Snart firar min roman 2-års jubileum.

Den som skriver en roman är inte ensam. Gruppen ”Författare på Facebook” har över 1000 medlemmar och där haglar goda råd, frågor,  recensioner och inbjudningar. Jag vet inte hur många av medlemmarna som har publicerat någon bok, alla mina svenska favoritförfattare saknas faktiskt i gruppen. Men det behöver ju inte säga så mycket.

Några av medlemmarna är förstås ”riktiga” författare och hisnande produktiva. Kim Kimselius till exempel, och deckarförfattaren Dag Öhrlund  som är pappa till gruppen. Men av inläggen kan man ändå dra slutsatsen att många är precis som jag – mer wannabe författare än riktiga. Det diskuteras egenutgivning, refuseringar, förlagsbrev och taktik. Någon har blivit refuserad 16 gånger, en annan ännu fler. Några har nyss börjat på sin första roman, andra har hållit på i flera år.

Tack vare min blogg vet jag PRECIS när jag började med min berättelse. Det var på Malöfärjan den 11 september 2011. Huvudpersonen har bytt namn, intrigen har ändrats helt. Men det var då jag började. Det känns speciellt att läsa det jag skrev i bloggen den dagen. Då skapades embryot, nu finns bebisen även om den inte är riktigt mogen för att möta världen.

Snart byter jag kalla, mörka Flatön mot Las Palmas i sex veckor. Där ska jag finslipa texten. Jag hade bestämt att vara helt färdig innan november, jag skulle ju börja på uppföljaren under NaNoWriMo 2013. Men jag har ändrat mig. Det är ingen brådska att bli klar, huvudsaken är att jag inte förhastar mig. Igen.

Den här gången ska jag vara 100% nöjd när de tjocka kuverten skickas iväg. Dessutom är det ändå ingen idé att skicka in några manus till förlagen förrän efter nyår. Nu är det snart Bokmässa, och senare under hösten är förlagen översållade av manus som sommarlediga fritidsförfattare har blivit klara med.

Då har jag hållit på i 2,5 år. Inte särskilt länge för en debutroman. Jag har behövt varenda minut.  Skrivandet sker i perioder, intensivt och instängt, inte så många timmar per dag, det håller inte kroppen för. Jag får ont i ryggen, ont i tumlederna, ont i nacken om jag sitter mer än fem, sex 30-minuterspass med pauser emellan. Tänkandet tar desto längre tid, och det kan man göra överallt. Läsa tar också tid. Förutom säkert 30 – 40 romaner har jag de här två åren grävt ner mig i författarlitteratur. Teoretiskt sett borde jag absolut klara en författarexamen.