8 juni

Inblåsta! Leros 8 juni.

Här ligger vi i vår gamla kära favoritvik Xerocambos på Leros igen, gungande och svängande i vindkulorna som rullar ner från bergen norrifrån, förtöjda i en boj som förhoppningsvis, ja alldeles säkert, är stadigt förankrad på botten. Lefteris på Aloni taverna har lagt ut den och är mån om sina kunder.
När vi lämnade marinan i Lakki, Leros stad, var planen att hinna före det väntade ovädret till den väldigt lilla ön Arki där det finns en fin skyddad hamn med tre tavernor och bara några få gästplatser vid bryggan. Enligt väderapparna Weathertrack och Windfinder skulle det bara blåsa 2 – 4 m/s idag. Imorgon däremot skulle det braka till fram emot eftermiddagen. Vi planerade att vänta ut blåsandet i lugn och ro på Arki till på måndag.
Men, men. Vi borde kollat två helt andra vädersajter. Poseidon och framför allt OpenSkiros.org som vår nye israeliske bekant från Nisyros byggt. För vi hann inte ut ur Lakki förrän nordanvinden var över oss med regn och över 12 m/s i byarna. Inget vi hade lust att gå rakt emot i flera timmar. Vi mötte en stor italiensk segelbåt som lämnat marinan tidigare på morgonen och nu vände tillbaka.

Det är aldrig skämmigt att vända om. Skulle vi också? Nää, inte flera dygn till i Lakki Marina, hur trevligt och välordnat där än är. Man ligger nära trafiken, färjor kommer och går mitt i natten och det är liv och russel hela tiden. Svårt att sova minst sagt.

Vi bestämde oss för att istället åka med vinden söderut, runda Leros södra udde och slinka in i Xerokambos skyddade vik.
Som tur var fanns en ledig boj. Nu gäller det att tänka om. Odd har redan somnat med en bok. Jag ska ägna mig åt att skriva en.

image

Övning i tillit. Vi litar på Lefteris, ägaren till Aloni restaurant. 

image

8 juni

Lakki marina, Leros. 6-7 juni.

Lakki stad på Leros är väldigt fin. Här finns grekiskt vardagsliv, vanliga affärer utan en massa souvenirer. Två marinor, den ena storskalig, lyxig och anpassad till de mest bortskämda båtägarna. Den andra, Lakki marina, en mindre anläggning inklämd mellan färjeterminalen och stadskajen, där man ligger gratis.  Lakki marina erbjuder färskvatten, el, fina duschar och tvättmaskin, och det var vad vi behövde efter nästan en vecka på helt egen försörjning. El klarar vi oss utan helt, tack vare solpanelerna. Vatten behöver vi fylla på efter en vecka.

I Lakki kan man köpa allt, från vaxdukar till getpinglor. Frukt- och grönsaksutbudet är enormt, jag hittade zucchiniblommor! Eftersom vi hade landström plockades den elektriska frityrkokaren fram, och vi lagade fetaostfyllda, friterade zucchiniblommor till middag. Den kaloribomben hade vi förbrukat i förväg, genom en låååång och framförallt brant och backig cykelutflykt.

IMG_2230

Oemotståndligt.

image

Vi cyklade medsols. Nästa gång väljer vi motsols. Backen upp från Lakki hela vägen till Gorna Bay var mördande.

image

Getpinglor. Måsteha.

 

1 juni

Kos och Nisyros 1 juni.

Efter några få timmars orolig sömn vaknade vi i båten mitt i Kos partycentrum i morse och ville bara därifrån så fort som möjligt. Då hade vi vridit oss till discodunk och skrän till klockan fem på morgonen. Som tur var måste vi vänta på hamnkaptenen till klockan tio, och under tiden hann vi uppleva en annan sida av Kos. Mitt i hamnen ligger ruinen av ett stort riddarslott från 1500-talet, och bara några steg därifrån finns platsen där Hippokrates, den moderna läkekonstens fader, undervisade sina elever under en stor platan. På båda ställena var det så tyst, ensamt och fridfullt så tidigt på morgonen att vi tydligt kunde uppfatta hur antikens gudar log överseende åt dagens turistockuperade Kos. Vad är väl vårt århundrade mer än en fis i kosmos?
Det finns säkert mycket fint och intressant att se och uppleva på Kos, men vi orkar nog inte ta oss igenom tingeltanglet och dunket och inkastarna längs hamnpromenaden fler gånger om vi inte måste. Dyrt var det också. 25 € för en natt, inklusive el och vatten. Här på Nisyros betalar vi för två nätter  9 €.
Innan vi försökte sova igår hade vi en riktigt mysig sittbrunnskväll med Lena och Rolf, tjörnbor som vi lärt känna genom Medelhavsseglarna i Göteborg. De hade lämnat av barn och barnbarn till flygplatsen på Kos efter en seglingsvecka med sol, bad och delfiner. Blev vi avundsjuka eller…
Lena och Rolf tipsade om Nisyros, den lilla ön vi ligger på nu. Greklands yngsta aktiva vulkan. Fem timmars segling söderut från Kos. Fem meter per sekund sa prognosen, men det blev tolv på slutet och ganska rufsig sjö. Vi börjar lära oss att man måste ha den marginalen med väderutsikterna. Fram emot eftermiddagen får man räkna med minst dubbelt så mycket vind som det var sagt.
Här på Nisyros är småskaligt och opretentöst, folk man möter hälsar Kalimera och i hamnen är alla trevliga och hjälpsamma. Friden tar slut varje dag klockan elva när utflyktsbåten från Kos kommer, full med turister som ska besöka vulkankratern. Därför har vi hyrt en bil redan klockan åtta. Klockan 16 går turbåten tillbaka till Kos och friden sänker sig igen. Som nu.
Vi råkade lägga vår ankarkätting tvärs över den tyska grannbåtens när vi la till i den starka sidvinden. När vinden mojnade ikväll tog vi upp ankaret och ankrade om. Det gick hur fint och kontrollerat som helst att backa tillbaka in i luckan vid kajen med nytt ankarfäste. Den nya backningstekniken som Bosse Å föreslagit, att fixera rodret helt rakt, ha låg fart och bara använda bogpropellern att styra med, passar Ellem perfekt! Hennes underliv ser inte ut som moderna segelbåtar och det funkar helt enkelt inte att gasa och använda rodret bakåt.

image

Hamnen på Kos. Ellem ligger i mitten längst ner i bild.

image

Från sittbrunnen i Nisyros.

image

Nisyros hamn, Kos på behagligt avstånd.

image

Femhundra år är inte så lång tid ändå.

image

Nu har Ellem tagit sig ända till kokospalmernas land.

image

Lena och Rolf i sin Blue Pearl. Jag vill också ha en så stor flagga!

28 maj

Leros 28 maj. Guldmakrillviken.

Getbjällror klonkar, hundar skäller och det luktar fränt från skräpbrasor i land. Det städas och målas inför turistsäsongen. Basttak lagas, strandstolar ställs fram. Stora säckar står på stranden, fyllda med hopsamlat sjögräs som vinterstormarna drivit upp i decimetertjocka mattor ovanpå sanden. Semesterfirarna som kommer hit om en månad märker inte allt arbete som ligger bakom bilden av det grekiska paradiset.

Vi ligger i vår favoritvik Xerokambos på Leros, även kallad krabbmadonnans vik efter kapellet på klippan. När vi var här i höstas fick jag en jättefisk på kastspö från båten. En guldmakrill, eller mahi-mahi. Vikens minsta taverna tillagade den åt oss, vi hade mat i tre dagar. Nu ler ägarinnan igenkännande när vi kommer och öppnar kylskåpet så att vi får välja mellan de fem dagsfärska fiskar som ligger där på ett fat. Vi bestämmer oss för bläckfisksallad till förrätt, följt av en stekt Mullet med potatis. Plus ett halvt kilo vin. Jo, hon säger så. Ett halvt kilo vin.
Vi är kvällens enda gäster. Ägarfamiljen röker och grälar vid ett bord längre in framför den obligatoriska storbildsteven där det spelas nån form av match. Ellem ligger förtöjd en bit ut, vid en av fem bojar utlagda av vår taverna. Framför restaurangens uteservering löper vägen, där brödbilen och grönsaksbilen stannar på morgonen. Ungerfär som Hemglass. Framför vägen finns en smal strandremsa och en liten betongbrygga dit man ror med gummibåten, och där ägarfamiljens fiskebåt lägger till. På den grunda havsbotten ligger dagens fiskrens och två kasserade, mindre rockor som havsmaskar och krabbor börjat äta på. En bit bort ligger gula bojar som ägs av den större tavernan, längre in i viken. Där finns solstolar, parasoller, glasskiosk och en bredare badstrand. Det är gratis att lägga till vid en boj, men det är underförstått att man äter på tavernan som tack. Eftersom det är lugnare att ligga vid en boj jämfört med att ligga för ankar, väljer vi såklart bojen.
Vi lämnade motvilligt vackra och vänliga Lipsi vid lunchtid, seglingen hit tog ca fyra timmar och vi hade fin vind nästan hela tiden. Nu siktar vi på att vara på Kos på onsdag för att kunna ha några dagars marginal till hemresan norrut. Då måste vi räkna med nordvind och motorgång.

Firren från förra året.

image

Kvällsbild från idag.

image

27 maj

Inte bråttom. Lipso 25 – 28 maj.

Det blåser envist sydligt. Alltså ligger vi kvar i den mysiga hamnen på Lipsi. Eller Lipso, som det står i sjökortet. (Man vänjer sig vid att det finns minst tre sätt att skriva och två sätt att stava samma namn på öarna. Fast bara ett sätt att uttala, vilket aldrig är det man först gissar på.)
Sedan vi lämnade Samos i tisdags har vi tagit oss hela trettio sjömil. Ger inga prestationspoäng. Men vi har seglat hela tiden, det är huvudsaken. För nu styr vi dit vinden blåser, om den blåser dit vi vill. Ligger still när den går emot. Ligger still ibland i alla fall. Målet är Kos, och sedan vända tillbaka till Samos. Vi ska vara hemma på Flatön till midsommar.
Ju närmare sommaren, desto mer och starkare blåser det från norr. I juli och augusti blåser den nordliga Meltemin så hårt i den här delen av Egeiska havet att man i långa perioder bara kan segla några timmar på förmiddagen och ofta inte alls. Det är perfekt att vara pensionärsseglare och kunna plocka de finaste månaderna före och efter turistinvasionen, när det blåser lagom och grekerna är som vänligast.

image

Vi har lärt oss att lägga till med aktern mot bryggan. Även när det inte finns mooringlinor utan man måste lägga ut ankare. Det känns lite som att sitta på cafe, och det är trevligt när folk som går förbi hälsar. På tyska, franska eller grekiska. 

image

De hopfällbara Stridacyklarna är kanske vår bästa investering. Lätta, rostfria och tåliga. Här på utflykt till norra Lipsi. På kullen bakom syns tydligt hur kalt det blir där getterna betar.

image

Agathonisi, den lilla ön bara fyra timmars segling från Samos. Här provade vi första gången tekniken att ankra och dessutom förtöja med en lina iland. 

image

Inga färgkombinationer är förbjudna på fiskebåtar i Grekland. ”Den ser ut som en bakelse”, sa jag till ägaren, och han log förnöjt.

image

image

Våra nyfunna vänner norska Janita ”Samos ängel” och grekiske Andreas och deras Mayflower, en svenskbyggd Ö10 som de just seglat hem till Samos via Donau och håller på att rusta till originalskick. De firade 21-årig bröllopsdag på Lipsi och bjöd oss på ouzeri på kvällen.

image

Nybakade scones är en baggis även om man inte har ugn ombord. ”Burkugnen” Omnia fungerar ovanpå gasspisen, och i kombination med silikonformar blir det riktiga födelsedagsscones.

image

4 maj

Bergsvandring på Samos. 3 maj.

Det var en väntans dag. Motordelar hade skickats till Athen för bedömning och eventuell reparation. Vi hoppades att det skulle vara fel på dem, för det betydde att ett allvarligare fel kunde uteslutas.
Vi kunde ha stannat i marinan och fortsatt fixa. Båten är till exempel inte ordentligt städad inombords sedan vi startade. Gummiflotten är inte framtagen, nya solpanelerna inte monterade, oljekletet på aktern inte sanerat. Mitt manus inte skrivet. Med mera.
Men våra nerver behövde komma bort från båten, långt bort och gärna högt upp. Så vi hyrde en minibil och gav oss upp i bergen på västra Samos. På 370 m höjd, i slutet av en hisnande serpentinväg (tack Janita för att du varnade oss för att hyra scooter!) ligger Manolates. Det är en liten bergsby omgiven av vinodlingar, olivlundar, höga bergstoppar och med andra byar inom vandringsavstånd.
Detta är Mecka för vandringsturism, så någon levande åretruntby är det inte längre. De hus som inte är förvandlade till mysiga tavernor, keramikstudios och silversmedsbutiker har skyltar med Rooms to let/Zimmer eller For Sale. De flesta invånarna bor någon annanstans på vintern. Men det är så trångt, högt och svårtillgängligt att byn ändå har kvar sin genuina charm, det känns inte förstört av turismen, det är inte sönderrenoverat och inte uppköpt av folk med för mycket pengar. Vi köpte lokalproducerat vin i flaskor utan etikett, och åt världens godaste hemlagade glass.
Vi kombinerade delar av lederna M3, M4 och M2 så att vi kom tillbaka till Manoletes en annan väg, vilket tog oss nästan fem timmar. Vi var så rådbråkade och trötta efteråt att vi inte orkade laga middag i båten. Mobilen redovisade 17000 steg och 64 våningar. Men om vi blir kvar här längre vill jag tillbaka dit och vandra mer.

imageimage

imageI lummiga fågelsångsraviner mellan bergen rann vatten som måste korsas hela tiden eftersom leden slingrade sig på än den ena sidan, än den andra.

image

Kanske fanns här ett boställe förr. Nu var bara apelsinträden kvar. Det blev en smaskig paus.

image

Utsikter går inte att fånga med mobilen. Men man måste försöka.

image

image

Vandringslederna är ursprungligen åsnestigar som användes under arbetet med oliv- och vinodlingarna.  Ibland är det så smalt och så brant att man inte förstår hur en åsna har kunnat ta sig fram. Inte just här dock.

image

Vi mötte Laban! Min barndoms älskade sköldpadda, och jag mindes exakt kärleken när jag klappade hans fula skalle. Dessutom såg vi ödlor och grodor. Men inga getter, konstigt nog, så mycket mat som det fanns för dem. Hela tiden vandrade vi i ett moln av fågelsång, vandringslederna kallas också för Nightinggale walks efter dalen nedanför Manolates.

image

6 november

3 – 4 november. Las Palmas!

Sista etappen. Sista nattseglingen, med riktigt fin segelvind, sjösjukeplåster på. Peristera forsade fram i natten. Gunilla och jag hade vakterna 22 – 24 och 06 – 08. På morgonen såg vi ljusen från Las Palmas tydligt, när gryningen kom försvann de. Vinden försvann också medan vi närmade oss land. Vi såg valblås på avstånd, vi tog oss tid för ett sista atlantbad i böljande vågor och stiltje medan Linda tog en tupplur för att samla energi inför ankomsten.

Plötsligt dök välkomstkommitten upp. Resan avslutades precis som den började i Gibraltar, med massor av delfiner runt båten.

image

Havet kokade av delfiner. De hoppade och dök på båda sidor om båten och fotopanik uppstod. Tur att vi gick för motor just då.

image

image

Ovädret laddar upp över Las Palmas. Fast det blev inte så farligt.

image

Trött skeppare laddar för ankomsten till Las Palmas.

image

Peristera har lagt till vid ankomstbryggan. Här blev vi kvar till nästa dag, i väntan på att vår plats vid L- pontonen skulle bli ledig. Hamnen full av ARC- seglare. Pekka Karlsson, 70+ och femfaldig ARC-seglare tillsammans med sin Barbro i deras L31, tog bilden.

image

Peristeras besättning på den här delsträckan. Nu mönstrar sex nya kvinnor på över till Karibien. Sen fortsätter Peristera med samma skeppare och växlande besättning till Söderhavet, Patagonien, Kap Horn, Argentina osv. Kolla rutten på www.tarodret.nu och boka in dig om det finns någon plats kvar!

Överst Sofi, sedan från vänster Jutta, Gunilla, Ann (som firade sin 60-årsdag ombord) Annika, jag och Linda Lindenau.

image

Avslutningsfest på Sailors Bar i marinan. Legendariskt vattenhål för långseglare och långliggare i Las Palmas.

image

I egenskap av besättningsmedlemmar på Peristera fick vi ”åkband” till den stora festen på kvällen. En av många under ARC-veckorna i november. Obegränsat med mat och dryck, fantastisk steelbandmusik, massor av glada seglare och häftig dansuppvisning. 

image

5 november

Atlanten eller Stilla Havet? 26 – 30 oktober.

Det skulle bli ett personligt eldprov. Rädslan för stora vågor, starka vindar och nattseglingar skulle utmanas och botas. Flera av besättningsmedlemmarna var lika ovana vid nattsegling som jag, med samma ängslan. Jag såg mig själv kopplad bakom ratten medan vågor höga som hus bröt i nattmörkret akterut. Riktigt så blev det inte.

När stormen på Atlanten blåst ut och vi kunde lämna Rabat på Marockos kust hade vi fyra dygns segling framför oss rakt ut i Atlanten. Dygnet delades upp i rullande tvåtimmarsvakter, vi var alltid två samtidigt. Linda fanns på ropavstånd, men redan efter första dygnet fick hon sova ganska ostörd genom nattpassen. Såvida hon inte ingrep på eget initiativ. Som sista natten när genuan flaxade och slog i en allt svagare, vridande vind. Då stack hon upp huvudet, halvsovande, och fräste: ”Gör något!

Det var i själva verket ett stort erkännande, eftersom förhållningsordern under de första dygnen hade varit att inga segeljusteringar fick göras utan att först konsultera/väcka Linda. Att göra fel vid segelsättning eller revning kan få svåra konsekvenser på en så stor båt. Risken för skador på människor eller material vid misstag är hög, eftersom det är så starka krafter i seglen. Jag har lärt mig massor, men är fortfarande osäker på vilka spärrar som är vilka om det är kolmörkt och jag inte ser att läsa. Som tur var slapp vi ta några sådana initiativ under våra nattvakter, Gunilla och jag.

image image image image

Däremot var det tillåtet, till och med nödvändigt, att experimentera på egen hand med Aina, vindrodret. Jag är väldigt glad för det. Ett så dyrt vindroder till Ellem blir inte aktuellt, men nu när jag förstår principen tänker jag försöka mig på ”sheet-to-tiller-steering”, dvs att rigga upp ett eget vindroder med hjälp av rep och gummiband mellan skot och rorkult. Kolla här på Youtube! https://youtu.be/d5oXymClVDo

(Kolla fripassageraren som också ville styra.)

image

Den lilla liftaren var ganska orädd och tacksam för både brödsmulor och vatten.

img_9739

Högtidlig provsmakning efter invigning av Watermakern. Den var monterad av leverantören för flera veckor sedan men fungerade inte. Triumfen var total när besättningsmedlemmen Jutta listade ut att två slangar var felkopplade.

img_9743

Att försöka fiska i fem knop ansågs meningslöst, men jag ville ändå försöka. Det tog bara tio minuter att få ett kraftigt napp. Den första fisken som fångats från Peristera blev en bonito på dryga kilot. Det fanns ingen håv ombord, så jag fick kopplad i säkerhetssele ge mig ner på badbryggan och ta in fisken med en hink.

img_9752

image

image

Efter den ganska tuffa seglingen mellan Gibraltar och Tanger, fick vi nu vänja oss vid svaga, växlande vindar. Väldigt växlande, ibland flera gånger i timmen. Det blev bra träning i att sätta segel, ta in segel, minska storen, skota storen, skota genuan, gå över stag, veva in genuan, flytta över genuan osv. Väldigt ofta blev järngenuan, dvs motorn, den enda möjligheten att komma framåt fortare än två knop.

img_9777

Linda förklarar vindrodrets (Ainas) principer.

img_9785

Efter varje vakt skrivs loggbok. Vaktlaget har ansvar för att hålla kursen, hålla farten, hålla utkik, passa AIS, VHF och radar om det behövs, samt väja om det blir nödvändigt. Allt ska dokumenteras.

img_9791

Styrketräning.

img_9840

Dieselpåfyllning.

img_9843

Nattvakterna var drömlika, osannolika. Solnedgång eller soluppgång eller becksvart mörker, jag kan inte välja vilket som var mest fascinerande. På nätterna hörde vi ibland frustningar och plask utan att se var ljuden kom ifrån, andra gånger kom grupper av delfiner självlysande av mareld flygande genom vattnet som fyrverkerier. Under vindstilla vakter speglade sig stjärnhimlen i oljeblanka dyningar, när vinden kom och startade vågspelet misstog man marelden för stjärnblänk.

img_9852

Alla (utom Gunilla) var rädda för sjösjuka, vi preparerade oss med plåster bakom örat och/eller tabletter. Jag mådde bra med Lergigan Comp och en och annan Marzinan, hade inga biverkningar. Några som använde plåster klagade över muntorrhet, men alla slapp vi sjösjuka trots att det stundtals gungade rejält.

Land i sikte! På fjärde dygnet ser vi La Graciosa och Lanzarote.

img_9860

26 oktober

25 oktober. Hård sista dag i Rabat.

Vid högvatten imorgon drar vi, om vågorna har lagt sig och hamnkontoret ger klartecken. Dagen har varit tuff. Alla har gjort sitt bästa för att kunna lämna Marocko utan några överblivna Dhiram i plånboken. Bästa reseledaren Sofi hade hittat en lyxig Riad i medinan där flera valde att göra mer eller mindre omfattande rekond.

Själv ansåg jag att min pedikyr från Gibraltar ännu höll måttet, och spenderade mina sista slantar i Medinan på ett par fina örhängen och ett vackert överkast. Vilket inte hindrade mig från att njuta alldeles gratis av lugnet, vilstolarna och takpoolen i Riaden, eftersom jag var välkommen att vänta där medan de andra fick sina behandlingar.

En Riad är ett traditionellt marockanskt hus som byggts om till hotell. Huset är byggt runt en innergård med någon form av fontän eller rinnande vatten som håller luften sval. Golven är lagda i vackra mönster med traditionellt kakel, väggarna vitkalkade, inredningen av mörka träslag. Rummen har inga fönster mot gatan, bara mot innergården.  Öppna trappor leder upp på taket där det ofta finns en pool. Utanför porten finns medinans kommers och folkliv, men inne i huset råder fullkomlig tystnad förutom ett stilla vattenporl. Hit vill jag resa igen, med min älskling, eller min syster, eller med en skrivkompis. Vilken miljö!

Som jag själv minns det (Tack för bilden Gunilla!):

image

Som Jutta minns det:

image

image

image

Bild från Medinan i morse.

image

Hamninloppet tidigt i morse.

image

24 oktober

24 oktober. Rabat. Matplaner och Medina.

Överseglingen från Rabat till La Graciosa (norr om kanarieön Lanzarote) kommer att ta fyra dygn, från onsdag till lördag. Fyra dygn till havs ligger alltså framför oss. Vad ska vi äta? Vilka rätter är realistiskt att tillaga ombord när det kanske gungar ordentligt? Förutom Linda är det bara två av oss (inte jag) som har erfarenhet av atlantsegling och kan föreställa sig hur det kommer att bli.

Sofi och jag, som ansvarar för maten på torsdag, bestämde oss för att till lunch laga omelett med potatis, paprika och tomat/lök/persiljesallad, och till middag bjuda på risotto med parmesan och creme fraiche samt små stekta kryddkorvar. Hela förmiddagen ägnades åt matplanering, och därefter tog tre representanter för matlagen en taxi till Carrefour.

Kontraster, kontraster, överallt dessa olika verkligheter som möts och gnisslar mot varann. Den lyxiga marinan med uniformerade vakter vid grinden, den rostiga, buckliga taxin utan säkerhetsbälten, chaffisen med bara ett par, svarta tänder kvar, han pratar i telefon och släpper ratten hela tiden trots kaotisk trafik med cyklister och gångtrafikanter på vägen. Köpladan Carrefour med svulstigt överdåd av allt, superhygienisk charkavdelning och all världens ostar och korvar. Taxin tillbaka till båten, ännu rostigare och buckligare och med en baklucka som inte gick att stänga, jag fick sitta hela vägen och hålla i våra inköp för att de inte skulle trilla ut i något gupp. Vi for förbi eländiga skjul där man inte vill tro att det bor människor, men eftersom det hänger tvätt på tork utanför så… Tillbaka i marinan fick skrammeltaxin nådigt tillstånd av vakten att köra ända fram till båten, och så bar vi ombord kasse efter kasse efter kasse med mat och dryck efter att ha gett åtta kronor i dricks till taxiföraren så att hela resan kostade trettio kronor jämnt.

På eftermiddagen tog Gunilla och jag roddbåtstaxin över till Medinan. Innanför den gamla stadsmuren spinner trånga gränder ett nät av marknadsgator, delvis täckta av halmtak. Här finns allt, från koklövar och levande sköldpaddor till kläder, skor, skinnvaror, mattor, keramik, kryddor, smycken.

Bortsett från en smärtsamt fattig del i utkanten av Medinan, där en del av det som bjuds ut till försäljning direkt på gatstenen verkar vara loppis eller soptippsfynd, så var våra timmar där enbart trivsamma. Trångt och myllrigt, men aldrig påträngande eller närgånget. Man får fler knuffar under julhandeln hemma än här, fast trängseln är lika stor. Folk är experter på att undvika kroppskontakt, och skulle de råka nudda vid en, kommer genast ett förkrossat ”pardon”.  Nästan alla talar franska, det går att göra sig förstådd. Försäljarna är inte påstridiga, man kan stanna och bara titta utan bli påhoppad. Vi såg inte många andra turister.

Imorgon går jag tillbaka med Jutta och handlar kryddor och tyg. Hon och Linda och Sofi gick i en annan del av Medinan idag och hittade handgorda smycken, och ett lokalt kvinnokooperativ med vackra vävda textilier. Och ett hamam.

Planering ombord på Peristera.

image

Carrefour. Det gula är pasta och couscous.

image

Medinan.

image

image

image

image

1 2 3 8