Idag är inte en dag som alla andra. Dörren till mitt barndoms sommarparadis i Fiskebäckskil stängs för alltid. Mina syskon säljer, en annan familj börjar om. Ett annat barn kommer att vakna till hamnljuden utanför mitt sovrumsfönster. Förvisso helt andra ljud än de jag vaknade till på 50- 60-talen. Inte stånket när Pontus drog igång Wallys tändkulemotor, eller vinandet från kapsågen när farbror Kalle sågade ved. Men ändå.
Idag kunde alltså vara en sorglig dag. Men! Idag har jag hittat fram till hela synopsisen för min bok nr 2 och det förvandlar 1 mars 2014 till startpunkten för något nytt och spännande. Min första bok heter ju Marvatten, arbetsnamnet på nr två är Arvssynd. Den titeln kommer förmodligen att ändra sig på vägen, men jag måste ha ett namn på dokumentet och det passar bra för handlingen. Historien utspelar sig i Fiskebäckskil vid sekelskiftet, på 30-talet och i nutid, och ”mitt” hus spelar en huvudroll. Kanske är det undermedvetet mitt sätt att hålla kvar det älskade sommarhuset ett tag till?
Den här gången skall det inte behöva ta två och ett halvt år att skriva färdigt. Den viktigaste huvudpersonen har jag haft i huvudet sedan en tid. Jag hittade henne på Bohusläns Museum. Kvinna i blått av Carl Wilhelmsson. Jag fascinerades av hennes allvar, och upptäckte sedan att det inte finns en enda leende person på någon av hans målningar! Schartau höll befolkningen fängslad i en kolsvart livssyn, och hur skulle de våga göra annat än tro och lyda när så många familjemedlemmar och grannar drabbades av Guds straff och togs av havet? Carl Wilhelmsson var själv son till en fattig sjömansänka i Fiskebäckskil, mina föräldrar var goda vänner till de sommargäster som köpt hans barndomshem. Min mamma har berättat hur det såg ut därinne.
Vad den nya boken handlar om? Det blir en roman med spänningsinslag, precis som Marvatten. Klassmotsättningar, kvinnors underordning, infekterade familjerelationer och mödrars eviga kamp för livet och barnen, det kan jag väl avslöja utan att lova för mycket. Det verkar vara det som mina böcker kommer att handla om. Det liksom bara blir så, utan min medvetna vilja.
Igår skrev jag i ett viktigt mail, där jag bland annat svarade på några frågor om mig själv: ”Resten av mitt liv vill jag vara författare.” Mina fingrar skrev det alldeles av sig själv, det kom direkt från händerna utan att ha passerat hjärnan, jag svär! Inte förrän jag läste igenom vad jag skrivit insåg jag vad där stod.
Nya tider, nya vanor, nya utsikter.
Kommentarer
Och 1 mars 2014 var dagen vi köpte möbler till vår nyinköpta fjällstuga, som en okänd familj nu lämnar över till oss. Så rullar det på.
Och just i detta inlägg har du skött ditt jobb som förebild, i och med att du skriver att du ska leva resten av ditt liv som författare. Att se sånt sporrar, så därför säger jag: Det ska jag också! 🙂
Heja dig Susanne!
Kommenteringen är stängd.