12 maj, Kategori: Båtliv

9 – 11 maj. Katt bland hermeliner i Fethyie.

Återigen ligger vi i en stor, fancy marina. Fethyie Ecce marina and resort. Nu är vi mitt i området Lycia, ett av de mest bergiga och vilda landskapen i Turkiet. När vi kommit in i Göcekbukten och närmade oss Fethyie, som ligger i sydöstra hörnet, såg vi snötäckta bergstoppar. Stora delar av bukten är naturskyddsområde med hårda restriktioner. Man får inte ankra överallt, inte fiska fritt, man får inte göra fast iland hur som helst, på en del ställen får man inte lägga till överhuvudtaget mellan vissa klockslag.

Framför allt får man inte förorena havet. Det är förbjudet att släppa ut något avlopp från båten, inte ens diskvatten. Coast Gard kommer gärna och kollar såna som vi, vill titta på pass och kolla att man har Blue Card och att det finns registrerat att man tömt toatanken med jämna mellanrum. Senast tömde vi den i Marmaris, innan dess i Didim. Det var en absurd, byråkratisk och tidskrävande procedur båda gångerna. Särskild personal måste tillkallas för att sköta pumpen, annan personal fyller i formulär, det kostar 5 € som betalas på marinakontoret och sen får man sitt Blue Card digitalt stämplat med antal liter som sugits ut. Väldigt få båtar har spillvattentank för gråvattnet, dvs vatten från pentry och handfat, men det låtsar man inte om. Har man inget utsug för toatanken, eller om man missat att skaffa BlueCard eller att använda det, kan man bli bötfälld med tiotusentals kronor direkt på plats av Coastgard. I Marmaris pratade vi med ett par som just hade sjösatt sin stora motoryacht. De höll på att fylla toatanken med saltvatten, bara för att kunna pumpa ut vattnet i toasugen och få en registrering i sitt Blue Card…

Hur klarar sig armadan av hyrbåtar? Eller alla guleter och turbåtar? Enligt vad vi hört, ser myndigheterna mellan fingrarna med dem. De är för många och för viktiga för turistindustrin. Men vi enskilda seglare är lättare att komma åt, så vi måste vara försiktiga. Alltså tömmer vi vår toatank på alla ställen där det finns en toasug. Alltså hamnar vi ofta i de stora marinorna där vi egentligen inte trivs.

Men två dagar här går an, det finns mycket att studera. Enorma båtar, riktiga monster till katamaraner, oräkneliga charterbåtar vars nya besättningar övar tilläggning på utsidan av vår ponton. Köplusten är mättad, vi blir tvungna att skaffa en resväska till bara för att få hem allt som fyndats i basarerna. Vem kan motstå vackra glasmosaiklampor, handmålade keramiklyktor, vackert mönstrade emaljerade tvålaskar och underbart god turkish delight? Inte jag i alla fall. Inte Odd heller, konstigt nog.

Idag gjorde vi som vi brukar, gav oss helt oplanerat ut på vandring bort från stan, upp i bergen. Efter en stund stannade en man i bil och lät förstå att vi gärna fick åka med om vi ville. Vi hoppade in och hamnade i Kaya Köy. Kaya var en grekisk stad med 7000 invånare som alla tvingades lämna sina hem 1923, när den stora utväxlingen av turkisk och grekisk befolkning ägde rum och det moderna Turkiet bildades under Ataturk. Odds favoritbok, Louis de Bernieres Fåglar utan vingar, utspelar sig här och beskriver vad som hände. Jag måste också läsa den. Det var tydligt att Kaya Köy är en stor turistmagnet under säsong, men nu var det en vanlig, sömnig liten by med några cafeer och butiker. En gång i halvtimmen passerar en Dolmus (en liten linjebuss) till Fethyie, och på det viset kom vi tillbaka till marinan, väldigt nöjda med utflykten.

Imorgon vänder vi tillbaka mot Marmaris. Men först några dagar runt vikarna i Göcek. Om vi får plats bland alla chartrade katamaraner. Igår var det bytesdag, idag har nästa veckas charterseglare gett sig av. De flesta verkar stanna i bukten, ta sig runt mellan olika ankringsvikar. Det är ett ganska litet område, tvärs över bukten tar knappt tre timmar. Hur det är att segla här under högsäsong vill jag inte ens tänka på. Gåsö ränna i juli måste verka ödslig i jämförelse.
Igår fyllde jag 69 år. Jag blev så firad, fick en ljuvlig rosenbukett och en turkisk ryggsäck av Odd, massor av hälsningar på Facebook. Ändå blev det uppenbart varför det inte känns som det brukar den här seglingsvåren. Jag längtar hem. Efter familj och vänner. Det blir så ensamt här, trots att vi är två. Inget ont om Turkiet, men allt är så himla stort! Enorma berg, stora öppna vatten, starka vindar, höga vågor.

8D6C5304-4D28-43C8-AC30-E731D58FB5C5

Tack för alla grattis på Facebook! De värmde!!

FE318C1B-8B1A-4147-AEAE-2AE373E8BF01

På det lilla fiket vid torget i Kaya Köy fick vi den godaste maten hittills. En tunn, tunn lefsa med fyllning av ost och spenat.

7D3F409B-2AA3-4D9F-B03A-7C11A520AA91

82F835F0-F0B0-41B0-9B71-F03F063CAA16

Fynd i marinans supermarket. Odlingskit för gurka, bönor, tomat m m. Det stod Eden på askarna, vårt nya odlingsprojekt på Flatön! Klart jag var tvungen att köpa två stycken! Nu blir det turkiska bönor och gurkor på min odlingslott.

7626FD20-96E9-4F68-9F53-AEE99B985FD9

Högst upp i den gamla delen av stan, det lilla som finns kvar efter jordbävningen på 50-talet.

Kommentarer

Inga kommentarer än

Kommenteringen är stängd.