Skuld och tacksamhet.
Tiggare och gatuartister får alltid pengar av mig. Om jag då ingår i ett sällskap händer det ofta att någon blir provocerad.
”Du uppmuntrar ju tiggeri!” får jag höra. Underförstått att om det inte lönade sig att tigga så skulle dessa människor kanske försöka skaffa sig ett arbete istället.
Jag blir så trött.
Det är min dotter som har inspirerat mig att utveckla mitt tidigare sporadiska och slumpmässiga givande. Jag har inte lika dåligt samvete längre och vågar tittar människorna i ögonen när jag lägger pengen i muggen eller mössan. Numera är jag beredd och har alltid mynt i en lätt åtkomlig ficka. Hemma är det femkronor och lägre valörer, här i Las Palmas är det 50 centimes och mindre. Hemma händer det att jag köper något extra inne på ICA om jag har sett en tiggare på utsidan. En påse cashew eller andra nötter till exempel. Det är överkurs här. Å andra sidan finns här väldigt många fler som försöker få sina medmänniskor att dela med sig.
Jag har förresten lagt märke till att spanjorerna är bättre på att ge pengar på gatan än vad turisterna är. Hur kan det komma sig? Är de mer medvetna om den 30%iga arbetslösheten här på Gran Canaria kanske?
Jag anser mig inte vara bättre eller snällare än de flesta andra, kanske är det tvärtom. Givandet lindrar mina skuldkänslor över att ha det så mycket bättre, och påminner mig om hur tacksam jag är över att ha dragit en vinstlott i livet. Det är inte min mamma, inte min son, inte jag som går med mössan mellan caféborden på strandpromenaden.
För övrigt tror jag inte alls på att man kan uppfostra fattiga människor att resa sig ur sin fattigdom. I alla fall inte genom att stänga sin plånbok.
Kommentarer
Erkänner att jag inte ger pengar till alla tiggare.
Däremot ger jag ALLTID pengar till gatuartister (utom till en gubbe i stan som spelar så in i helv… falskt att man helst vill slå nåt hårt i huvet på honom så att det blir tyst) eftersom de faktiskt ger mig något – en stunds förströelse, en förgyllning av gatulivet… (och om de är fattiga så skär det dessutom lite extra i hjärtat på mig)
Betalar jag för att gå på bio, är det självklart att betala för den underhållning jag bjuds på ute på gatan.
Var och en gör förstås som den vill. Men det är inte dumt att reflektera över varför man gör som man gör. Det är ju det jag sysslar med här på bloggen. Tänker högt, och får därmed syn på mina tankar. 😉
Häromdagen läste jag att man kan få skattereduktion på 25% om mam skänker mer än 2000 kr. Det är ju ine så svårt att komma upp i de talen mrd allt elände. Det är dock troligtvis svårt atg för skattemyndighetrn förklara att pengarna lagts i pappersmuggar ellet mössor. Min filosofi är att om jag ger 2000 eller mer får jah 25% ytterligare att skänka och kan dessutom förska få pengarn dit i öämdernna där behovet är spm störst
UNderbart Per, alla borde ha en egen gebortfilosofi! <3
Kommenteringen är stängd.