25 augusti

Här lagade Evert Taube sin fisksoppa.

Efter Öppna varv ville vi hitta en fin naturhamn att förtöja i. Hittills har vi bara legat i gästhamnar med Ellem. Det är ren osäkerhet, eller feghet kanske, man kan liksom inte känna sig fram på samma sätt med ett djupgående på 1,60 och en vikt på 6 ton, som man kan med en mindre båt. Men det har varit ett av sommarens mål, att övernatta i en naturhamn. Vi hittade Vragevik på västra sidan av Gåsö. Efter en fickparkering som lade ytterligare några gram till självkänslan firade vi vår första naturhamn med bubbel och grillad lax.

I morse rodde vi tvärs över viken och badade, och hittade massor av japanska jätteostron som fick följa med hem och nu hänger i en sump i nordströmmarna.

Jag återkommer med recept på ugnsgratinerade japanska ostron efter festen om en vecka.

Gåsö3

Gåsö2

Ellem ligger som femte båt framifrån räknat.

Gåsö1

Gåsö5

 

 

23 augusti

Idag om ett år…

Den 23 augusti 2014 reser vi med flyg och tåg till Marseille, där Ellem har legat och väntat på oss sedan midsommar. Sen mastar vi på och styr österut. Detta förutsätter förstås att allt går som vi har tänkt, och vi kommer iväg på vår kanalresa genom Europa i maj nästa år.

Idag har vi varit på Öppna varv i Ellös. Punkt för punkt betade vi av listan på det som måste undersökas och förberedas. Konditionstest och reservdelsförråd motorn – check. Varmvattenberedare – check. Badbrygga, akterdraggsvinsch, gummibåtsdävert, bimini – check. En skyddstransformator som ska hindra galvaniska strömmar när man kopplar landström måste vi tydligen ha, synd bara att den kostar 14 000:-.

Ett långt samtal och en ny rolig kontakt i Kryssarklubbens monter hann vi också med. Det visade sig att vi varit på samma 50-årskalas som deras Medelhavsguru, med båt i Turkiet, och att vi hade gemensamma bekanta.

Ellems stora vindrutor och sidofönster har jag varit lite ängslig över, får vi en riktigt hög brottsjö som slår sönder dem blir vi dränkta, vi kan ju inte stänga in oss nere i båten bakom vattentäta luckor som man kan på en renodlad segelbåt. Men på mässan fanns en utställare som var specialist på just fönster, och som visste allt om de som sitter i vår modell LM32. Han tittade på närbilder på Ellem och kunde lugna oss med att våra originalfönster måste vara utbytta mot nya, att dessa ser ut att vara likvärdiga med oceanklassade och att han tyckte vi tryggt kunde ”köra på”.

rutor

Nu ska vi ju inte ut på Atlanten, men eftersom jag lätt får återfall i forna tiders katastroftänkande kan jag mycket väl ligga vaken på nätterna och fantisera om jättevågor i Medelhavet som bryter in över vår lilla farkost.

Just nu läser vi allt vi kommer över om medelhavsseglatser, och blir hela tiden varse nya faror som hotar. Felaktigt placerade luftintag till dieseltanken kan till exempel få motorn att stanna. Undermåliga genomföringar (=hål i skrovet för toatanken, köksvasken i pentryt, handfatet i toan, självlänsarna) kan göra att båten plötsligt börjar ta in vatten. Felaktigt utformat avgasrör kan fylla motorn med vatten. Galvaniska strömmar kan äta upp propellern eller någon vital del av motorn på ett halvår. Ett enda papper av misstag i toastolen kan betyda en massiv toalettinfarkt. Osv osv.

Inget av det där ska få hända oss, om vi kan förhindra det.

Det kommer förstås att inträffa en massa andra missöden som ingen kan förutse. Det är sånt som gör att man utvecklas som människa.

Jag kan inte låta bli att undra: dom som seglar sådana här absurda lyxfällor, räknar dom med möjligheten att få stopp i toalettpumpen? Vågar dom meddela sina gäster ombord att det är dödsstraff på att kasta det använda dasspapperet i toan, utan att det måste läggas i den speciella hink med lock som står bredvid? Kan dom med att be sina gäster att vänta med att bajsa tills man lagt till i en gästhamn med toalett?

lyx

Seglingen leder till en massa nya, roliga kontakter.

Den här bloggen hittade jag idag, det är ett par i vår ålder (nåja, lite yngre) som är på väg till Medelhavet via kanalerna.

 

 

23 juli

Vilken tur!

Jag körde slalom mellan de gröna prickarna i den smala serpentinpassagen in mot Bassholmen. Sakta, inte ens de tillåtna 5 knopen eftersom det var så tät båttrafik. Det finns ingen specialare över den här delen av Nordströmmarna i sjökortet, vill man ha en större förstoring än 1:50000 får man lita till sjökortet i Gps-en. Och eftersom det också är Sjöfartsverkets så litar man på det.
Det var kanske 4e eller 5e gången i sommar jag körde samma väg. I sjökortet går 3-meterskurvan en bra bit utanför den gröna pricken, så jag höll ut ordentligt för mötande. Här är nämligen tråååångt. Kände mig kapabel och hade full kontroll, Odd pratade med Joar i mobilen.
Pang, krasch så körde vi in i en vägg, världen brakade ihop med skrammel och dån och jag befann mig plötsligt med tänderna i Garmin och kinden och ögat på något annat väldigt hårt och vasst ställe. Odd låg på magen halvvägs ner i salongen. Det var hemskt. Motorn gick fortfarande fast vi stod still, och jag kände att blodet rann nerför hakan. Läppen och tänderna kände jag inte alls.
Odd fann sig snabbt, stängde av motorn och inspekterade mitt ansikte. En orolig och hjälpsam man i motorbåt erbjöd hjälp.
Men Odd fick loss båten från stenen och jag fortsatte köra ända hem. Vill inte bli feg. Detta kan hända alla intalar jag mig.
På vår ”bana” som finns sparad i gpsen står det att djupet där jag gick på är 9,8 feet. Gott och väl 3 meter.
Nu vet jag A: att man inte kan lita blint på djupkurvans dragning och
B: att man absolut inte ska gå utanför farleden där man inte har gjort det förut. Det finns ju flera ställen i Nordströmmarna där jag vet att man kan ta prickarna på valfri sida. Det såg ut på kortet som om man kunde gå en bit på sidan om farleden här.
Men verkligheten visste bättre.
Idag är jag trött och seg. Men glad att det inte var värre. Odd kunde ha brutit armar och ben. Nu linkar han med en lårkaka. Jag kunde ha slagit ut tänder och skadat ögat. Men kom undan med trasiga glasögon och ont i ansiktet. Båten är förhoppningsvis hel, Odd ska snorkla idag.
Ödet var på vår sida.

– Posted using BlogPress from my iPhone

5 juli

Omförtöjda på Lilla Kornö.

Bohus Malmön var fint och vackert men vi pallade inte för atmosfären i marinan två övernattningar. Vi blev mentalt påverkade av någonting. När klockan var 18 igår kväll och vi fortfarande var helt apatiska, sura och handlingsförlamade kastade vi loss och gick tvärs över fjorden med kurs mot Lilla Kornö. Så fort vi kommit ut på sjön släppte den konstiga stämningen och allt kändes bra igen. För många jättelika cruisers och lyxiga men obefolkade andelslägenheter? För mycket staket? För många storsvenskar och stornorskar på bryggorna? Kanske är vi inte tillräckligt härdade än mot alla hermeliner på sjön? I vissa hamnar är antalet skrytnissar med för mycket pengar helt klart större än i andra.
På Lilla Kornö fanns fortfarande lediga platser och där rådde en helt annan atmosfär i gästhamnen. Odd blev genast kompis med paret på den norska Hanse 32an som låg bredvid och en livlig diskussion om hundar, norska Sörlandet och båtlivet när barnen flyttat hemifrån tog fart.
”Tänk, när vi seglade med våra tre barn var vi fem personer i en Maxi 77” sa den norske mannen. ”Nu tycker vi att den här stora båten är lagom för oss två.” Vi kände igen oss. Det var nog det som var felet med Malmön. Vi kände inte igen oss.
På Lilla Kornö finns ingen affär, inget färskvatten på bryggorna och bara torrdass iland. Men när vi vaknade imorse bestämde vi ändå att stanna kvar här till imorgon också. Vi behövde en vilodag båda två.
Fast först flyttade vi över till norra sidan av hamnbassängen där det finns bojar och där vi får bättre lä för kulingen som ska komma ikväll.
Dessutom slapp vi brandövningen som pågick på hamnplan med Räddningstjänsten hela förmiddagen. Öns motorspruta testades och närvaro var obligatorisk för alla öbor. Jag räknade till 19 st inklusive barn.

Kornö

– Posted using BlogPress from my iPad

3 juli

Bohus Malmön

Vi styrde utomskärs från Skärhamn i fin vind, sommarvärme, lagom sjögång och blå himmel. Det känns fortfarande magiskt att ha en båt där man känner sig trygg ute vid Bonden även om vindprognosen säger 6-10 m/ sek. När jag var liten var just Bonden det värsta, yttersta tänkbara målet för en fisketur med snipan. Otänkbart för pappa att han skulle ta med något barn på den turen. Tänk om det skulle blåsa upp. Då fanns förstås varken Sjöräddningens väderapp eller gps.
Vi strök tätt förbi Måseskär i sydlig bris och när vi sneddade över Brofjordens angöring kom regnet. 25 sjömil blev det totalt.
Det positiva med det dåliga semestervädret är att det finns gott om plats i hamn även om man kommer sent. Vi spanade in en bra plats med boj och vinden i fören och genast dök det upp en hjälpsam norrman ur en jättelik Storebro för att ta emot förtampen.
”Tack!” sa vi. ”Bare göj” sa han.
Bohus Malmön väntar på att upptäckas. Jag har aldrig varit här, försöker trycka ner mina förutfattade meningar om ”den röda ön” längst ner i kölsvinet.

– Posted using BlogPress from my iPhone

1 juli

När horisonten når hela vägen runt

I söder ett containerfartyg med kurs mot Göteborg. I norr en segelbåt som försvinner längre och längre bort. Autopiloten surrar, rorkulten gnisslar, fockskotet knarrar på vinschen, vågorna brusar rytmiskt mot stäven när vi niger fram över Kattegatt med kurs mot Hyppeln.
Vi gick från Skagen kl 09 och enligt gpsen ska vi vara framme kl 15.
Odd tar en tupplur i förpiken, jag sitter på förarplatsen och tänker medan jag håller utkik. I huvudet trumlar tankar efter programmet Bokcirkeln som jag just hört på SRPlay. Jan Guillou, Carin Mannheimer, Åsa Linderborg diskuterade JC Oates ”Blonde”. En ren njutning att lyssna på deras analyser, som om man vore en katt i någons knä. Jag ska ge den boken en ny chans. Har försökt två gånger tidigare men gett upp. Det känns inte lika skämmigt längre nu när jag hört hur Åsa Linderborg gått fram med rödpennan över sidorna och klagat över ”ordmassorna”.
Programmet har gett mig nya idéer om varför mina romankaraktärer beter sig som det gör, och ovärderliga tips om hur man kan göra med metaforer.
Öppet hav öppnar sinnet. Åtminstone så länge det bara blåser 5-6 m/sek.
Och ikväll blir det makrill till middag.


Hyppeln är en ljuvlig överraskning längst ut i Göteborgs norra skärgård. Lite sliten, inga topptrimmade trädgårdar och skrytsamma sommarhus, men vackert, omtänksamt ordnat för gäster från sjön och promenadvänligt. Hoppas på fint morgonljus, för ikväll regnar det på den nyköpta webergrillen.
Makrillen var sagolik.


– Posted using BlogPress from my iPhone

26 juni

Motvind & stiltje

Det regnar. Snart ska jag sätta mig nere i salongen (det heter så på en båt, jag är inte högfärdig) med min manushög och min IPad. Snart. Jag Ska Bara först. Blogga och surfa på Författare på Facebook som har en så intressant diskussion om egenutgivning. Ska man, eller ska man inte, ge ut sin bok själv? Det handlar om pengar, marknadsföring och makt. Den författare som lyckas bli utgiven av Bonniers behöver inte bekymra sig, då är alla dörrar öppna eftersom Bonniers är en så stor maktfaktor i Mediesverige. Camilla Läckbergfenomenet utan Bonniers resurser är nog otänkbart.
Men alla andra författare då? I Sverige räknas antalet författare som kan leva på sina böcker till mellan 20-50 personer. Och då lever de flesta på fattigdomsgränsen. Dvs inom de 20% som har lägst löner av alla.
Snart ska jag ta itu med mitt manus. När Odd är klar med programmeringen av plottern. Eller när han går på promenad i regnet.
Det kallas nog egentligen uppskjutarsjuka.


– Posted using BlogPress from
my iPhone

24 juni

Bästa författarrådet jag fått.

Länken jag fick på Facebook handlade egentligen om barn och föräldraskap. (Jag ska länka senare, när jag kommer iland igen) Den drabbade mig med full kraft, sådär som insikter ofta gör. Artikeln beskrev tio situationer när det allra bästa man kan göra som förälder är: Vänta! Dvs gör inte det man vanligtvis gör som förälder. Hetsa inte, stressa inte, grip inte in, rätta inte, försök inte åtgärda. ”Just wait”. Ofta är det bara lite tid som fattas. Det är helt enkelt inte dags än. Att börja gå, sitta på pottan, spela fotboll, läsa eller vad det nu kan handla om.
Precis så är det med mitt manus också.
Å ena sidan tror jag verkligen att det är nödvändigt med skrivardisciplin. Det håller inte att vänta på inspiration, den kommer tillsammans med disciplinen. Skriv på, så blir du kreativ.
Men å andra sidan märker jag nu, när det har gått 3 månader sedan jag skickade in manuset till förlag, hur det faktiskt långsamt håller på att vridas om och ändra karaktär.
Huvudpersonen har skruvats flera varv, hon har blivit ganska osympatisk, med laster och brister i sin personlighet. Intrigen har kokat ihop sig, ett tidsplan har helt försvunnit. Romanen har tappat mycket av sitt feelgoodstuk.
Det är en helt oväntad känsla, att hänga i svansen på en berättelse som man själv har hittat på, medan den drar iväg åt sitt eget håll.
Just nu sitter jag i båten i Marstrands gästhamn och skriver. Det tjuter i alla riggar, regnbyar kommer och går. Hemma hade jag tjurat över det dåliga vädret. Här är det underbart ändå.
Inte visste jag att Marstrand är så vackert!

– Posted using BlogPress from my iPhone

7 juni

Väderöarna

Vår nya, stora, trygga båt gör saker med mig. Jag blir modigare och säkrare. Fortfarande är det jag som kör, hela tiden. Odd har ett helt liv vid rodret bakom sig, han behöver inte träna. Jag samlar på lyckade tilläggningar. Inga katastrofer hittills, men en riktig triumf idag. Vi gick från ett öde Bovallstrand till Väderöarna och trodde det skulle vara lika gott om plats där. Men där var det fullt. Jag blev tvungen att backa hela vägen in genom en trång kanal, till en plats längst in, utanpå en annan båt. ”Examensprov” sa Odd efteråt. ”Du förvånar mig varje dag.” Eftersom det var han som sa det blev jag inte arg. Dessutom förvånar jag mig själv…
Imorgon går vi hemåt. Planen är att sträcka utomskärs hela vägen till Brofjordens angöring, om vindprognosen håller. Otänkbart med förra båten och förra årets kunskapsnivå.
Den lyckade tilläggningen var det näst roligaste som hände idag. Det roligaste var ett telefonsamtal från Joar. Han fick jobbet, det första maskinistjobbet och på ett västsvenskt rederi dessutom! 🙂

Bovallstrand

Fin fjäril i ljungen högst upp på kompassberget på Storön. En Macaon.
Macaon
”När duvorna försvann” av Sofi Oksanen fick följa med på sjön. Jag tycker inte den är lika bra som Utrensningen. Den är rörig, jag hänger inte med i alla tvära kast med nya namn, nya erövrare och nya tidsplan.
ombordbok
Posted using BlogPress from my iPhone

19 maj

Loggbok dag 11. Natthamn Björkö.

Adjö Läsö, vi kommer gärna tillbaka. Tidigt i morse joggade jag en runda runt ett sovande Österby. Plockade konvaljer i ett dike, stannade till vid Hedvigs Hus som har ett metertjockt tak av tång och ser ut som hämtat från Sagan om Ringen. På en informationstavla intill huset satt en skylt med historien om Hedvig som bodde här för inte alls länge sen, och om gamla tiders levnadsvillkor och husbyggnadsteknik. Ett citat fastnade i mitt huvud: ”Den samtid som inte förstår sin historia är blind.”

Jag tycker att det är en sanning som gäller både hus och människor. Inte så att jag är emot utveckling eller vill stanna kvar i tider som varit. Men jag önskar att jag visste mycket mer, om mina föräldrars och äldre generationers tankevärld och vardag. Min morfars mor Hannah, som förlorade fem barn och sin man, gifte om sig och födde åtta barn till, och sedan startade Bjärnums första sparbank. Vem var hon? Varifrån fick hon sin viljestyrka – med en försupen man och utan rösträtt i en liten håla på landet?
Men somliga berättelser måste man skriva själv om man vill veta hur det går. Våra franska båtgrannar med den häftiga jordenruntseglaren gav sig av innan jag kom tillbaka från min morgonrunda.
Vi lämnade Österby havn på Läsö 10.30 och har nu lagt till i hamnen på Björkö. 46 sjömil och 8 timmar senare. Det har varit en jobbig etapp med mycket vind och gropig sjö på Kattegatt, men inget avskräckande, tvärtom. När det blåste 13m/sek fick vi reva både storen och genuan, men kunde ändå fortsätta segla även om det var obekvämt med lutningen. ”Segelbåtar ska luta”, sa Odd när jag klagade och fräste. Jag tappar humöret när det kränger och gungar för mycket, det är en lärdom. Kanske hänger det ihop med att jag blir lite sjösjuk. Det hjälper att småäta, frukt, skorpor och lite allt möjligt. Men arg blir jag ändå. Särskilt när jag måste gå på toa och ramlar omkull på vägen. Fast kanske är det ändå värst för Odd som får stå ut med en svärande och skällande fru när vinden tar i.
Nu har vi det i alla fall hur mysigt som helst i salongen medan regnet skvalar på taket, Odd med en bok och jag med min Ipad. Imorgon är vi hemma. Och jag har seglat över Kattegatt för första gången. 🙂

– Posted using BlogPress from my iPad

1 2