13 maj

13 maj. Kvar på Paros.

Paros kommer jag att minnas för den fina gamla staden där jag gick vilse i labyrintgränderna, för meltemin som vrålade under två dygn, för sjögången inne i hamnen, för att jag firade min 68e födelsedag här, för att vi lärde känna Sarah och Brian från London och för alla dramatiska scener som utspelades i Naoussas hamn.

Vi fick en bra och skyddad kajplats med mooringlina tack vare att vi kom in i hamnen så tidigt. Det var ren huggsexa, ingen hamnkapten, förbjuden ankring men inga mooringlinor på vissa platser, vilket betydde att många kastade ankar i alla fall och fastnade i virrvarret av kättingar och mooringlinor på botten. Dykaren som hade 24-timmarsservice enligt anslag som fanns uppsatta på alla elskåp, hade fullt upp. De första dagarna, när vädret var lugnt, var kalabaliken vid tilläggning och avsegling mest ett roande skådespel. Att hamnkontoret var stängt betydde också att vi låg gratis, inklusive el och vatten. Hela veckan!

Men när meltemin svepte in med hårda vindar blev det farligt. Vi såg hårresande manövrer när charterskepparen på en 50-fotare, i femton sekundmeters sidvind, med våld och full gas försökte köra loss ankaret, som de lagt tvärs över kättingen som höll hela betongpontonen på plats. Stackars deras förtöjda grannar som låg i vägen när båten kom pendlande på tvärs och fastnade med kölen i deras ankarkättingar. Jag vågade inte titta, vi väntade bara på att något skulle gå sönder. Och värre blev det när en hjälte i besättningen gav sig ut att snorkla över ankaret. Mot alla odds lyckades han dyka och få fast en tripplina i ankaret så att det kunde tippas ”baklänges” och de kom loss. Det kände som ett under att ingen kom till skada.

Min födelsedag på torsdagen – vilken lyckodag det blev! Flaggspel över masttoppen, presenter på kojkanten och en dagsutflykt med hyrbil runt ön. På fredagen började det blåsa, men vi gjorde ändå en dagslång cykelutflykt och bergsklättring upp till fyren på Paros nordspets. RIktigt spektakulär och vild natur, men vi var helt utmattade när vi kom tillbaka till båten.

Natten till lördag tilltog vinden ännu mer, så att det var svårt att sova, och hela lördagen blåste det så hårt att vi inte vågade lämna båten. Vinden var inte det värsta, sjöhävningen inne i hamnen var hemsk, även om vår ponton inte hörde till de värst drabbade. Jag blev tvungen att ta ta sjösjukemedicin. Båtar draggade, dykaren tillkallades, några båtar gav upp och gav sig av trots vågor och vind, förmodligen för att söka upp en ankarplats som gav bättre skydd än hamnen där sjön vräkte rakt in.

Idag söndag har vinden långsamt avtagit, stämningen i hamnen är lättad och glad, alla har blivit lite sammansvetsade, plågor och strapatser jämförs och beklagas. Vi gjorde en ny cykelutflykt längs med kusten mot Naxos. Cyklarna är det allra bästa sättet att ta sig fram, överlägset att hyra bil. Man upplever så mycket mer, kommer ut på små grusvägar och träffar vanliga människor som ropar Yassas!, hör lärkorna och känner dofterna.

Nu ikväll har vi suttit i sittbrunnen med båtgrannarna och nya vännerna Sarah och Brian, som seglar i sin Jeanneau 43 i Medelhavet på heltid sedan 2012. De har visat oss sina bästa ställen runt Peloponnesos, och vi har visat dem våra favoritplatser i Dodekaneserna. De ska övervintra i båten på Samos, vi har bestämt att ta oss tillbaka dit i höst och ser fram emot att träffas igen.
Imorgon går vi norrut mot Syros. Det ska blåsa sydliga vindar, och nu längtar vi efter att sätta segel igen.

Paros gamla labyrintstad. Odd hittar förstås en hund att charma.

image

Uppe på berget, på väg till fyren.

image

Utsikt från fyren.

image

Födelsedag!

image

68-årsbilden.

image

70 år i höst-bilden

image

image

image

Vår resa såhär långt.

image

2 maj

1 – 2 maj. Bara 23 timmars segling från Kreta.

Innan vi lämnade hamnen i Skala på första maj tog jag trapporna upp till slottet, där slakteriet ligger, för att handla köttfärs och grönsaker. Alla gamla vägar genom byn är trappor, bilvägen är mycket längre och har kommit till i modern tid. Tyvärr ledde all trappmotion till ordentlig värk i vänster knä. Att man ska vara så ömtålig!

Med frys och kyl påfyllda flyttade vi oss ett snäpp österut till en enslig ankarvik för att få lite omväxling. Eller rättare sagt, för att båda ska få sina preferenser tillgodosedda. Jag gillar ställen där det finns folkliv, Odd föredrar öde vikar. Det var en vacker kväll, alldeles stilla, bara lite getklonk på avstånd. Vi rodde iland med gummibåten för en sen promenad runt udden in i nästa vik, där det fanns en taverna.  Första maj måste ju firas på något sätt.

Innan solen gick upp i morse lättade vi ankar. Två ankare, för att vara noga. Vi provade i natt för första gången att koppla på ett andra ankare på kättingen. Inte för att det blåste särskilt mycket, utan för att vi ville testa. Med två ankare ligger man förstås mycket säkrare än med ett, men det är lite pyssel både att lägga ut och att dra upp. Det gick i alla fall helt perfekt, och det känns skönt att ha förberett ett alternativ för extra blåsiga nätter.

De femtio sjömilen till Amorgos tog nästan tio timmar, vi hade kraftig motström men ingen segelvind, och fick gå för motor hela vägen. Om vi hade vänt fören åt andra hållet, hade vi kunnat vara på Kreta imorgon bitti. Bara 23 timmar söderut. Men Sigge klarar inte att vara i båten så många timmar i sträck. Han var väldigt glad att få hoppa iland på kajen i Amorgos.

Jag älskar redan Amorgos och vill stanna här flera dagar. Imorgon ska jag gå runt och fota. Det är pittoreskt, dekorerat och tillrättalagt som i en turistbroschyr, men ändå inte förstört. Inte riktigt genuint alltså, som Astipalia eller Lipsi. Men charmigt, vänligt och inbjudande. Vi hittade en bra plats vid stadskajen, och där stod Hubert och Christiane från Berlin och tog emot tamparna! Dem som vi hade sällskap med nedför Donau, och som vi har hållit kontakten med sedan dess. Nu låg de med sin Tara ett par båtar bort, och hade just kommit.

Skala, trappstaden på Astipalia.

image

image

image

image

När Odd får bestämma blir det ankringsvik.

image

29 april

29 april. Söndagsvila.

Igår, lördag 28 april, tog vi oss runt till Astipalias sydsida och huvudorten Skala. Hit går det färja. Fiskehamnen och gästhamnen ligger bakom en skyddande pir med butiker och cafeer längs med kajen och ett slott byggt på 1300-talet på bergstoppen ovanför. Choran, den vita byn som klättrar runt slottet, är fortfarande bebodd.

Här kan man fantisera om att ha en skrivarlya… Människorna under det osmanska väldet levde i ”beskydd” av pirater, och en gång om året kom de turkiska herrarna och tog upp skatt. 1912 kom italienarna och ockuperade ön, sen kom tyskarna och engelsmännen. Krigshistoria är inte min specialitet, men jag kan föreställa mig öbornas förtvivlade ”Varför?”. En obetydlig ö mitt i havet, bebodd av ett så litet antal fiskare och getbönder att turkarna under en period lyckades utrota allihop, och nya människor fick flyttas dit från närliggande öar. Varför kunde de inte lämnas ifred med sina fiskenät och sina getter?

Idag har gyttret av hus och gränder spridit sig från choran där uppe, ut över berget och ända ner till vattnet. Trafiken är minimal, mest scooters, atmosfären loj och vänlig. Alla väntar på turisterna. Vi känner oss ungefär som de första strandskatorna hemma, uppmärksammade och välkomna. Här finns Inte så mycket souvenirbutiker som på Samos, inget partyställe, hit kommer nog mest backpackers och båtluffare. Ikväll har det varit ett stort barnkalas med ballonger, tjo och tjim i pizzerian som ligger längst ner i hamnen, bakom en  lekplats. En pappa passade på att övningsflyga sin drönare bland rutschbanor och gungor.

Vi ligger tryggt innanför piren med både el- och vattenkoppling och bra internet. Nu blir vi inblåsta ett par dagar. Nästa skutt över Medelhavet går till Amorgos, tio timmars gång mot nordväst. Då vill vi inte ha motvind.

Idag, söndag, gör vi inte så mycket. Odd monterar en extra fläkt på kylskåpet, jag ska tvätta kläder på kajen, nu när vi har tillgång till vatten, det blir en långpromenad och så matlagning förstås. Nånting med köttfärs och vitkål. Och gärna med getmjölk som en ingrediens. Chokladpuddingen ska jag också försöka få till.

Astipalias kustlinje vill man inte vara nära i oväder.

image

Men sen kommer man runt hörnet och in mot hamnen. Slottet och choran högst upp på berget till vänster.

image

Titthål mot hamnen uppe i slottet. Ellem ligger i mitten nere vid piren.

image

image

Myskväll i sittbrunnen igår. 

image

 

8 juni

Inblåsta! Leros 8 juni.

Här ligger vi i vår gamla kära favoritvik Xerocambos på Leros igen, gungande och svängande i vindkulorna som rullar ner från bergen norrifrån, förtöjda i en boj som förhoppningsvis, ja alldeles säkert, är stadigt förankrad på botten. Lefteris på Aloni taverna har lagt ut den och är mån om sina kunder.
När vi lämnade marinan i Lakki, Leros stad, var planen att hinna före det väntade ovädret till den väldigt lilla ön Arki där det finns en fin skyddad hamn med tre tavernor och bara några få gästplatser vid bryggan. Enligt väderapparna Weathertrack och Windfinder skulle det bara blåsa 2 – 4 m/s idag. Imorgon däremot skulle det braka till fram emot eftermiddagen. Vi planerade att vänta ut blåsandet i lugn och ro på Arki till på måndag.
Men, men. Vi borde kollat två helt andra vädersajter. Poseidon och framför allt OpenSkiros.org som vår nye israeliske bekant från Nisyros byggt. För vi hann inte ut ur Lakki förrän nordanvinden var över oss med regn och över 12 m/s i byarna. Inget vi hade lust att gå rakt emot i flera timmar. Vi mötte en stor italiensk segelbåt som lämnat marinan tidigare på morgonen och nu vände tillbaka.

Det är aldrig skämmigt att vända om. Skulle vi också? Nää, inte flera dygn till i Lakki Marina, hur trevligt och välordnat där än är. Man ligger nära trafiken, färjor kommer och går mitt i natten och det är liv och russel hela tiden. Svårt att sova minst sagt.

Vi bestämde oss för att istället åka med vinden söderut, runda Leros södra udde och slinka in i Xerokambos skyddade vik.
Som tur var fanns en ledig boj. Nu gäller det att tänka om. Odd har redan somnat med en bok. Jag ska ägna mig åt att skriva en.

image

Övning i tillit. Vi litar på Lefteris, ägaren till Aloni restaurant. 

image

8 juni

Lakki marina, Leros. 6-7 juni.

Lakki stad på Leros är väldigt fin. Här finns grekiskt vardagsliv, vanliga affärer utan en massa souvenirer. Två marinor, den ena storskalig, lyxig och anpassad till de mest bortskämda båtägarna. Den andra, Lakki marina, en mindre anläggning inklämd mellan färjeterminalen och stadskajen, där man ligger gratis.  Lakki marina erbjuder färskvatten, el, fina duschar och tvättmaskin, och det var vad vi behövde efter nästan en vecka på helt egen försörjning. El klarar vi oss utan helt, tack vare solpanelerna. Vatten behöver vi fylla på efter en vecka.

I Lakki kan man köpa allt, från vaxdukar till getpinglor. Frukt- och grönsaksutbudet är enormt, jag hittade zucchiniblommor! Eftersom vi hade landström plockades den elektriska frityrkokaren fram, och vi lagade fetaostfyllda, friterade zucchiniblommor till middag. Den kaloribomben hade vi förbrukat i förväg, genom en låååång och framförallt brant och backig cykelutflykt.

IMG_2230

Oemotståndligt.

image

Vi cyklade medsols. Nästa gång väljer vi motsols. Backen upp från Lakki hela vägen till Gorna Bay var mördande.

image

Getpinglor. Måsteha.

 

1 juni

Kos och Nisyros 1 juni.

Efter några få timmars orolig sömn vaknade vi i båten mitt i Kos partycentrum i morse och ville bara därifrån så fort som möjligt. Då hade vi vridit oss till discodunk och skrän till klockan fem på morgonen. Som tur var måste vi vänta på hamnkaptenen till klockan tio, och under tiden hann vi uppleva en annan sida av Kos. Mitt i hamnen ligger ruinen av ett stort riddarslott från 1500-talet, och bara några steg därifrån finns platsen där Hippokrates, den moderna läkekonstens fader, undervisade sina elever under en stor platan. På båda ställena var det så tyst, ensamt och fridfullt så tidigt på morgonen att vi tydligt kunde uppfatta hur antikens gudar log överseende åt dagens turistockuperade Kos. Vad är väl vårt århundrade mer än en fis i kosmos?
Det finns säkert mycket fint och intressant att se och uppleva på Kos, men vi orkar nog inte ta oss igenom tingeltanglet och dunket och inkastarna längs hamnpromenaden fler gånger om vi inte måste. Dyrt var det också. 25 € för en natt, inklusive el och vatten. Här på Nisyros betalar vi för två nätter  9 €.
Innan vi försökte sova igår hade vi en riktigt mysig sittbrunnskväll med Lena och Rolf, tjörnbor som vi lärt känna genom Medelhavsseglarna i Göteborg. De hade lämnat av barn och barnbarn till flygplatsen på Kos efter en seglingsvecka med sol, bad och delfiner. Blev vi avundsjuka eller…
Lena och Rolf tipsade om Nisyros, den lilla ön vi ligger på nu. Greklands yngsta aktiva vulkan. Fem timmars segling söderut från Kos. Fem meter per sekund sa prognosen, men det blev tolv på slutet och ganska rufsig sjö. Vi börjar lära oss att man måste ha den marginalen med väderutsikterna. Fram emot eftermiddagen får man räkna med minst dubbelt så mycket vind som det var sagt.
Här på Nisyros är småskaligt och opretentöst, folk man möter hälsar Kalimera och i hamnen är alla trevliga och hjälpsamma. Friden tar slut varje dag klockan elva när utflyktsbåten från Kos kommer, full med turister som ska besöka vulkankratern. Därför har vi hyrt en bil redan klockan åtta. Klockan 16 går turbåten tillbaka till Kos och friden sänker sig igen. Som nu.
Vi råkade lägga vår ankarkätting tvärs över den tyska grannbåtens när vi la till i den starka sidvinden. När vinden mojnade ikväll tog vi upp ankaret och ankrade om. Det gick hur fint och kontrollerat som helst att backa tillbaka in i luckan vid kajen med nytt ankarfäste. Den nya backningstekniken som Bosse Å föreslagit, att fixera rodret helt rakt, ha låg fart och bara använda bogpropellern att styra med, passar Ellem perfekt! Hennes underliv ser inte ut som moderna segelbåtar och det funkar helt enkelt inte att gasa och använda rodret bakåt.

image

Hamnen på Kos. Ellem ligger i mitten längst ner i bild.

image

Från sittbrunnen i Nisyros.

image

Nisyros hamn, Kos på behagligt avstånd.

image

Femhundra år är inte så lång tid ändå.

image

Nu har Ellem tagit sig ända till kokospalmernas land.

image

Lena och Rolf i sin Blue Pearl. Jag vill också ha en så stor flagga!

28 maj

Leros 28 maj. Guldmakrillviken.

Getbjällror klonkar, hundar skäller och det luktar fränt från skräpbrasor i land. Det städas och målas inför turistsäsongen. Basttak lagas, strandstolar ställs fram. Stora säckar står på stranden, fyllda med hopsamlat sjögräs som vinterstormarna drivit upp i decimetertjocka mattor ovanpå sanden. Semesterfirarna som kommer hit om en månad märker inte allt arbete som ligger bakom bilden av det grekiska paradiset.

Vi ligger i vår favoritvik Xerokambos på Leros, även kallad krabbmadonnans vik efter kapellet på klippan. När vi var här i höstas fick jag en jättefisk på kastspö från båten. En guldmakrill, eller mahi-mahi. Vikens minsta taverna tillagade den åt oss, vi hade mat i tre dagar. Nu ler ägarinnan igenkännande när vi kommer och öppnar kylskåpet så att vi får välja mellan de fem dagsfärska fiskar som ligger där på ett fat. Vi bestämmer oss för bläckfisksallad till förrätt, följt av en stekt Mullet med potatis. Plus ett halvt kilo vin. Jo, hon säger så. Ett halvt kilo vin.
Vi är kvällens enda gäster. Ägarfamiljen röker och grälar vid ett bord längre in framför den obligatoriska storbildsteven där det spelas nån form av match. Ellem ligger förtöjd en bit ut, vid en av fem bojar utlagda av vår taverna. Framför restaurangens uteservering löper vägen, där brödbilen och grönsaksbilen stannar på morgonen. Ungerfär som Hemglass. Framför vägen finns en smal strandremsa och en liten betongbrygga dit man ror med gummibåten, och där ägarfamiljens fiskebåt lägger till. På den grunda havsbotten ligger dagens fiskrens och två kasserade, mindre rockor som havsmaskar och krabbor börjat äta på. En bit bort ligger gula bojar som ägs av den större tavernan, längre in i viken. Där finns solstolar, parasoller, glasskiosk och en bredare badstrand. Det är gratis att lägga till vid en boj, men det är underförstått att man äter på tavernan som tack. Eftersom det är lugnare att ligga vid en boj jämfört med att ligga för ankar, väljer vi såklart bojen.
Vi lämnade motvilligt vackra och vänliga Lipsi vid lunchtid, seglingen hit tog ca fyra timmar och vi hade fin vind nästan hela tiden. Nu siktar vi på att vara på Kos på onsdag för att kunna ha några dagars marginal till hemresan norrut. Då måste vi räkna med nordvind och motorgång.

Firren från förra året.

image

Kvällsbild från idag.

image

27 maj

Inte bråttom. Lipso 25 – 28 maj.

Det blåser envist sydligt. Alltså ligger vi kvar i den mysiga hamnen på Lipsi. Eller Lipso, som det står i sjökortet. (Man vänjer sig vid att det finns minst tre sätt att skriva och två sätt att stava samma namn på öarna. Fast bara ett sätt att uttala, vilket aldrig är det man först gissar på.)
Sedan vi lämnade Samos i tisdags har vi tagit oss hela trettio sjömil. Ger inga prestationspoäng. Men vi har seglat hela tiden, det är huvudsaken. För nu styr vi dit vinden blåser, om den blåser dit vi vill. Ligger still när den går emot. Ligger still ibland i alla fall. Målet är Kos, och sedan vända tillbaka till Samos. Vi ska vara hemma på Flatön till midsommar.
Ju närmare sommaren, desto mer och starkare blåser det från norr. I juli och augusti blåser den nordliga Meltemin så hårt i den här delen av Egeiska havet att man i långa perioder bara kan segla några timmar på förmiddagen och ofta inte alls. Det är perfekt att vara pensionärsseglare och kunna plocka de finaste månaderna före och efter turistinvasionen, när det blåser lagom och grekerna är som vänligast.

image

Vi har lärt oss att lägga till med aktern mot bryggan. Även när det inte finns mooringlinor utan man måste lägga ut ankare. Det känns lite som att sitta på cafe, och det är trevligt när folk som går förbi hälsar. På tyska, franska eller grekiska. 

image

De hopfällbara Stridacyklarna är kanske vår bästa investering. Lätta, rostfria och tåliga. Här på utflykt till norra Lipsi. På kullen bakom syns tydligt hur kalt det blir där getterna betar.

image

Agathonisi, den lilla ön bara fyra timmars segling från Samos. Här provade vi första gången tekniken att ankra och dessutom förtöja med en lina iland. 

image

Inga färgkombinationer är förbjudna på fiskebåtar i Grekland. ”Den ser ut som en bakelse”, sa jag till ägaren, och han log förnöjt.

image

image

Våra nyfunna vänner norska Janita ”Samos ängel” och grekiske Andreas och deras Mayflower, en svenskbyggd Ö10 som de just seglat hem till Samos via Donau och håller på att rusta till originalskick. De firade 21-årig bröllopsdag på Lipsi och bjöd oss på ouzeri på kvällen.

image

Nybakade scones är en baggis även om man inte har ugn ombord. ”Burkugnen” Omnia fungerar ovanpå gasspisen, och i kombination med silikonformar blir det riktiga födelsedagsscones.

image

4 maj

Bergsvandring på Samos. 3 maj.

Det var en väntans dag. Motordelar hade skickats till Athen för bedömning och eventuell reparation. Vi hoppades att det skulle vara fel på dem, för det betydde att ett allvarligare fel kunde uteslutas.
Vi kunde ha stannat i marinan och fortsatt fixa. Båten är till exempel inte ordentligt städad inombords sedan vi startade. Gummiflotten är inte framtagen, nya solpanelerna inte monterade, oljekletet på aktern inte sanerat. Mitt manus inte skrivet. Med mera.
Men våra nerver behövde komma bort från båten, långt bort och gärna högt upp. Så vi hyrde en minibil och gav oss upp i bergen på västra Samos. På 370 m höjd, i slutet av en hisnande serpentinväg (tack Janita för att du varnade oss för att hyra scooter!) ligger Manolates. Det är en liten bergsby omgiven av vinodlingar, olivlundar, höga bergstoppar och med andra byar inom vandringsavstånd.
Detta är Mecka för vandringsturism, så någon levande åretruntby är det inte längre. De hus som inte är förvandlade till mysiga tavernor, keramikstudios och silversmedsbutiker har skyltar med Rooms to let/Zimmer eller For Sale. De flesta invånarna bor någon annanstans på vintern. Men det är så trångt, högt och svårtillgängligt att byn ändå har kvar sin genuina charm, det känns inte förstört av turismen, det är inte sönderrenoverat och inte uppköpt av folk med för mycket pengar. Vi köpte lokalproducerat vin i flaskor utan etikett, och åt världens godaste hemlagade glass.
Vi kombinerade delar av lederna M3, M4 och M2 så att vi kom tillbaka till Manoletes en annan väg, vilket tog oss nästan fem timmar. Vi var så rådbråkade och trötta efteråt att vi inte orkade laga middag i båten. Mobilen redovisade 17000 steg och 64 våningar. Men om vi blir kvar här längre vill jag tillbaka dit och vandra mer.

imageimage

imageI lummiga fågelsångsraviner mellan bergen rann vatten som måste korsas hela tiden eftersom leden slingrade sig på än den ena sidan, än den andra.

image

Kanske fanns här ett boställe förr. Nu var bara apelsinträden kvar. Det blev en smaskig paus.

image

Utsikter går inte att fånga med mobilen. Men man måste försöka.

image

image

Vandringslederna är ursprungligen åsnestigar som användes under arbetet med oliv- och vinodlingarna.  Ibland är det så smalt och så brant att man inte förstår hur en åsna har kunnat ta sig fram. Inte just här dock.

image

Vi mötte Laban! Min barndoms älskade sköldpadda, och jag mindes exakt kärleken när jag klappade hans fula skalle. Dessutom såg vi ödlor och grodor. Men inga getter, konstigt nog, så mycket mat som det fanns för dem. Hela tiden vandrade vi i ett moln av fågelsång, vandringslederna kallas också för Nightinggale walks efter dalen nedanför Manolates.

image

6 november

3 – 4 november. Las Palmas!

Sista etappen. Sista nattseglingen, med riktigt fin segelvind, sjösjukeplåster på. Peristera forsade fram i natten. Gunilla och jag hade vakterna 22 – 24 och 06 – 08. På morgonen såg vi ljusen från Las Palmas tydligt, när gryningen kom försvann de. Vinden försvann också medan vi närmade oss land. Vi såg valblås på avstånd, vi tog oss tid för ett sista atlantbad i böljande vågor och stiltje medan Linda tog en tupplur för att samla energi inför ankomsten.

Plötsligt dök välkomstkommitten upp. Resan avslutades precis som den började i Gibraltar, med massor av delfiner runt båten.

image

Havet kokade av delfiner. De hoppade och dök på båda sidor om båten och fotopanik uppstod. Tur att vi gick för motor just då.

image

image

Ovädret laddar upp över Las Palmas. Fast det blev inte så farligt.

image

Trött skeppare laddar för ankomsten till Las Palmas.

image

Peristera har lagt till vid ankomstbryggan. Här blev vi kvar till nästa dag, i väntan på att vår plats vid L- pontonen skulle bli ledig. Hamnen full av ARC- seglare. Pekka Karlsson, 70+ och femfaldig ARC-seglare tillsammans med sin Barbro i deras L31, tog bilden.

image

Peristeras besättning på den här delsträckan. Nu mönstrar sex nya kvinnor på över till Karibien. Sen fortsätter Peristera med samma skeppare och växlande besättning till Söderhavet, Patagonien, Kap Horn, Argentina osv. Kolla rutten på www.tarodret.nu och boka in dig om det finns någon plats kvar!

Överst Sofi, sedan från vänster Jutta, Gunilla, Ann (som firade sin 60-årsdag ombord) Annika, jag och Linda Lindenau.

image

Avslutningsfest på Sailors Bar i marinan. Legendariskt vattenhål för långseglare och långliggare i Las Palmas.

image

I egenskap av besättningsmedlemmar på Peristera fick vi ”åkband” till den stora festen på kvällen. En av många under ARC-veckorna i november. Obegränsat med mat och dryck, fantastisk steelbandmusik, massor av glada seglare och häftig dansuppvisning. 

image

1 2 3 8