Dyrbara minnen eller värdelöst skräp?

Idag har jag varit på skattletning i sommarhuset i Fiskebäckskil. Det har aldrig varit någon lyxboning, så det var inga värdefulla antikviteter som hägrade. Dessutom blir det här med Fina Saker mindre och mindre viktigt ju äldre jag blir. Däremot blir Besjälade Saker allt mer betydelsefulla.

Den där skärmmössan pappa alltid hade på sig? Den låg på kapphyllan men var bortom all lagning. Korgmöbeln som alltid stått i stora rummet? Kanske får den plats i uterummet om vi slänger ut ikeasoffan.

Det konserverade, gigantiska gäddhuvudet på väggen i vardagsrummet? Där det en gång satt kvar en varmkorv mellan käftarna en hel vinter efter en livlig FF-fest. Odd sa nej.

Böckerna jag läste regniga dagar?  Tvillingdetektiverna, Berguvens hemlighet. Bill. De fick följa med hem.

När jag öppnade garderoben utanför mammas sovrum hittade jag två undanstoppade tavlor. Billiga reproduktioner, men ändå tog hjärtat ett skutt. Precis de här motiven från Carl Wilhelmssons produktion sådde ju fröet till min nästa bok, Arvssynd. Jag skrev om dem i gårdagens blogginlägg. Vilken kittling av ödets pekfinger att just de tavlorna stod undangömda i just den här garderoben.

Det signerade idolporträttet av Cliff Richard hade mina syskon hittat till mig. Jag har totalt glömt bort när jag fick det. Kanske uppträdde han på den gamla dansbanan? Det ska bli kul att återuppliva den platsen i min bok!

Burken som alltid innehöll tepåsar fanns till min stora lycka kvar, liksom en ful liten plåtlåda som vi använde att lägga pengar i när vi sålde snäcksaker av egen produktion.

Tavlan med fiskargubben och hans dotter är väl lika vanlig och kanske lika patetisk som den berömda tavlan med det gråtande barnet. Men den hör ihop med min barndom och jag är väldigt glad att den är min nu.