare som inte får mig att tappa modet.

Det finns förstås en hel massa böcker som inte får plats på min lista bland de femstjärniga. Jag orkade inte skriva upp alla gamla omistliga klassiker som Nils Holgersson, Creme Fraiche, Tom Sawyer, Glaspärlespelet m.fl. Men nej, det är ingen heltäckande lista jag försökt skriva, bara några nedslag bland favoriterna. 

Dessutom har jag ju bara börjat. Jag ska lägga till 3-stjärniga böcker också. Mindre än 3 stjärnor är såna böcker som jag inte orkar läsa ut. Sanningen att säga de allra flesta. Dem tänker jag inte skriva upp. Jag kan ju avslöja att den senaste boken jag gav upp efter en tredjedel var Anna Karenina. Jag försökte intala mig själv: Jag måste läsa den. Men det hjälpte inte. Texten halkade bara bort från mina ögon hela tiden tills jag insåg att min hjärna helt enkelt inte ville ha den. Då så.

Det här är en sån där fråga som jag frestas ta bort från bloggen i efterhand. Varför skrev jag den? Ingen märker om jag raderar…

Frågan om vem som ser dig handlar inte om utseende, inte om att märkas i mängden. Den handlar om att vara synlig för någon precis som den man är, och att helst få bekräftat att den man är duger. Den närmaste familjen är förstås svaret, som så ofta. Jaha, så vad mer finns att säga om saken? Den jag ser på med kärlek, den ser också mig.

Alla andra människor kan naturligtvis vara både spännande och trevliga, men jag ser dem inte, är bara artig så länge jag orkar.

Nej, det där blev förstås helt fel.
Visst blir jag sedd, på riktigt, även av andra än dem som står mig närmast. Och ibland uppstår ju magiska möten med helt främmande människor. Man börjar kallprata och hamnar i ett intensivt samtal om livet och döden, barndomen och lyckan. Man ser och blir sedd av någon, och det kan lika gärna vara en tillknäppt affärsman på X2000 som en gammal tant i väntrummet på ortopeden.

Sen börjar jag fundera – bryr jag mig kanske i själva verket ganska mycket om att bli sedd av flera än mina närmaste? Varför skulle jag annars skriva den här bloggen till exempel? Vem försöker jag lura? Ser jag inte ens mig själv?

Nu blev det för stort och svårt, nu släpper jag frågan, bara till hälften besvarad. Måste ju hinna skriva lite roman ikväll också.

Här är jag, var är du?

Kloka ord som jag läste i Carolisabellas författarblogg idag:

”Om bara fågeln med den vackraste rösten fick sjunga, skulle det bli väldigt tyst i skogen.”

Det ska jag komma ihåg när jag läser Tove Janson, Maj-Gull Axelsson och John Irving som ibland gör mig helt modlös – varför anstränga sig och försöka skriva när det ändå inte kan bli ens i närheten lika bra?

En annan sorts lyxrestaurang.

Han föder upp 40 000 kycklingar om året. Efter 12 veckor väger de 2,5 – 3 kg och slaktas, blir till gårdsmärkta KRAV kycklingar som säljs i stora ICA-butiker. Under sina tolv livsveckor gör han allt för att de ska leva ”Sveriges lyckligaste kycklingliv”. De rör sig fritt ute och inne, kan själva välja om de vill vara inne i den stora varma hallen där det finns vatten, sand och foder eller om de vill spatsera ut på gräset utanför. Där på ängen finns inget stängsel, ingenting som hindrar en liten frihetstörstande Gullefjun att rymma om hon skulle få lust. På nätterna är de instängda för att skyddas från rovdjur.

Han sköter gården i stort sett ensam, odlar själv det ekologiska fodret till kycklingarna, räknar med 60 timmars arbetsvecka.

Jag som bara har följt med Odd för att leverera musselmjöl till kycklingfoder är imponerad och skamlöst nyfiken. Vill bara veta mer och mer. Kan knappt hålla mig från att fråga om frun, barnen (13 och 15) och den fina trädgården framför skånegården. Hur hinner han? Varför valde han just kycklingar?

”Tja, gillar man djur så… Och jag har ju ingen annan hobby...”

Jag frågar mer saker som man aldrig talar om män och män emellan, (i alla fall inte om man bara är ytligt bekanta) och tack vare min pinsamma frågvishet får vi en guidad tur genom alla kycklinghusen och jag får fotografera.

Fast vad är det för en hemsk T-shirt? 🙂

Bilden blir perfekt till Fotosöndags veckotema som är ”Yrke”.

PS. Bilden med händerna och kycklingen fick utmärkelsen ”Explore” på fotosajten Flickr, vilket är väldigt hedrande. 🙂

I säkra händer.

Två timmar är helt borta idag. De försvann i morse mellan 6.30 och 8.30. Jag ser vad jag har gjort. Scrivener talar om för mig att jag skrev 702 ord. Inte färdig text, utan en scenskiss. Alltså en text som talar om vad som ska hända i en scen, vilka personer som är med, hur de tänker och handlar osv. En slags komprimerad manustext. Elizabeth George har beskrivit det här arbetssättet i sin bok Write away!

En scenskiss kan jag åstadkomma på två ostörda håltimmar nästan när som helst, bara jag får vara ifred och kan lyssna på musik under tiden. Man kan jämföra scenskissen med en kakmix. Det mesta finns i den. Fast man kanske inte kan tro det när man ser det grådassiga mjölet i kartongen. Men tillsätter man rätt saker i rätt tid och under rätt förhållanden så förvandlas den som genom ett mirakel till en smaskig mjuk pepparkaka. 

Efter att ha skrivit en sån här skiss vet jag om det behöver tillsättas mer research. Jag kanske måste intervjua en veterinär eller läsa mer om hur man lagade mat på ett segelfartyg.

När det är gjort är det bara att sätta sig ner under ett obegränsat antal ostörda timmar och grädda klart.  Då gäller det att ingen öppnar ugnsluckan. Ingen telefon, facebook eller mail. Inga knackningar på dörren.

I väntan på den där obrutna, ostörda tiden samlas mixerna på hyllan…

Word! Som jag har noterat att man säger på Facebook…  Hur sant är inte detta? :

”Vad beträffar disciplin – det är förstås viktigt, men överskattat. Den viktigaste egenskapen hos en författare tror jag är förmågan att förlåta  sig själv. För ditt skrivande kommer alltid att göra dig besviken. Liksom din lättja.”

ELIZABETH GILBERT

Det här rådet hittade jag på bloggen Advice to Writers som postar ett inlägg om dagen med kloka, roliga eller tankeväckande citat från författare om konsten att skriva. Rekommenderas!

Skriva på semestern. Jag försökte i alla fall.

Titta vad som fanns i posten idag! Den som jag har väntat på sen i våras!
Attans att jag ska till Mollösund på kalas ikväll…

Nej, jag har inte publicerat frågan, det är bara svaret som kommer här. (Att skriva ett blogginlägg med frågan: Hur ser du på livet? känns oöverstigligt pretentiöst.)

Konstnären Lena Cronquist 70+ lär ha sagt: ”Jag tål bara verkligheten i små portioner.”

Tänk att kunna uttrycka sig så målande med ord också, inte bara med penslar och färg.

Jag hittade en lysande, LYSANDE artikel om henne i DN 2009. När jag har läst klart den vill jag bara läsa från början  igen och igen, tills jag kan all text utantill så att den absolut inte kan försvinna. Det vore hemskt att klicka på länken en dag och få upp: Page not found.

Att hänvisa till Lena Cronquist och säga: precis sådär känner jag också! är ju fruktansvärt förmätet, inte kan jag jämföra mig med en ikon. Men hon uttrycker EXAKT det jag inte har kunnat formulera för mig själv. Att vardagen bara tränger sig på och förstör, gör det omöjligt att skapa.

Sen säger hon det här om inspiration:  För det första måste jag hålla på även om jag inte vet vad jag håller på med. Jag har aldrig upplevt att det där med inspiration är något vettigt. Om man står och håller på, och velar, och försöker arbeta, så till slut blir det ju något.

Suck.

Hon lever som eremit på Koster under somrarna, vill inte ha besök, talar inte i telefon och är allmänt asocial. Börjar dagen med Quigong på stranden och målar sen. Jag tycker hennes tavlor är hemska och plågsamma och svåra att ta till sig. Lidande och sorg är inte min grej. Jag är mera disponerad för njutning. Men hennes tankar om sociala krav, och hur det är att vara konstnär och kvinna kan jag lätt identifiera mig med.

Göran Tunström, hennes man, var på Flatön ett par gånger åren innan han dog. Han läste ur sina böcker i Flatöns kyrka. Det var en människa som alla blev förälskade i, män som kvinnor. Så social, empatisk och mild, förutom alla andra gåvor han hade, som intelligens och kreativitet. Han fäste sin mjuka och intresserade blick på en och man förstod att man var en viktig person. Hennes motsats i det mesta, utom konstnärsskapet då förstås.

Det känns också igen… 😉

Solnedgången betraktad från Väderöarna.