Känslan när vi surfar in i hamninloppet är: Räddad! Inte för att det blåste särskilt hårt. Vi hann de 25 sjömilen från Saeby till Skagen inom väderluckan som plötsligt öppnade sig några timmar på lördag förmiddag. Men sjögången var svår, så svår att en fullastad kökslåda i pentryt slet sig två gånger.
Nu kan den annonserade kulingen komma, det sliter i förtöjningen där vi ligger i Skagens fullproppade gästhamn.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Det regnar. Snart ska jag sätta mig nere i salongen (det heter så på en båt, jag är inte högfärdig) med min manushög och min IPad. Snart. Jag Ska Bara först. Blogga och surfa på Författare på Facebook som har en så intressant diskussion om egenutgivning. Ska man, eller ska man inte, ge ut sin bok själv? Det handlar om pengar, marknadsföring och makt. Den författare som lyckas bli utgiven av Bonniers behöver inte bekymra sig, då är alla dörrar öppna eftersom Bonniers är en så stor maktfaktor i Mediesverige. Camilla Läckbergfenomenet utan Bonniers resurser är nog otänkbart.
Men alla andra författare då? I Sverige räknas antalet författare som kan leva på sina böcker till mellan 20-50 personer. Och då lever de flesta på fattigdomsgränsen. Dvs inom de 20% som har lägst löner av alla.
Snart ska jag ta itu med mitt manus. När Odd är klar med programmeringen av plottern. Eller när han går på promenad i regnet.
Det kallas nog egentligen uppskjutarsjuka.

Länken jag fick på Facebook handlade egentligen om barn och föräldraskap. (Jag ska länka senare, när jag kommer iland igen) Den drabbade mig med full kraft, sådär som insikter ofta gör. Artikeln beskrev tio situationer när det allra bästa man kan göra som förälder är: Vänta! Dvs gör inte det man vanligtvis gör som förälder. Hetsa inte, stressa inte, grip inte in, rätta inte, försök inte åtgärda. ”Just wait”. Ofta är det bara lite tid som fattas. Det är helt enkelt inte dags än. Att börja gå, sitta på pottan, spela fotboll, läsa eller vad det nu kan handla om.
Precis så är det med mitt manus också.
Å ena sidan tror jag verkligen att det är nödvändigt med skrivardisciplin. Det håller inte att vänta på inspiration, den kommer tillsammans med disciplinen. Skriv på, så blir du kreativ.
Men å andra sidan märker jag nu, när det har gått 3 månader sedan jag skickade in manuset till förlag, hur det faktiskt långsamt håller på att vridas om och ändra karaktär.
Huvudpersonen har skruvats flera varv, hon har blivit ganska osympatisk, med laster och brister i sin personlighet. Intrigen har kokat ihop sig, ett tidsplan har helt försvunnit. Romanen har tappat mycket av sitt feelgoodstuk.
Det är en helt oväntad känsla, att hänga i svansen på en berättelse som man själv har hittat på, medan den drar iväg åt sitt eget håll.
Just nu sitter jag i båten i Marstrands gästhamn och skriver. Det tjuter i alla riggar, regnbyar kommer och går. Hemma hade jag tjurat över det dåliga vädret. Här är det underbart ändå.
Inte visste jag att Marstrand är så vackert!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Mina minsta barnbarn i skapartagen. Ännu en väldigt bra anledning att ha en egen ateljé där allt är möjligt. 10 minuters intensivt måleri och 40 minuters sanering.

Här är den, min kortnovell som fick hederspris i veckotidningen Allas tävling. Precis som med allting som är ”först” så kändes det väldigt speciellt att se den i tryck. Jag blev inte ens sur för att de har stavat mitt efternamn fel. Tänk att mitt hitte-på duger till en stunds underhållning för andra, tänk att jag till och med fick betalt, 1200 kr! 🙂 Det är inget stort litterärt mästerverk, men jag skäms inte för någonting i den.

Om du som läser det här eventuellt undrar hur det går med mitt bokmanus, så är läget nu att jag har fått nejtack-besked från fem av de sju stora förlag som jag skickat mitt manus till. Två kvar alltså, hoppet lever än! Men om även dessa tackar nej kommer jag inte att deppa ihop. Istället tar jag tag i uppgiften att skriva om, och göra bättre. Kortare, mer dramatik, mer spänning. Man kan göra många sorters bullar av en vetedeg…

Medan Odd installerade solpaneler i helgen satt jag nere i båten och skrev färdigt en ny novell. Den är längre, hela 10 000 tecken, och har rubriken ”Upptäckten”. Den är mitt bidrag till ICA-Kurirens novelltävling som du kan läsa om här. Eftersom jag är en obotlig optimist tror jag på fullt allvar att den har en bra chans att hamna bland vinnarna 🙂 Det hoppet kan jag gotta mig åt ända till september, då vinnarna presenteras.

Just nu processar min hjärna en tredje novell, som jag tänker skicka in till Hemmets Veckotidning. Där får man skriva hela 15000 tecken. Vinnaren koras på Bokmässan i Göteborg och får förutom den stora äran även 10 000:-  Till den tävlingen får man skicka flera bidrag, och tävlingstiden går inte ut förrän 1 augusti.

Det är förstås en retorisk fråga. Klart det är mig det är fel på.

På sidan 261 i Sofi Oksanens hyllade succebok ”När duvorna försvann” får jag fortfarande kämpa för att inte hoppa över varannan mening. Jag får inget sammanhang i de politiska turerna, de olika ockupationsmakterna, huvudpersonen som byter namn och åsikt fram och tillbaks, berättarrösten som än talar i första, än i tredje person fast det är samma karaktär det handlar om, tidsplanen som hoppar mellan 1942 och 1963 och sen tillbaka igen. De tyska militärtitlarna som sprutar över sidorna får mig att sluddra inombords, min hjärna förmår inte att för hundrade gången artikulera SS-Hauptsturmfûrer Hertz eller Sturmbannfûhrer Aumeiers, jag snubblar över titlar, namn och militära termer och begriper inte hälften av sammanhanget. Fattar inte vem som är vän och vem som är fiende eller varför. Känner mig dum. Politiskt obildbar. Varför begriper jag inte hur det hänger ihop med tyskar, ryssar, judar, ester och balter, det är ju min nutidshistoria?

Då och då drunknar jag i bottenlös beundran inför hennes språk, metaforerna liknar inget annat jag läst. Huden i folks ansikten blir spända, likt svampar på tork på en plåt. Kanske måste jag ändå köpa ett eget exemplar, bara för att kunna stryka under alla makalösa ordbilder.  Och hur hon kan beskriva en stämning mellan två älskande. Sidan 195 är t ex ensam värd all möda läsningen kostat på fram till dess.

Det är inte bara den komplicerade händelseutvecklingen som lägger krokben för läsningen. Karaktärerna blir inte levande för mig heller. Jag förstår till exempel absolut inte hur Juudit kan riskera allt hon uppnått så plötsligt och utan närmare förklaring. Huvudpersonen det fega monstret Edgar är lättare att tro på. Fast jag tycker hon halkar förbi hans sexuella särart alltför lättvindligt.

Det är hundra sidor kvar av romanen. Klart jag ska läsa ut den. Men jag känner inget sug. Inte som med hennes förra bok  Utrensningen, som var omöjlig att lägga ifrån sig.

Efter När duvorna försvann ska jag ta en läspaus. För nu är det dags att ta tag i det egna skrivandet igen. Jag vill skriva två nya noveller, en till ICA-kurirens tävling och en till Hemmets veckotidning. Då duger det inte att läsa litteratur som ger mig skrivkramp och mindrevärdeskänslor.

Blåmesens åtta ungar trängs och bråkar, putsar sina fjädrar, klättrar på varann och fladdrar då och då med sina vingar så det smäller i holkväggarna. När mamma eller pappa kommer med mat utbryter en kakafoni av gälla pip: ”Jag, jag, jag vill ha, ge mig först!!”

Vi har blivit tvungna att skruva ner ljudet på monitorn.

Nej, jag tänker inte dra några paralleller till tonårsbarn. Men blåmesmamman är nu så trött på sina ungar att hon inte sover med dem på natten. Hon får kanske inte plats. Ungarna är nästan lika stora som hon nu. När som helst är det dags för den första att hoppa upp till hålet och pröva vingarna på allvar.

Vår nya, stora, trygga båt gör saker med mig. Jag blir modigare och säkrare. Fortfarande är det jag som kör, hela tiden. Odd har ett helt liv vid rodret bakom sig, han behöver inte träna. Jag samlar på lyckade tilläggningar. Inga katastrofer hittills, men en riktig triumf idag. Vi gick från ett öde Bovallstrand till Väderöarna och trodde det skulle vara lika gott om plats där. Men där var det fullt. Jag blev tvungen att backa hela vägen in genom en trång kanal, till en plats längst in, utanpå en annan båt. ”Examensprov” sa Odd efteråt. ”Du förvånar mig varje dag.” Eftersom det var han som sa det blev jag inte arg. Dessutom förvånar jag mig själv…
Imorgon går vi hemåt. Planen är att sträcka utomskärs hela vägen till Brofjordens angöring, om vindprognosen håller. Otänkbart med förra båten och förra årets kunskapsnivå.
Den lyckade tilläggningen var det näst roligaste som hände idag. Det roligaste var ett telefonsamtal från Joar. Han fick jobbet, det första maskinistjobbet och på ett västsvenskt rederi dessutom! 🙂

Sedan den taffliga intervjun som Ingrid Elam gjorde med Sofi Oksanen på Stora teatern, kan jag inte få henne ur tankarna. Kanske för att jag lämnade salongen med många fler frågor än innan. Tolken hann ju inte översätta varken frågorna till Oksanen eller svaren till publiken. Idag hittade jag en ny intressant bokblogg att lägga upp i min länklista, ”…och dagarna går” heter den. Bloggförfattaren var också på Storan och lyssnade på Oksanen. Hon skrev en mycket mer utförlig rapport än jag och fick också kommentarer från kvinnliga läsare som tycker det är helt OK att kalla Oksanens stil för ”raffig”. Men vem är förvånad, inte jag i alla fall …

Just nu, ikväll, har jag fått mitt lystmäte av Sofi Oksanen. ”Stalins kossor” och ”Utrensningen” är utlästa och ”När duvorna försvann” väntar på mig på bibblan i Henån. Jag har sett henne i två bra intervjuer, den ena i Babel och den andra  i K Special på SVTPlay. Det senare programmet var ett helt lysande porträtt.

Hennes språk och hennes målmedvetenhet, hennes integritet och hennes självmedvetande, jag fylls av en gränslös beundran som förvandlar min egen författarsjäl till en grå och halvt upplöst Gollum. Avundsjuk, jag blir så avundsjuk!

Vilken är min uppgift, min historia? Hur ska jag destillera fram någonting rent och självklart ur mitt 500-sidiga manus som vimlar av karaktärer och historier som drar åt olika håll?

Nånting lika rent, självklart och stabilt som Kalmar slott en tidig morgon när dimman just har lättat.

Det tar nog minst en dag till innan jag hämtar mig efter resan till Kalmar och yngsta barnets examen på Sjöfartshögskolan. Nu är han färdig sjöingenjör, efter fyra års pluggande långt hemifrån i en ny stad, med nya vänner. Så mycket känslor, så mycket glädje. Han var så glad, kompisarna var så glada och de sa så fantasiska saker både till oss och till honom. Tänk, unga killar som tar en i hand och talar om vilken bra vän ens son är, och hur mycket han betyder. Det kan inte kännas bättre att få medalj av kungen.

Hela dagen var en enda fest. Först visade Joar runt i skolans lokaler. Jag undrade hur det hade känts i början, då för fyra år sedan, med all denna teknik. Det måste ha varit helt knäckande, tanken på att någonsin kunna behärska allt detta måste ha känts helt omöjlig. Särskilt i den stora maskinrumssimulatorn, där ett stort fartygs maskinrum finns uppbyggt i tre våningar med kontrollrum och autentiskt ljud. My God!

På kvällen åt vi middag på Hamnkrogen och fick för första gången (i alla fall jag) uppleva hur servitören plötsligt kom med en fullastad bricka champagneglas med hälsning från ett annat bord, där en klasskamrat satt som ville skåla med Joar. Wow!

Senare på kvällen fortsatte vi till Sjösjukan, studentbaren för alla som studerar antingen på Sjöfartshögskolan eller Vårdhögskolan. En liten, mysig källarlokal där det nog har hänt ett och annat genom åren och där det bara är tillåtet att dansa på borden.

Idag, två dagar senare är jag fortfarande helt matt, och det beror inte på alkoholen.

Nu är sista ungen definitivt flygfärdig. Kanske inte konstigt man får tårar i ögonen.