10 oktober, Kategori: Båtliv

10 oktober. Nya bekanta, nya tankar, hamnröta.

Lipsi är en favoritö. Vänliga människor, en fin liten stad och omväxlande vandringar i bergen där småvägar smiter iväg åt alla håll till gömda badvikar och avlägsna getfarmer. Vi ligger tryggt förtöjda i hamnen och väntar på att det ska blåsa lite mindre, så att vi slipper stångas så hårt med vind och vågor när vi tar oss vidare norrut mot Samos. Nordanvinden blåser envist dag efter dag, rakt in i sittbrunnen när man ligger på insidan piren i Lipsi. Det är i och för sig bra eftersom vi inte behöver oroa oss för om ankaret ska hålla. På medelhavsvis ligger vi förtöjda med aktern mot kajen.

Värst är det på eftermiddagarna, idag gick vindmätaren upp i femton sekundmeter i täta byar och låg stadigt på tio. Då tjuter och viner det i alla master och båtarna rycker och gungar i sina förtöjningar som otåliga kapplöpningshästar i startboxarna. Det är också då många båtar kommer in för att söka natthamn, och den stora kvällsföreställningen börjar. När det blåser 10 – 15 sekundmeter från sidan är det inte många som backar in på plats på första försöket. Skepparnas skicklighet eller klantighet observeras och kommenteras, men samtidigt är hjälpsamheten stor, alla vet hur utsatt man är i den situationen och att en kastvind kan ställa till det för vem som helst.

Man kan bli väldigt trött på blåsandet. I alla fall jag. När grannarna den här blåsiga hösten har gett sig av från hamnen trots motvind och vita gäss har vi allt oftare känt att vår båt är för liten. Sex ton och tio meter. Inte mycket att komma med här i Medelhavet. Vi är alltid minst och ensamma i vårt slag, även om många förtjust kommenterar hur mysig och fin Ellem är. Igår blev vi nerbjudna på kvällsprat efter middagen i salongen i en Dufour 46 av nya bekantskaperna Kerstin och Sigge från Stockholm. Vilket palats! Vilka utrymmen! Vinden hördes inte, båten rörde sig inte i sjögången.

Tidigare på dagen hade jag imponerad sett Kerstin ratta båten när de lättade ankar från viken dit vi gått på morgonpromenad. Jodå, hon och Sigge delar på kaptensmössan, och det hade gått fort att vänja sig när de bytte upp sig tio fot från sin förra båt.
Tio fot till. Tio ton till. Akterhytter. Stort pentry. Elwinschar. Rullmast. Det tål att tänka på. Ett frö börjar gro. Man ska bara ha råd också…

Imorgon bitti går vi vidare norrut till Arki, det får blåsa hur det vill, nu vill vi inte vara kvar här längre, hur fint det än är på Lipsi.

När man ligger kvar så länge att hamnkaptenen kommer med en fint inslagen present till ”Madame”… Han fick en svensk flaggmedalj från Göksäter från vårt särskilda presentförråd i gengåva. Givers gain!😊

image

Finaste bad- och ankarviken strax öster om hamnen. Kristallklart vatten och lä för nordanvinden.

image

Odd räknar till arton kapell i Lipsi. 

image

En vänlig getherde lämnade över åsnans rep till Odd, för att bilden skulle bli bättre. (Det blev den inte.) Ankarviken nedanför borde vi ha gått till i morse,  för att slippa blåsten rakt in i sittbrunnen och hamnrötan, dvs tristessen man upplever av att ligga vid en kaj dag efter dag. Men efter promenaden på tre timmar var det för sent, då hade det redan blåst upp för mycket och vi var för bekväma. 

image

Åsnefölet ville gärna bli klappat.

image

Om man kapar en skrotfärdig pickupp på mitten kan man få en bra flakvagn till traktorn. En idé att ta med hem.

image

Kommentarer

Inga kommentarer än