11 oktober

11 oktober. Arki. En medelhavskuliss.

Den lilla ön Arki, en trampsten mellan Lipsi och Agathonisi på rutten mot Samos, är en favorit. Helst ska man komma hit som vi gjorde idag, efter en överfart med kulingvind och höga vågor, motvind förstås, och våldsamt piskande brott mot klipporna som kantar passagen in mot Arkis två skyddande vikar – Port Stretto och Port Augusta. Port Stretto har bara tre bojar och en liten skranglig fiskebrygga. Port Augusta har en stilig, stensatt hamnplan med plats för ett tiotal ankrande gästbåtar och några lokala fiskebåtar, en liten by med rum att hyra, en brygga där färjan lägger till och fyra pittoreska tavernor för olika smakriktningar. På vintern finns här nog högst en handfull getbönder.

Den här gången valde vi det ensliga Port Stretto, vi var trötta på hamnliv och båtgrannar och ville slippa att ligga förtöjda med aktern mot vinden. Turen var på vår sida, bara två bojar var upptagna, det fanns en ledig till oss. Känslan när vi gled in på lugnvattnet i viken, hämtade upp bojlinan och stängde av motorn går knappt att beskriva. Frid och trygghet. Lä.

Vid bojen bakom oss ligger Philippa av Skärhamn, med tre glada gubbar ombord. Vi har vinkat till dem, men inte mer. Efter tidig middag på rester tog vi gummibåten in till land och promenerade till Port Augusta, ganska trötta och slaka efter den blåsiga överfarten från Lipsi. Det blev fried calamares, ost, retsina och rött vin som avslutning på dagen. I kolmörker letade vi oss sedan med hjälp av ficklampa tillbaka över ön till vår vik, och rodde ut mot Ellems ankarlanterna. Nu ska det bli otroligt skönt att somna utan tjutande nordvind i riggen.

Vi stannar här två nätter. Imorgon kväll tänker jag vara utvilad och försöka fiska calamares, tioarmad bläckfisk. Det var här jag lärde mig hur man gör, för precis ett år sedan. Det är säsong nu, och fiskar gör man när det blivit mörkt.

Port Stretto med sina gästbojar. Ellem ligger som första segelbåt efter fiskebåten. 

image

Odd lägger fast Musslan, vår gummidinge, vid fiskarens brygga. Under säsong kan man tacka för bojplatsen genom att äta på familjens taverna ovanför bryggan, men så här års är den stängd, vi fick  promenera bort till Port Augusta.

image

image

10 oktober

10 oktober. Nya bekanta, nya tankar, hamnröta.

Lipsi är en favoritö. Vänliga människor, en fin liten stad och omväxlande vandringar i bergen där småvägar smiter iväg åt alla håll till gömda badvikar och avlägsna getfarmer. Vi ligger tryggt förtöjda i hamnen och väntar på att det ska blåsa lite mindre, så att vi slipper stångas så hårt med vind och vågor när vi tar oss vidare norrut mot Samos. Nordanvinden blåser envist dag efter dag, rakt in i sittbrunnen när man ligger på insidan piren i Lipsi. Det är i och för sig bra eftersom vi inte behöver oroa oss för om ankaret ska hålla. På medelhavsvis ligger vi förtöjda med aktern mot kajen.

Värst är det på eftermiddagarna, idag gick vindmätaren upp i femton sekundmeter i täta byar och låg stadigt på tio. Då tjuter och viner det i alla master och båtarna rycker och gungar i sina förtöjningar som otåliga kapplöpningshästar i startboxarna. Det är också då många båtar kommer in för att söka natthamn, och den stora kvällsföreställningen börjar. När det blåser 10 – 15 sekundmeter från sidan är det inte många som backar in på plats på första försöket. Skepparnas skicklighet eller klantighet observeras och kommenteras, men samtidigt är hjälpsamheten stor, alla vet hur utsatt man är i den situationen och att en kastvind kan ställa till det för vem som helst.

Man kan bli väldigt trött på blåsandet. I alla fall jag. När grannarna den här blåsiga hösten har gett sig av från hamnen trots motvind och vita gäss har vi allt oftare känt att vår båt är för liten. Sex ton och tio meter. Inte mycket att komma med här i Medelhavet. Vi är alltid minst och ensamma i vårt slag, även om många förtjust kommenterar hur mysig och fin Ellem är. Igår blev vi nerbjudna på kvällsprat efter middagen i salongen i en Dufour 46 av nya bekantskaperna Kerstin och Sigge från Stockholm. Vilket palats! Vilka utrymmen! Vinden hördes inte, båten rörde sig inte i sjögången.

Tidigare på dagen hade jag imponerad sett Kerstin ratta båten när de lättade ankar från viken dit vi gått på morgonpromenad. Jodå, hon och Sigge delar på kaptensmössan, och det hade gått fort att vänja sig när de bytte upp sig tio fot från sin förra båt.
Tio fot till. Tio ton till. Akterhytter. Stort pentry. Elwinschar. Rullmast. Det tål att tänka på. Ett frö börjar gro. Man ska bara ha råd också…

Imorgon bitti går vi vidare norrut till Arki, det får blåsa hur det vill, nu vill vi inte vara kvar här längre, hur fint det än är på Lipsi.

När man ligger kvar så länge att hamnkaptenen kommer med en fint inslagen present till ”Madame”… Han fick en svensk flaggmedalj från Göksäter från vårt särskilda presentförråd i gengåva. Givers gain!😊

image

Finaste bad- och ankarviken strax öster om hamnen. Kristallklart vatten och lä för nordanvinden.

image

Odd räknar till arton kapell i Lipsi. 

image

En vänlig getherde lämnade över åsnans rep till Odd, för att bilden skulle bli bättre. (Det blev den inte.) Ankarviken nedanför borde vi ha gått till i morse,  för att slippa blåsten rakt in i sittbrunnen och hamnrötan, dvs tristessen man upplever av att ligga vid en kaj dag efter dag. Men efter promenaden på tre timmar var det för sent, då hade det redan blåst upp för mycket och vi var för bekväma. 

image

Åsnefölet ville gärna bli klappat.

image

Om man kapar en skrotfärdig pickupp på mitten kan man få en bra flakvagn till traktorn. En idé att ta med hem.

image

29 september

29 september. Orkanen som kom av sig.

Orkanen Zorba har skrämt oss och många andra medelhavsseglare i flera dagar. Som en jagad geting har den snurrat runt i Medelhavet, på väg än hit, än dit. Ett tag såg det ut som om vi skulle få en natt med byar på 40 sekundmeter över oss i marinan, och då övervägde jag på allvar att inte sova i båten utan ta in på hotell.

Nu, en dag innan den drar förbi oss här på Samos, har både styrka och riktning ändrats. Prognosen är vindbyar på lite mer än 15 m/sek imorgon, samt åska och skyfall. Det känns ju som en bagatell med tanke på utsikterna i början av veckan, och jämfört med rapporterna på Facebook om hur det ser ut i hamnarna på Peloponnesos.

Till på köpet har vi efterlängtat besök just den här veckan av Joar och Jossan. Deras greklandssemester blir verkligen ett annorlunda minne, med sjukhusvistelse, storm och åska istället för ljumma segelvindar och snorkling. Det har blåst småspik hela veckan utom idag. Idag har vi äntligen kunnat ligga och njuta i solen på stranden, simma och snorkla i kristallklart vatten.

För övrigt finns inte så mycket att blogga om. Sedan vi kom hit från Ikaria har vi väntat på Joar och Jossan, gått långa promenader, umgåtts med Rolf och Lena, fixat med båten, läst och latat oss och tänkt på vad vi ska ha till middag. Det är extra roligt att laga mat i båten, fråga mig inte varför, för det är ju samtidigt trångt och opraktiskt. Men det är en utmaning att bara ha två gaslågor och ändå ge sig på ganska komplicerade rätter som moussaka, fylld aubergine och gorgonzolagratinerad kyckling. Dessutom blir det alltid kanongott och räcker till flera middagar.

Igår var jag så uttråkad på vädret att jag bakade kladdkaka i omnian (den s k burkugnen). Naturligtvis ett lchf-recept, med ägg, mörk choklad, grädde, smör och mandelmjöl. Samt lite lakritspulver i smet som blev över i små muffinsformar. Vi hade kvällskaffe i sittbrunnen sex personer, men kladdkakan är så mäktig att mer än hälften är kvar och sparad i frysfacket.

Inte precis semesterväder.

image

image

image

Men idag blev det plötsligt helt otippat bleke och +30C. Lugnet före stormen?

image

image

22 september

21 – 22 september. Delfinmöte och återkomst till Pythagorion.

Vinden i vår blåsiga ankringsvik la sig redan innan midnatt, vi sov till stilla guppande och vaknade av tuppar och fiskebåtar till en ljuvlig morgon utan en vindpust. Snorklade ut till ankaret för att kolla hur det påverkats av nattens påfrestning. Det låg precis likadant som på kvällen, djupt nergrävt i lera och sand, och kättingen hade inte heller rört sig de närmaste meterna från ankaret. Vi hade släppt ut all kätting vi har, 60 meter, eftersom tyngden av den hjälper till att hålla ankaret på plats.

Efter bad och frukost gav vi oss av mot byn Marathocambos en dryg halvtimme bort, där vi hade stämt träff med vännerna Lennart och Eva. För första gången sedan vi lämnade Samos i våras, dök det upp delfiner bredvid båten! Det kändes som om de ville hälsa oss välkomna tillbaka.

På den korta sträckan mellan ankarviken och hamnen hann det blåsa upp igen, plötsligt hade vi tolv sekundmeter emot oss. Jag blev nervös och sa till Odd att det går inte att lägga till, vi måste vänta. Men så snart vi var innanför vågbrytarna mojnade det. Det är märkligt hur nyckfullt vinden beter sig här! De höga bergen på öarna gör alla väderprognoser opålitliga, vinden kan komma på några sekunder, från helt motsatt håll mot vad man väntar sig. Det blev en fin kväll med god mat, prat och skratt i en sittbrunn mycket större än vår.

Marathocambos är en fin liten by, och gästhamnen är också bra, men av någon anledning låg det en blänkande, stinkande oljefilm över vattnet i den delen där vi la till. I morse stod vi inte ut med diesellukten längre. Under en lång morgonpromenad med stensamlande längs en oändlig strand, ändrade vi våra planer och gick vidare till vår hemmahamn, marinan vid Pythagorion.

Jag är inte naiv. Jag förstår att alla ”Welcome back!” och glada miner i marinan från personal och båtgrannar, inte betyder så mycket mer än att de känner igen oss. Men det känns så varmt och gott att bli välkomnad, att mötas av vänliga ord och leenden. Det är underbart att lägga fast landgången på vår gamla plats på ponton B 12, spänna upp skuggtältet, spola bort saltet från överbyggnad och däck. Träffa vännerna Rolf och Lena som också har sin båt här, göra upp planer för middag tillsammans ikväll. Strunta i att kolla väderprognosen. Nu ska vi vara kvar här ett bra tag. Nästa vecka får vi kärt besök.
En gång jag seglar i hamn. Det är faktiskt det allra bästa med att segla. Att komma i hamn.

Stilla morgon dagen efter.

image

Idyll som inte borde lukta så illa. Ellem skymtar till vänster om den blåa fiskebåten i bakgrunden.

image

Kvällspromenad.

image

Nog kan man bli lite avundsjuk… Men vi känner i alla fall dom som äger den här skönheten…

image

Morgonpromenad längs stranden. Stensamlingen växte rejält.

image

Nej, det var ingen kackerlacka. Men hjärtat stannade nästan i bröstet innan jag blev lugnad av kännare i facebookgruppen ”Women who sail the Med”. En syrsa hade förirrat sig in i pentryt. 

image

13 maj

13 maj. Kvar på Paros.

Paros kommer jag att minnas för den fina gamla staden där jag gick vilse i labyrintgränderna, för meltemin som vrålade under två dygn, för sjögången inne i hamnen, för att jag firade min 68e födelsedag här, för att vi lärde känna Sarah och Brian från London och för alla dramatiska scener som utspelades i Naoussas hamn.

Vi fick en bra och skyddad kajplats med mooringlina tack vare att vi kom in i hamnen så tidigt. Det var ren huggsexa, ingen hamnkapten, förbjuden ankring men inga mooringlinor på vissa platser, vilket betydde att många kastade ankar i alla fall och fastnade i virrvarret av kättingar och mooringlinor på botten. Dykaren som hade 24-timmarsservice enligt anslag som fanns uppsatta på alla elskåp, hade fullt upp. De första dagarna, när vädret var lugnt, var kalabaliken vid tilläggning och avsegling mest ett roande skådespel. Att hamnkontoret var stängt betydde också att vi låg gratis, inklusive el och vatten. Hela veckan!

Men när meltemin svepte in med hårda vindar blev det farligt. Vi såg hårresande manövrer när charterskepparen på en 50-fotare, i femton sekundmeters sidvind, med våld och full gas försökte köra loss ankaret, som de lagt tvärs över kättingen som höll hela betongpontonen på plats. Stackars deras förtöjda grannar som låg i vägen när båten kom pendlande på tvärs och fastnade med kölen i deras ankarkättingar. Jag vågade inte titta, vi väntade bara på att något skulle gå sönder. Och värre blev det när en hjälte i besättningen gav sig ut att snorkla över ankaret. Mot alla odds lyckades han dyka och få fast en tripplina i ankaret så att det kunde tippas ”baklänges” och de kom loss. Det kände som ett under att ingen kom till skada.

Min födelsedag på torsdagen – vilken lyckodag det blev! Flaggspel över masttoppen, presenter på kojkanten och en dagsutflykt med hyrbil runt ön. På fredagen började det blåsa, men vi gjorde ändå en dagslång cykelutflykt och bergsklättring upp till fyren på Paros nordspets. RIktigt spektakulär och vild natur, men vi var helt utmattade när vi kom tillbaka till båten.

Natten till lördag tilltog vinden ännu mer, så att det var svårt att sova, och hela lördagen blåste det så hårt att vi inte vågade lämna båten. Vinden var inte det värsta, sjöhävningen inne i hamnen var hemsk, även om vår ponton inte hörde till de värst drabbade. Jag blev tvungen att ta ta sjösjukemedicin. Båtar draggade, dykaren tillkallades, några båtar gav upp och gav sig av trots vågor och vind, förmodligen för att söka upp en ankarplats som gav bättre skydd än hamnen där sjön vräkte rakt in.

Idag söndag har vinden långsamt avtagit, stämningen i hamnen är lättad och glad, alla har blivit lite sammansvetsade, plågor och strapatser jämförs och beklagas. Vi gjorde en ny cykelutflykt längs med kusten mot Naxos. Cyklarna är det allra bästa sättet att ta sig fram, överlägset att hyra bil. Man upplever så mycket mer, kommer ut på små grusvägar och träffar vanliga människor som ropar Yassas!, hör lärkorna och känner dofterna.

Nu ikväll har vi suttit i sittbrunnen med båtgrannarna och nya vännerna Sarah och Brian, som seglar i sin Jeanneau 43 i Medelhavet på heltid sedan 2012. De har visat oss sina bästa ställen runt Peloponnesos, och vi har visat dem våra favoritplatser i Dodekaneserna. De ska övervintra i båten på Samos, vi har bestämt att ta oss tillbaka dit i höst och ser fram emot att träffas igen.
Imorgon går vi norrut mot Syros. Det ska blåsa sydliga vindar, och nu längtar vi efter att sätta segel igen.

Paros gamla labyrintstad. Odd hittar förstås en hund att charma.

image

Uppe på berget, på väg till fyren.

image

Utsikt från fyren.

image

Födelsedag!

image

68-årsbilden.

image

70 år i höst-bilden

image

image

image

Vår resa såhär långt.

image

6 maj

Cykladerna 5 – 6 maj. Vinddrivna.

Det är lätt att bli besatt av väderprognoser här i östra Medelhavet. Det kan blåsa upp på ett ögonblick. Det kan också vara kav lugnt just där man befinner sig, men ändå plötsligt komma höga vågor om det blåser upp till kuling lite längre bort. Det finns ingen skärgård som hemma, transportsträckorna är långa och öppna, och när man kommer fram till en ö kan läsidan vara mer blåsig än lovartsidan, eftersom vinden kommer nerfallande likt en lavin från de kala, branta sluttningarna.

Innan vi bestämmer dagens rutt, kollar vi alltså vädret, via ett antal olika appar. Mest litar vi på openskiron.org. Vi träffade skaparen på Nisyros förra hösten, en israelisk ingenjör, och fick förtroende för hur programmet är uppbyggt. Väderdata från alla statliga myndigheter / meterologiska institut runt Medelhavet ingår. Det uppdateras varje morgon men ger bara prognoser för två dygn framåt. Här i Cykladerna är vädret extra lurigt, det gäller att ha tänkt ut både plan B och plan C, så att man inte blir fångad i någon utsatt vik under dåligt väder.

Igår gick vi från Amorgos till Iraklia, i ögruppen småcykladerna. Dit går det färja, vilket betyder att det finns möjlighet till liv åtminstone på sommaren. Färjepiren hade plats för några gästbåtar också. På utsidan oss låg en 50-fotare som var chartrad, inklusive grekisk skeppare, av en familj från Kanada. De hade gjort sju öar på sju dygn och skulle fortsätta i samma takt. Jag kunde inte låta bli att tänka på Galenskaparna och ”Man ska ha husvagn”. På vår andra sida låg två ganska medfarna och överutrustade engelska segelbåtar med två äldre par. De hade kommit från Kreta dagen innan och hade inga speciella planer alls.

Vi lämnade Iraklia tidigt i morse efter att först ha blivit helt nergasade när charterpappan körde motorn för att familjen skulle få varmvatten till morgonduschen… Japp, där fick vi alla våra fördomar om charterseglare bekräftade.
När Openskiron uppdaterat sina prognoser för dagen la vi om kursen och gick norrut. Nu ligger vi i en fin bukt på norra Paros där vi nog blir kvar minst ett par dagar.

Köpta från fiskbilen på Amorgos. Blev goda grillade. Men vad är det för sort?

image

Ikaria. Drömmen om ett sommarland. Men tyvärr tråkigt och opersonligt utan åretruntliv.

image

Panoramabild från dagens natthamn på Paros. Det blev några åskknallar. I natt vänder vinden 180 grader. Men här ligger vi tryggt ändå.

imageRutten hittills: Samos, Arki, Patmos, Levitha, Astipalia, Amorgos, Iraklia, Paros. Skärmdump från väderappen Windy. Ljusgrönt och brandgult vill vi inte vara ute i.

image

Hur många har du?

image

3 maj

3 maj. Fördelen med löst skinn. Känsliga varnas.

Odd påstår att kilopriset på den fisk jag får upp är flera tusen kronor, med tanke på utrustningen som krävs. Fiskespöet sitter fast i en särskild hållare i aktern, draget släpar efter båten utan att jag behöver hålla i någon lina. När en fisk hugger, och linan löper ut, knattrar det i rullen så att jag kan rusa dit. Igår råkade jag få mig själv på kroken, just när vi närmade oss hamn och jag hade vevat upp fiskelinan.

Kroken gick in med hela hullingen i det rynkiga hänget vid armbågen som retar mig så mycket. En sladdrig skinnpåse som  uppstått efter viktnergången. Det gjorde inte så ont, men jag skrek ändå, av ilska mest. Försökte rycka ut kroken med våld, men det var omöjligt. Jag satt fast. Odd blev tvungen att nypa av kroken med avbitartången, ta tag i spetsen som stack ut genom skinnet, med en annan tång, och dra ut hela kroken b a k l ä n g e s … Han hällde på handsprit innan han drog. Jag var mest rädd att det skulle blöda väldigt mycket, pga min blodförtunnande medicin. Men jag har trappat ner på den, tar bara varannan dag. Det blödde bara lite, och kändes inte mycket heller. Idag känns det helt bra. I fortsättningen kopplar jag av dragen dirket, när jag har fiskat färdigt. Det satt korkploppar på krokarna, men de hade trillat av.

Det blåser som f…n idag, rakt i sidan, ostligt som omväxling. Två franska båtar har gett upp och under stor dramatik lämnat hamnen eftersom deras ankare inte hållit. Vårt ankare håller än så länge, ta i trä, men vi har spänt springlinor kors och tvärs och det känns oroligt, vi vågar inte lämna båten.

image

2 maj

1 – 2 maj. Bara 23 timmars segling från Kreta.

Innan vi lämnade hamnen i Skala på första maj tog jag trapporna upp till slottet, där slakteriet ligger, för att handla köttfärs och grönsaker. Alla gamla vägar genom byn är trappor, bilvägen är mycket längre och har kommit till i modern tid. Tyvärr ledde all trappmotion till ordentlig värk i vänster knä. Att man ska vara så ömtålig!

Med frys och kyl påfyllda flyttade vi oss ett snäpp österut till en enslig ankarvik för att få lite omväxling. Eller rättare sagt, för att båda ska få sina preferenser tillgodosedda. Jag gillar ställen där det finns folkliv, Odd föredrar öde vikar. Det var en vacker kväll, alldeles stilla, bara lite getklonk på avstånd. Vi rodde iland med gummibåten för en sen promenad runt udden in i nästa vik, där det fanns en taverna.  Första maj måste ju firas på något sätt.

Innan solen gick upp i morse lättade vi ankar. Två ankare, för att vara noga. Vi provade i natt för första gången att koppla på ett andra ankare på kättingen. Inte för att det blåste särskilt mycket, utan för att vi ville testa. Med två ankare ligger man förstås mycket säkrare än med ett, men det är lite pyssel både att lägga ut och att dra upp. Det gick i alla fall helt perfekt, och det känns skönt att ha förberett ett alternativ för extra blåsiga nätter.

De femtio sjömilen till Amorgos tog nästan tio timmar, vi hade kraftig motström men ingen segelvind, och fick gå för motor hela vägen. Om vi hade vänt fören åt andra hållet, hade vi kunnat vara på Kreta imorgon bitti. Bara 23 timmar söderut. Men Sigge klarar inte att vara i båten så många timmar i sträck. Han var väldigt glad att få hoppa iland på kajen i Amorgos.

Jag älskar redan Amorgos och vill stanna här flera dagar. Imorgon ska jag gå runt och fota. Det är pittoreskt, dekorerat och tillrättalagt som i en turistbroschyr, men ändå inte förstört. Inte riktigt genuint alltså, som Astipalia eller Lipsi. Men charmigt, vänligt och inbjudande. Vi hittade en bra plats vid stadskajen, och där stod Hubert och Christiane från Berlin och tog emot tamparna! Dem som vi hade sällskap med nedför Donau, och som vi har hållit kontakten med sedan dess. Nu låg de med sin Tara ett par båtar bort, och hade just kommit.

Skala, trappstaden på Astipalia.

image

image

image

image

När Odd får bestämma blir det ankringsvik.

image

29 april

29 april. Söndagsvila.

Igår, lördag 28 april, tog vi oss runt till Astipalias sydsida och huvudorten Skala. Hit går det färja. Fiskehamnen och gästhamnen ligger bakom en skyddande pir med butiker och cafeer längs med kajen och ett slott byggt på 1300-talet på bergstoppen ovanför. Choran, den vita byn som klättrar runt slottet, är fortfarande bebodd.

Här kan man fantisera om att ha en skrivarlya… Människorna under det osmanska väldet levde i ”beskydd” av pirater, och en gång om året kom de turkiska herrarna och tog upp skatt. 1912 kom italienarna och ockuperade ön, sen kom tyskarna och engelsmännen. Krigshistoria är inte min specialitet, men jag kan föreställa mig öbornas förtvivlade ”Varför?”. En obetydlig ö mitt i havet, bebodd av ett så litet antal fiskare och getbönder att turkarna under en period lyckades utrota allihop, och nya människor fick flyttas dit från närliggande öar. Varför kunde de inte lämnas ifred med sina fiskenät och sina getter?

Idag har gyttret av hus och gränder spridit sig från choran där uppe, ut över berget och ända ner till vattnet. Trafiken är minimal, mest scooters, atmosfären loj och vänlig. Alla väntar på turisterna. Vi känner oss ungefär som de första strandskatorna hemma, uppmärksammade och välkomna. Här finns Inte så mycket souvenirbutiker som på Samos, inget partyställe, hit kommer nog mest backpackers och båtluffare. Ikväll har det varit ett stort barnkalas med ballonger, tjo och tjim i pizzerian som ligger längst ner i hamnen, bakom en  lekplats. En pappa passade på att övningsflyga sin drönare bland rutschbanor och gungor.

Vi ligger tryggt innanför piren med både el- och vattenkoppling och bra internet. Nu blir vi inblåsta ett par dagar. Nästa skutt över Medelhavet går till Amorgos, tio timmars gång mot nordväst. Då vill vi inte ha motvind.

Idag, söndag, gör vi inte så mycket. Odd monterar en extra fläkt på kylskåpet, jag ska tvätta kläder på kajen, nu när vi har tillgång till vatten, det blir en långpromenad och så matlagning förstås. Nånting med köttfärs och vitkål. Och gärna med getmjölk som en ingrediens. Chokladpuddingen ska jag också försöka få till.

Astipalias kustlinje vill man inte vara nära i oväder.

image

Men sen kommer man runt hörnet och in mot hamnen. Slottet och choran högst upp på berget till vänster.

image

Titthål mot hamnen uppe i slottet. Ellem ligger i mitten nere vid piren.

image

image

Myskväll i sittbrunnen igår. 

image

 

29 april

25 – 27 april. Katastroftankar och drömsegling.

Vi skulle alltså gå från Patmos västerut mot den lilla ön Levitha som ligger ligger fem timmars gång rakt ut i Egeiska havet. Det finns inga räddningsplankor på vägen, inga andra öar att gå in till om vinden plötsligt skulle öka. Det blir fort höga vågor, eftersom havet ligger öppet nästan ända upp till Thessaloniki, där Medelhavet tar slut.
Ellem är stabil, sjövärdig och välutrustad, vi är utbildade och hyfsat erfarna, vädret såg bra ut för de närmaste dagarna. Ändå kunde jag inte sova natten till onsdag, efter äventyret med motorn. Hjärnan spelade upp alla möjliga hemska scener med stormigt hav, monstervågor och man överbord.

Så onödigt! Överseglingen till Levitha gick som en dans, vi hade fin slör och inte mycket sjögång, gjorde nästan sex knop i medelfart vilket är bra gjort av Ellem. Det enda som var lite pirrigt var att stänga av motorn när vi hade satt segel. Tänk om den inte skulle starta igen?

Även natten på Levitha låg jag sömnlös helt i onödan. Kastbyar slet i riggen, vindmätaren ryckte ideligen långt förbi tio meter per sekund och det gungade betänkligt fast vi låg förtöjda inne i en helt avskild, naturlig hamn. Redan på kvällen ändrade vi våra planer och bestämde att gå med vinden söderut nästa dag, istället för västerut. Om det skulle bli möjligt att fortsätta alls.

När solen gick upp gav vi oss av. Så snart vi kom ut på öppet hav förstod vi att den stökiga natten berodde på fallvindar som rinner ner för de omgivande bergssidorna och förvandlar hela hamnen till en slags vindtunnel, fast den ligger på läsidan av ön. Säker och skyddad för vågor, men ändå väldigt blåsig. Dagens etapp, från Levitha söderut till ön Astipalia, innebar fem timmar med jämn och fin slör hela tiden och vindar mellan 5-8 meter per sekund. Helt idealiskt. Jag hade kastat bort ännu en natts god sömn helt i onödan. Varför kan jag aldrig lära mig?

Natthamnen här på Astipalia är osannolikt fridfull. Viken kröker sig in mellan bergen som en liten insjö, här finns bara en taverna och ett par hus där det bor fiskarfamiljer och/eller getbönder. Allt som hörs är tuppar som gal, duvor som kuttrar och så getbjällror i hundratal, alla med olika klang. När getterna ska mjölkas för kvällen kommer de springande alla på en gång. Konserten som uppstår är obeskrivlig.
Motion blir det däremot inte mycket med sedan vi lämnade Samos. Jag förstår inte vart tiden tar vägen när man seglar. Jag har styrketränat lite i sittbrunnen med hantlarna, gått korta promenader, verkligen inget att skryta med. När vi kastat ankar och kommit i ordning blir jag väldigt trött och måste vila en stund, jag vet inte vad det beror på. Kanske rör man sig mer än man tror, för att parera båtens rörelser?

Rutten hittills: Samos – Arki – Patmos – Levitha – Astipalia-

image

Viken Vathi på norra Astipalia som den ser ut i pilotboken.

image

Viken i verkligheten, Ellem som en prick längst bort.

image

1 2