Första kapitlet
Han låg där som vanligt döende under traktorhjulet, nedtryckt i marken som släppt tjälen eftersom den var genomdränkt av lakvattnet från gödselstan. Hans plågade rosslanden hade väckt henne som så många gånger förr. Paula satte sig upp i sängen, svepte täcket runt axlarna, kröp ihop. Tryckte ansiktet mot knäna och drog in sin kropps trygga dofter i djupa snusningar. Som när hon var liten och hade väckts av svordomar och snyftningar.
Hon blundade, tog i tankarna ett steg ut från drömmens gömställe bakom ladans knut, närmade sig försiktigt traktorn bakifrån. Det luktade sött och stickande från kullen av halm och frusna komockor, ångorna från stackens jäsande inre steg upp som ur en kokande kastrull. Morgonsolens första strålar silades vågrätt genom lindens nakna krona. Bara några få nådde ända fram till det rostiga vidundret som låg där hjälplöst morrande på sidan med sin husbonde som fånge under sig. Allting var stilla. Närvaron av någon annan, som hon alltid brukade känna så intensivt i drömmen, var borta. Det fanns inte längre någon gåta, ingenting hon ville veta eller ha av honom. Han kunde få gå nu.
Den vita, svullna handen sprattlade till i leran, likt en nyss uppdragen småtorsk. Ansiktet med simmiga oseende ögon hade stelnat i en smärtfylld grimas med tänderna blottade, de orakade kinderna spändes i kramp. Det gör ont, tänkte hon. Det är rätt åt dig. Hör du det? Det kan du ha.
Albert ser molnen sväva förbi högt där uppe, tyngdlösa. Marken under honom är mjuk, det stora bakhjulet pressar honom långsamt och obevekligt neråt, hans kropp trycker upp kallt smältvatten och gyttja. Snart kan ingen luft passera, när traktorn tippar lite till är det slut med honom. Hur kunde det hända? De tunga stenarna han pallat upp välte, han hörde hur en kätting rasslade iväg över marken men kunde inte se vem som drog i den. Någon hade gillrat en fälla. Han behöver hjälp, snabbt, men han har aldrig varit ensammare. Hildur, även om han kunde skrika på henne, vad skulle hon kunna göra? Oduglig, klen och inte till nån nytta, bara flickor födde hon och de flesta dog. Vem ska nu ta över fisket och gården. Medvetandet kommer och går. Dofterna från gödseln och högen med tång som Hildur har kört upp från stranden flyter förbi hans näsa, han vill dra in dem men förmår inte.
Han gör ännu ett försök att skrika men luften är slut, bröstkorgen hoptryckt och snart ska revbenen knäckas lika lätt som när man biter över en havskräfta för att suga ut smöret i skölden. Albert tänker på sin ende son, på Gunnar med den kluvna läppen som aldrig blev riktig karl. Den där dan i båten ute vid Hättans fyr när han sa att han tänkte gå till sjöss som mässpojke…Varför slog den idioten tillbaka? Han kunde tagit reson och hållit käften. Kroppen som sjönk mot botten snabbare än en hummertena. Trycket över brösten går över i en mardrömssyn, han ligger själv på marken under båten. Det är lillbåten, dorisen, som har vält över honom och barnen Gunnar och Paula sitter ovanpå den. Det är konstigt, Paula är ju inte död. Han blir irriterad, den satans ungen har lurat honom så grundligt, vad gör hon här? Runt omkring rör sig skuggor, några känner han igen. Mogens från Gullholmen som försvann under en storm när kuttern förliste. Bara Albert kunde rädda sig med hjälp av en tom sillkagge, han tog den i famnen och hoppade överbord, den hade bara flytkraft till en enda, han vill ropa det till Mogens, förklara sig, men han får inte fram ett ljud. De som tynger ner lillbåten över honom mumlar upprört. Han uppfattar inte orden men det är som om de eggar varandra, som om de ropar efter att flera ska komma och hjälpa till att trycka ner honom.
Allting har blivit blekt, så flimrande ljust som på havet en högsommardag, det dånar och brusar i öronen. Det är tidvattnet i strömvirvlarna där ute i Björnsund som sjunger lika starkt som när klockorna kallar till gudstjänst, de överröstar det entoniga, rytmiska mumlandet från skuggorna som vill krossa honom. Solskenet pulserar och ökar i styrka tills han måste blunda, och då märker han att han äntligen är fri. Det är över. Han kan flyta ut ur kroppen som ligger halvt begravd under den olyckliga traktorn. Han ser sig om för att ta reda på vem han ska straffa för det som hänt, och upptäcker att hans lemmar inte lyder längre, han har blivit lika flyktig som röken ur gödselstacken. Han vill protestera, men fångas av morgonbrisen och måste som en blek slöja följa med. Den låter honom virvla iväg opp över berget och ner mot bryggan och viken, den dansar en sväng över sjön och handelsboden och far ut över Malö strömmar. Ända bort mot Morlandaheden bär det och där, där syns kyrktornet, ska han dit trots allt?
Den stigande solen hejdar sig en stund på tornets förgyllda spira, får den att spraka och flamma, leker i förbifarten med slingorna från en backstugas rykande torvbrasa, stiger en bit till och tvingar de kalla dimbankarna från morlandadalens våtmarker att dra sig tillbaka ner i underjorden.
Det är dags.
Inledningen som den ser ut just nu. Jag har skrivit om den många gånger. Det är säkert inte den sista versionen. Det blir roligt att titta tillbaka och läsa det här om ett år eller så 🙂
Vad som fungerar och inte fungerar när man skriver på en roman.
Varning för att läsa det här inlägget om du inte är intresserad av författande i allmänhet eller mina försök i synnerhet.
Jag vet att det är fegt att använda ordet ”man” som subjekt i rubriken när det egentligen borde stå ”jag”. Men att skriva ”jag skriver på en roman” – det känns fortfarande lika svårt som tanken på att hoppa från trampolinen på tredje avsatsen i Valhallabadet. Jag vågade aldrig, klättrade inte ens ända upp.
Följande skrivs alltså enbart för min egen skull, som en del i min skrivardagbok.
1. Det fungerar inte att för nöjes skull läsa romaner av författare jag beundrar medan jag själv är mitt uppe i skrivandet. Effekten blir paralysering och skrivkramp. Vem tror jag att jag är?
Dikter däremot går bra. Jag njuter just nu av Joyce Carol Oates diktantologi Mörker och Ömhet som jag lånat på bibblan. Måste äga den. Hennes romaner får jag rastlös klåda av, men hennes poesi!
Det går också bra att leta efter lärdomar i romaner av berömda författare, analysera tekniker, söka efter metaforer, försöka dissekera konstruktion och dramaturgi. Mina Maj-Gull Axelsson och Åsa Larsson är fulla av gula postitlappar. Men jag vågar bara bläddra, inte försjunka i läsning.
2. Det fungerar inte att ha Facebook igång när jag skriver. Närmare förklaring behövs väl inte. Löfte till mig själv: Facebook är absolut förbjudet under skrivpass och närmaste timmen därefter. Även surfande på olika författarsajter. Eller flykt till www.medelhav.se och liknande.
3. Det fungerar inte att skriva på eftermiddagen. Jag blir en annan mellan klockan 16 och klockan 17.30. Då händer något med min hjärna eller om det är ämnesomsättningen. Jag blir en livsfarlig bilförare och oduglig i största allmänhet, frånvarande, trött och sur. Det enda jag egentligen vill är lägga mig och sova en stund.
4. Det fungerar inte att äta medan jag skriver. Behöver inte heller någon närmare förklaring. Andra som skriver berättar om hur dom äter skorpor, kex eller mörk choklad och hur bra det är för kreativiteten. Obegripligt. Jag dricker the.
5. Det fungerar inte att bli störd. Inte av någon anledning. Inte av en snäll själ som undrar om jag vill ha en kopp kaffe. Absolut inte av att någon ringer och säger att några får har rymt. Mobilen måste vara avstängd.
1. Det fungerar bäst att skriva på morgonen, efter en timslång promenad. Promenaden kan också vara ett joggingpass. Med eller utan musik, alltid med vatten och anteckningsbok.
2. Det fungerar bäst att skriva i pass på 30 minuter, pausa i 30 minuter, skriva i 30 osv. Att sätta timern i mobilen och följa metoden slaviskt är det effektivaste.
3. Det fungerar bäst att skriva till musik, med hörlurar på. Jag har gjort två listor på Spotify, Music to write novels by.
4. Det fungerar bäst att utgå från karaktärerna och se till att man verkligen känner dem ordentligt. Om jag fastnar hjälper det alltid att fråga personerna i berättelsen; vad är det värsta du varit med om? Vem lekte du med när du var liten? Vad är du rädd för? Då öppnar sig alltid en dörr någonstans och sen skriver berättelsen nästan sig själv.
Att gå ut och käka lite mullbär under en paus räknas varken som störning eller mat.
Här lagade Evert Taube sin fisksoppa.
Efter Öppna varv ville vi hitta en fin naturhamn att förtöja i. Hittills har vi bara legat i gästhamnar med Ellem. Det är ren osäkerhet, eller feghet kanske, man kan liksom inte känna sig fram på samma sätt med ett djupgående på 1,60 och en vikt på 6 ton, som man kan med en mindre båt. Men det har varit ett av sommarens mål, att övernatta i en naturhamn. Vi hittade Vragevik på västra sidan av Gåsö. Efter en fickparkering som lade ytterligare några gram till självkänslan firade vi vår första naturhamn med bubbel och grillad lax.
I morse rodde vi tvärs över viken och badade, och hittade massor av japanska jätteostron som fick följa med hem och nu hänger i en sump i nordströmmarna.
Jag återkommer med recept på ugnsgratinerade japanska ostron efter festen om en vecka.
Ellem ligger som femte båt framifrån räknat.
Käringön och Öppna varv en gång till.
Med kanalresor till Medelhavet är det precis som när man är gravid; plötsligt verkar hela världen vara full av andra i samma situation. Man ser bara stora magar. I vårt fall träffar vi ideligen på vänner och bekantas bekanta som ”been there, done that”. Det är trevligt och mystiskt och väldigt givande, och vi blev tvungna att besöka Öppna varv i Ellös på lördagen också för att prata färdigt om bl a mysiga ankringsvikar i Grekland och Italien och prisvärda marinor i Turkiet. Snart börjar vi på allvar tro att vi också kommer dit.
Men först hade vi en kväll och en natt med båten på Käringön. Jag älskar den ön, men bara före och efter säsong, när där är nästan folktomt. Det är själva samhället som fascinerar mig, min fantasibild av hur människorna levde här för bara en generation sedan, så utsatta för vädrets makter, så ensamma i världen och så nära varann på gott och ont. Att stå uppe vi lotsutkiken när solen just ska gå ner, och se ut över alla husen som tränger ihop sig i en flock runt kyrkan och ser nästan likadana ut och vänder sina ansikten mot väster allihop, det känns lika mäktigt varje gång. Men det förutsätter som sagt att man slipper möta de nutida statister i den teaterpjäs som är Käringön sommartid. Man kan enkelt se vilka hus som ägs av de få kvarvarande bofasta. Det är husen med flagnande målning eller eternitklädda fasader, ännu inte renoverade till teaterkulisser, utan fantasifulla stensättningar och omsorgsfullt inhägnade trädgårdstäppor.
Käringön har också västkustens mysigaste hamnvärd, min gamle kompis fotografen Henrik Dahlman från reklambyråtiden i Göteborg. På hans hemsida finns andlöst vackra bilder från Käringön. Här är några av mina:
Idag om ett år…
Den 23 augusti 2014 reser vi med flyg och tåg till Marseille, där Ellem har legat och väntat på oss sedan midsommar. Sen mastar vi på och styr österut. Detta förutsätter förstås att allt går som vi har tänkt, och vi kommer iväg på vår kanalresa genom Europa i maj nästa år.
Idag har vi varit på Öppna varv i Ellös. Punkt för punkt betade vi av listan på det som måste undersökas och förberedas. Konditionstest och reservdelsförråd motorn – check. Varmvattenberedare – check. Badbrygga, akterdraggsvinsch, gummibåtsdävert, bimini – check. En skyddstransformator som ska hindra galvaniska strömmar när man kopplar landström måste vi tydligen ha, synd bara att den kostar 14 000:-.
Ett långt samtal och en ny rolig kontakt i Kryssarklubbens monter hann vi också med. Det visade sig att vi varit på samma 50-årskalas som deras Medelhavsguru, med båt i Turkiet, och att vi hade gemensamma bekanta.
Ellems stora vindrutor och sidofönster har jag varit lite ängslig över, får vi en riktigt hög brottsjö som slår sönder dem blir vi dränkta, vi kan ju inte stänga in oss nere i båten bakom vattentäta luckor som man kan på en renodlad segelbåt. Men på mässan fanns en utställare som var specialist på just fönster, och som visste allt om de som sitter i vår modell LM32. Han tittade på närbilder på Ellem och kunde lugna oss med att våra originalfönster måste vara utbytta mot nya, att dessa ser ut att vara likvärdiga med oceanklassade och att han tyckte vi tryggt kunde ”köra på”.
Nu ska vi ju inte ut på Atlanten, men eftersom jag lätt får återfall i forna tiders katastroftänkande kan jag mycket väl ligga vaken på nätterna och fantisera om jättevågor i Medelhavet som bryter in över vår lilla farkost.
Just nu läser vi allt vi kommer över om medelhavsseglatser, och blir hela tiden varse nya faror som hotar. Felaktigt placerade luftintag till dieseltanken kan till exempel få motorn att stanna. Undermåliga genomföringar (=hål i skrovet för toatanken, köksvasken i pentryt, handfatet i toan, självlänsarna) kan göra att båten plötsligt börjar ta in vatten. Felaktigt utformat avgasrör kan fylla motorn med vatten. Galvaniska strömmar kan äta upp propellern eller någon vital del av motorn på ett halvår. Ett enda papper av misstag i toastolen kan betyda en massiv toalettinfarkt. Osv osv.
Inget av det där ska få hända oss, om vi kan förhindra det.
Det kommer förstås att inträffa en massa andra missöden som ingen kan förutse. Det är sånt som gör att man utvecklas som människa.
Jag kan inte låta bli att undra: dom som seglar sådana här absurda lyxfällor, räknar dom med möjligheten att få stopp i toalettpumpen? Vågar dom meddela sina gäster ombord att det är dödsstraff på att kasta det använda dasspapperet i toan, utan att det måste läggas i den speciella hink med lock som står bredvid? Kan dom med att be sina gäster att vänta med att bajsa tills man lagt till i en gästhamn med toalett?
Seglingen leder till en massa nya, roliga kontakter.
Den här bloggen hittade jag idag, det är ett par i vår ålder (nåja, lite yngre) som är på väg till Medelhavet via kanalerna.
Snart firar min roman 2-års jubileum.
Den som skriver en roman är inte ensam. Gruppen ”Författare på Facebook” har över 1000 medlemmar och där haglar goda råd, frågor, recensioner och inbjudningar. Jag vet inte hur många av medlemmarna som har publicerat någon bok, alla mina svenska favoritförfattare saknas faktiskt i gruppen. Men det behöver ju inte säga så mycket.
Några av medlemmarna är förstås ”riktiga” författare och hisnande produktiva. Kim Kimselius till exempel, och deckarförfattaren Dag Öhrlund som är pappa till gruppen. Men av inläggen kan man ändå dra slutsatsen att många är precis som jag – mer wannabe författare än riktiga. Det diskuteras egenutgivning, refuseringar, förlagsbrev och taktik. Någon har blivit refuserad 16 gånger, en annan ännu fler. Några har nyss börjat på sin första roman, andra har hållit på i flera år.
Tack vare min blogg vet jag PRECIS när jag började med min berättelse. Det var på Malöfärjan den 11 september 2011. Huvudpersonen har bytt namn, intrigen har ändrats helt. Men det var då jag började. Det känns speciellt att läsa det jag skrev i bloggen den dagen. Då skapades embryot, nu finns bebisen även om den inte är riktigt mogen för att möta världen.
Snart byter jag kalla, mörka Flatön mot Las Palmas i sex veckor. Där ska jag finslipa texten. Jag hade bestämt att vara helt färdig innan november, jag skulle ju börja på uppföljaren under NaNoWriMo 2013. Men jag har ändrat mig. Det är ingen brådska att bli klar, huvudsaken är att jag inte förhastar mig. Igen.
Den här gången ska jag vara 100% nöjd när de tjocka kuverten skickas iväg. Dessutom är det ändå ingen idé att skicka in några manus till förlagen förrän efter nyår. Nu är det snart Bokmässa, och senare under hösten är förlagen översållade av manus som sommarlediga fritidsförfattare har blivit klara med.
Då har jag hållit på i 2,5 år. Inte särskilt länge för en debutroman. Jag har behövt varenda minut. Skrivandet sker i perioder, intensivt och instängt, inte så många timmar per dag, det håller inte kroppen för. Jag får ont i ryggen, ont i tumlederna, ont i nacken om jag sitter mer än fem, sex 30-minuterspass med pauser emellan. Tänkandet tar desto längre tid, och det kan man göra överallt. Läsa tar också tid. Förutom säkert 30 – 40 romaner har jag de här två åren grävt ner mig i författarlitteratur. Teoretiskt sett borde jag absolut klara en författarexamen.
Skitfin början på kanalresan.
Avresedatum för kanalresan till Medelhavet är bestämd till 1 maj 2014.
Till dess finns ett antal punkter att bocka av:
- Varmvatten ombord
- Plattform och dusch i aktern
- Nytt sittbrunnskapell och bimini (soltak)
- AIS installation, sändare och mottagare
- Smärre ombyggnad i förpiken.
- Nytt kylskåp.
- Installation av utsug toatank
- Längre ankarkätting och uppmärkning av den
- Installation av router för mobilsurf
- Kustskepparexamen och VHF-intyg (jag)
- Utsjöskepparexamen (Odd)
- Kanalintyg (båda)
- Repetitionskurs franska (jag)
Jag har säkert glömt något. Om två veckor är det Öppna varv här på Orust, då kommer listan förmodligen att förlängas.
Efter två dagar i källaren med Odd är i alla fall båtens toalett i perfekt skick, med alla packningar och slangar utbytta och så blänkande ren i alla skrymslen och vinklar att man skulle kunna servera soppa i den. 🙂
Genom att surfa runt lite fick jag också svaret på hur man får en luktfri båttoa: Man spolar med sötvatten, inte med saltvatten, och häller i någon deciliter vinäger med jämna mellanrum. Självklart lägger man använt toapapper i en särskild toahink med plastpåse och lock, och självklart undviker man att bajsa ombord utom i nödfall. Det visste jag förstås redan. Båttoaletter är lika känsliga som motorgräsklippare men betydligt äckligare att få igång igen när de har stannat (dvs blivit förstoppade).
Ordlös.
Bloggen har fått vila ett tag, och det är synd, så mycket som det händer i mitt liv nu. Jag borde verkligen dokumentera för att inte glömma. Nytt litet barnbarn, bröllop på lördag och spännande framtidsplaner som tar form allt mer. Så mycket lycka, så många planer, så stor aktivitet. Och så litet som blir skrivet. Det är det enda som saknas just nu, ensamhet och tid för reflektion. Men det får man nästan inte tänka, för att inte väcka de onda makterna. Hur kan jag ha mage att sakna något över huvud taget?
Igår bokade jag flygbiljetter till Las Palmas. Hela mörka kalla november och halva december ska jag sitta i min lilla lägenhet ovanför Las Canteras och skriva. Antingen den sista finputsen på nuvarande manus, eller första utkastet till nästa.
Men innan dess hinner jag vara med på dopfesten för lilla Leah.
Chokladpaj med klarbär
Klarbärsträden dignar av bär i år, vi hinner omöjligt plocka alla men jag har bestämt mig för att inte släppa in det dåliga samvetet. Fåglarna behöver bären bättre än vi.
Jag har gjort flera kg sylt och dessutom fryst massor. Den här chokladkolapajen är en blandning av två recept – fyllningen kommer från Arla , fast det är lingon i originalreceptet, och pajdegen från bloggen 56 kg.
En riktigt smarrig, glutenfri efterrätt. Ta bort eller ersätt sockret med Sukrin så blir det LCHF.
Pajskal:
Blanda 3 dl mandelmjöl, 0,5 dl kokosflingor, 1 msk fiberhusk, 40 gr smör, 1 tsk salt, 3 msk socker, 1 ägg. Tryck ut degen i en pajform. Ströa över med mer kokosflingor och tryck ut lite till.
Grädda i +175C tills pajskalet fått fin färg, ca 12 minuter.
Fyllning: koka upp 1,5 dl vispgrädde, 50 gr smör och 1,5 dl ljus sirap. Sjud i tio minuter.
Stäng av värmen och blanda ner 200 gr blandad ljus och mörk choklad som du brutit i mindre bitar. Rör tills smeten är blank och jämn. Häll i det avsvalnade pajskalet och lägg ca 3 dl urkärnade klarbär ovanpå smeten. Ställ i kylskåp över natten. Servera med vispgrädde.
Första bilderna.
Oj så många det kommer att bli, Insh´Allah som några av medlemmarna i min storfamilj alltid lägger till för att besvärja lyckan.
Bilder den kommande tiden alltså, på denna lilla goding.
Idag kom hon hem från BB, och vi hälsade på med present till storasyster, indisk hämtmat, nyplockade klarbär och – förstås – avtrycksboxar för att göra de allra första hand- och fotavtrycken.
Mamma L ville först inte vara med på bild eftersom hon enligt egen utsago ”ser ut som ett ras”.
Hm – vad tycker ni?
