Genom vindrutetorkarnas vispande skymtade jag i ögonvrån; en handtextad skylt i ösregnet utanför bokhandeln i Henån. ”Mo Yan. Ett fåtal ex kvar!” När jag kom fram till disken fanns det en enda bok kvar. Ximen Nao och hans sju liv. Nu är den min! 🙂 Sen ställde jag mig i kö på biblioteket för Den röda jorden och Vitlöksballaderna. Det var sex före mig.

Aldrig tidigare har jag känt sån lust och förväntan inför att läsa en nobelpristagare. Det kan förstås bero på min fascination för Kina efter resan dit för några år sedan. Jag har längtat tillbaka sen dess.

 Ximen Nao får följa med till Las Palmas. Jag ser fram emot att svalka en överhettad författarhjärna med en nobelpristagare mellan skrivpassen.

Efter fyndet i bokhandeln var det dags för ICA. Avocado, Keso, sallad, korv. Och Rosor! Odd är ute ur tunneln med sitt stora jobbprojekt, han är värd ett helt fång. Men han blir lika glad för 10 st fairtrade för 39:90. Det är tanken som räknas.

Grattis älskling!

Igår läste jag på någon av alla bok- och författarbloggar en sån där one-liner som verkligen satte sig i huvudet. Nu kan jag inte hitta den igen, så jag får lita på att den satt sig korrekt:

”Do you write because you have to write, or do you write because you wish to have written?”

Alltså; skriver jag för att jag måste skriva, eller gör jag det för att jag vill vara en som har skrivit något?

Det tål att tänkas på.

Varifrån kommer drivkraften? Är det en längtan efter bekräftelse, att se mitt namn tryckt på en bok, kunna kalla mig Författare, kanske få sitta och signera på Bokmässan?

Nej, jag kan svara helt ärligt nej. Sannolikheten för att min bok ska publiceras är så oerhört liten. Förlagen får ta emot tusentals manus varje år, ett litet fåtal blir antagna. När jag tänker den tanken känns det inte som ett misslyckande. Det är inte säljsucce eller publicering som är målet. Även om det vore roligt.

Det är själva berättandet, fantiserandet, som driver skrivmotorn i mig. Att få hitta på, måla upp händelser i huvet och sen göra dem verkliga med hjälp av ord på papper. Det är lika spännande och uppslukande nu som det var när jag skrev uppsats i skolan. Som den här scenen i min roman, det enda smakprovet jag kommer att ge på bloggen. Den skrev jag som i ett rus, ett beroendeframkallande tillstånd av total närvaro och samtidigt helt bortkopplad frånvaro. Svårt att förklara…;-)

Snart är det äntligen dags för min uppskjutna sommarsemester. I början av november bär det av. Fem veckor ska jag vara i Las Palmas alldeles själv och bara skriva. Skriva färdigt äntligen. Min apartemento har inget internet men balkong mot havet och litet kök.

Så här gulligt skrev Maria Ernestam till mig i sin bok ”Marionetternas döttrar” på Bokmässan:

Visdomsord

Den konsten är jag en mästare i.

Efter två hela kursdagar i glasmålning hos Ewa Evers kommer jag hem med 7 (sju!) påbörjade glasmålningar. Ingen enda helt klar.

Kvantitet eller kvalitet..?

Äntligen dags att tillbringa en hel helg med Ewa Evers och kurskompisarna igen. Vid det här laget känner vi varann ganska väl, de flesta deltagare kommer tillbaka varje gång.
Imorgon ska jag ta lite mer bilder. Den här kursen lär vi oss att överföra monokroma och färgbilder till glas och förvandla fotografier till egna konstverk. Vi använder transparenta glasfärger, skrapteknik, kollage och blästring. Bland annat.

Kalla frostnätter i oktober i kombination med sol betyder fantastiskt morgonljus.

Igår missade jag det vackraste precis, man har bara en kvart på sig runt åtta innan solen bryter igenom morgondimman och skingrar den.

Imorse ställde jag klockan en halvtimme tidigare och tog bilen till bryggan vid Flinks där Niklas har sina fiskeredskap.

Så här blev resultatet.

Jag har skickat in bilderna till Bohusläningens Fototävling Bohusbilden som de kör på Facebook. Snälla, gå in och rösta på mina bilder! Jag har aldrig varit med i någon fototävling förut…

Hoppas det blir en kvinna från en annan kontinent.
Hoppas hon skriver livsbejakande, spännande och fängslande.
Hoppas jag aldrig har hört talas om henne.

Idag kl 23.00

Det blev i alla fall som jag hoppades på två punkter! 🙂
– Posted using BlogPress from my iPhone

Dagens kloka råd i Advice to Writers kommer från Doris Lessing, nobelpristagare i litteratur 2007:

(Min översättning) ”Lita på det egna omdömet, lär dig tänka självständigt, lita på att tiden kommer att skilja det goda från det dåliga – inklusive ditt egna dåliga. ”

Imorgon kl 13.00 är det dags för ständige sekreteraren Peter Englund att göra sitt årliga framträdande och avslöja det här årets nobelpristagare. Här berättar han på sin blogg hur det går till.

Hade nästan glömt bort den här frågan. Men den kommer passande. Häromdagen gick jag in och kollade hur jag har presenterat mig själv i den här bloggen. Det där som står överst i de små rutorna ”Om Farmorsbloggen” ”Om Farmor” osv.

Och där stod en hel del som känns helt fel idag. Det betyder inte att det var fel när jag skrev det. Men jag verkar ha haft en hel del högtflygande ambitioner för tre år sedan som jag verkligen har lagt åt sidan idag.

Att öka förståelsen mellan generationerna till exempel. Brrrr… så pretentiöst. Har jag verkligen skrivit det?

Att yngre människor intresserar mig mer än äldre – har jag verkligen skrivit det?

Väldigt mycket Farmor hit och Farmor dit är det också. 

Nå, nu har jag i alla fall strukit och skrivit om.

Vem jag vill vara idag? Åsa Larsson. Bland alla jag träffade på Bokmässan lyser hon fortfarande i minnet med en särskild strålglans. Dessutom var hon trevlig och tog sig tid att skriva ett personligt råd i boken jag köpte ”Till offer åt Molok” .

Läser den just nu och beundrar hennes stil ofantligt. Hakar inte upp mig någonstans i texten, ingenting stör eller skorrar, det är bara att läsa och njuta. Hon är verkligen en Författare med stort F. Hon verkar behärska allt; miljö, dialog, perspektiv och språkbehandling. Och konsten att skriva spännande förstås.

Romanen ”Till dess din vrede upphör” är så bra att jag får gåshud. Mästerlig.

Om hon inte hade skrivit kriminalromaner hade hon säkert kunnat komma in i Akademien.

Idol och mina drömmars mentor

Jag kommer aldrig att få någon ordning på min roman. Det är för många huvudkaraktärer, för många intriger, för många tidsplan. Jag gjorde misstaget att titta bakåt ikväll och ögna igenom rubrikerna på alla scener jag skrivit hittills. Det ska jag inte göra fler gånger innan utkastet är klart. Så mycket som inte hänger ihop, spretar, har stora luckor, leder bort från historien.
Det var dagens klagolåt.
För övrigt sitter jag framför brasan och smaskar cashewnötter med gott samvete eftersom det har varit zumba i skolan ikväll.
En annan rolig sak som hände var att en kvinna jag inte känner plötsligt talade om att hon läser min blogg!
Inget kunde ha förvånat mig mer. Fastän bloggen i teorin ju kan läsas av hur många som helst så lever jag i tron att det bara är några i familjen och en del vänner och kanske grannar som tittar in ibland. Odd, min man, läser t ex aldrig bloggen. (Om jag inte ställer till en scen och anklagar honom för att strunta i mina tankar. Då sträckläser han skuldmedvetet några dagar). Statistikfunktionen har jag inte kvar, och det kommer ju väldigt lite kommentarer. Så jag har dragit slutsatsen att mitt lilla Speakers Corner på nätet är ganska glest befolkat.
Det är helt OK för min del. Jag skriver för att jag inte kan låta bli, antingen nån läser eller inte.
Men det gör mig glad och lite blyg när någon ger sig tillkänna sådär. Undrar hur många ni är? Och vilka ni är?