Imorse joggade jag 9 km. Det tog 1 timme och 25 minuter, se förklaring nedan. Det var väldigt länge sen sist, minst två veckor tror jag.  Ju mer höst det blir desto svårare får jag det med motivationen. Mörkt är det ju dessutom på morgonen, jag hinner inte springa innan jobbet börjar.

Men i morse sken solen och det var så vackert med alla höstfärger. Och doften av höst, den är verkligen ljuvlig.

Jo, jag joggar faktiskt nästan hela sträckan, ändå tar nio km så lång tid. Min hjärna matar nämligen fram  idéer som gör att jag ideligen måste stanna och plocka upp anteckningsboken. Annars glömmer jag de där tankarna precis lika fort igen.

Jag tänker verkligen inte aktivt på någonting, de föds av sig själv medan benen rör sig. I lurarna har jag ett särskilt löpband med låtar som passar min springtakt.

Ideerna kan gälla precis vad som helst, det handlar inte alls bara om romanen. Imorse kom det till exempel ett nytt sätt att tillaga den ugnsstekta kyckling vi skulle ha till middag. 🙂

Men mest handlar tankarna jag får om romanen. Efter att ha läst Åsa Larsson känner jag mig lite bekymrad över att mina karaktärer inte är tillräckligt komplicerade, och att min miljöbeskrivning är för torftig.

Men medan jag sprang kom jag på den ena fördjupningen efter den andra, på något sagolikt sätt fylldes jag av en trygg förvissning att så fort jag sätter mig ner och skriver koncentrerat kommer allting att lösa sig.

Möjligen kan jag få problem att läsa mina egna anteckningar. Dels har jag inga glasögon på mig när jag springer, dels har jag inte alltid tålamod att stå helt still medan jag skriver…

Underbart bra författarråd idag i Advice to Writers av Erica Young:

”All writing problems are psychological problems. Blocks usually stem from the fear of being judged. If you imagine the world listening, you’ll never write a line. That’s why privacy is so important. You should write first drafts as if they will never be shown to anyone.”

ERICA JONG

1:50 dels sekund. Då blir bilden suddig. Att jag aldrig lär mig. Mini går inte att fotografera på långsammare tid än 1:125 dels sekund. Om hon inte sover. Hon är kvickare än en ekorre, jag har kameran full med suddiga bilder när hopen av barn och barnbarn farit hem till stan igen. Bara för att jag är lat och inte byter till ett annat objektiv, alternativt ställer om ISO-talet.

”Kolla, nu har hon huvudet i trattgrammofonen!” ropar Odd och jag ser att Mini poserar helt underbart vid den stora blänkande mässingstratten, lyssnar på det roliga ljudet som blir när hon ropar in i den. Men när jag har hunnit få upp kameran är hon i andra änden av rummet.

Idag har vi burit in saker i nya huset. Mamma A hoppas att de kan flytta in lagom till novemberlovet. Det blir så otroligt fint.