28 april

27-28 april. Romantiska Knidos.

Knidos är en plats där det är lätt att förflytta sig tillbaka i tiden” skriver Heikell i vår pilot över Östra Egeiska havet. Ja, såhär års när man är relativt ostörd här, innan horder av turister väller in, kan man verkligen gå vilse i humlesurr och blomdoft 300 år före Kristus.

Knidos kan vara den mest romantiska plats jag någonsin varit på. Om jag fick välja en plats att förlova mig på, skulle det bli här. Det är vackert så det värker, och samtidigt hemlighetsfullt och lockande. En djungel av växtlighet bäddar in fallna pelare och kringkastade, ornamenterade stenblock, ett spindelnät av steniga stigar vindlar över kullarna, mörka, avspärrade valv gapar ner i underjorden. Efter var och varannan krök av stigen får jag känslan av att ingen varit här före mig, vilket naturligtvis är absurt.
Sedan den brittiske konsuln Newton på 1800-talet hittade ett elva ton tungt, massivt marmorlejon på Knidos och genast tog hem det till British Museum, har generationer arkeologer från hela världen ägnat sina liv åt att gräva här. Den forna handelsstaden är minst lika berömd som Efesos, men fortfarande långt ifrån utforskad.

Vi förtöjde Ellem på samma plats som handelsfartygen gjorde för tvåtusen år sedan, och har tillbringat två dagar med att vandra bland blommande ruiner och klättra i berg. Här finns en restaurang, men ingen affär och ingen wifi. Några gånger har det kommit bussar med helglediga turkiska familjer som spridit ut sig bland ruinerna och sedan kommit ner på bryggan för att fota sig längst ut bredvid Ellem. Ett ungt par bad om lov att få sitta längst akterut medan jag tog en bild.

Den moderna fyren högst upp på berget är ett givet mål om man är något sånär säker på fötterna. Det finns en smal och bitvis försvunnen stig, vi gick fel och hamnade först uppe på en ännu högre bergstopp med ett gammalt vakttorn. Så förfallet att inte ens Odd hade lust att klättra upp i det, tackochlov.

Tillbaka i hamnen träffade vi den oerhört sympatiske Mehmet som lever på att segla sin båt Cape Horn runt om i Medelhavet. Tio regattor om året brukar det bli, berättade han. Han seglar med betalande besättning och med vänner, och sponsras av Bodrum Marina. Vi kom fram till att vi hade varit med i samma regatta, Göran Schildt Memorial för två år sedan. Mehmet visade sig vara en guldgruva av information om fina ankringsvikar och sevärda platser längs vår rutt. Hans syster arbetar på Marmaris marina där Ellem ska vara i sommar. Nu är vi vänner på Facebook och Instagram, vi har lovat att ringa honom vid minsta problem som uppstår under vår segling (”jag svarar 24 -7!”), och han har en stående inbjudan att komma med sin familj till Flatön och bo i vårt gästhus. Ännu ett bevis på att det som skiljler eller förenar oss människor åt, inte har med nationalitet att göra. Man kan ha mer gemensamt med en person från Turkiet än med någon från Uddevalla. (Inget ont om människor från Uddevalla.)

Några bilder kommer här, men det mesta får vänta tills vi har wifi om några dagar.

Planering.

88BAB5F8-E994-4AFC-93E2-BBAA57F8D87A

På väg upp till fyren. Utsikt mot Knidos båda hamnar. Ellem syns vid bryggan längst till höger.

C9A72A04-D0D5-4BE9-BCA3-370BE8FE181E

Nej, dit upp klättrar vi inte.

F1F38B48-9352-4C11-B84A-7661294AF7C3

Det var ju dit bort vi skulle…

8CD3A651-1A5F-479B-96AB-11C969F1C6D7

Äntligen uppe och apelsinpaus i skuggan.

8D7C5A04-505A-4E3C-87B7-7FB1CCAD1DA5

Ellem ligger förtöjd längst ut på bryggan. Så liten att hon inte syns.

8B7680F6-D680-4CA6-86C6-2DB12EB6D9AF

 

26 april

26 april. Tandvärk i Turkiet.

Så här är det att komma i hamn i Bodrum!😊  Allt är bra, tandläkaren behövde inte borra, och även om Bodrum marina är rekorddyr för våra vanor (800kr/dygn!) så var det värt varje krona att bli hänvisad till en bra tandläkare som talade perfekt engelska. Han tog bara 200kr för röntgen och grundlig undersökning och ordination, så det jämnar ut sig.

Tidigt i morse, när jag skrev nedanstående, var tankegångarna lite dystra, efter en tröttsam ankring. Vi låg fint för nattankar inne i viken i Akyarlar. Skyddade för alla vindar utom sydlig. Fem meter djupt och tjufem meter kätting ute. Det skulle komma lite vind vid fyratiden från nordväst, men vi hade snorklat och sett att ankaret grävt ner sig djupt i leran, så vi kände oss trygga. Dessutom var ankarlarmet på, såklart. Om vi började dragga skulle pipet från Garmin väcka oss.

Halv fem pep larmet. Upp i nattkläderna, inte tända några lampor och förstöra mörkerseendet, upp i styrhytten. Vinden skakade i båten – från sydost. Ellem hade svängt runt i ankarkättingen och drivit närmare land, och tydligen låg det sten på botten för djupmätaren visade bara 1,60. Vid 1.20 står vi på grund. Jag startade motorn och tände däcksljuset, Odd drog på flytvästen och gick upp på fördäck, tog in fem meter på kättingen så att Ellem kom bort från grundet. Vinden fortsatte att snurra runt från alla håll, för att till slut avta. Vi låg fortfarande för nära land, men på fyra meters djup. Som den ängsliga typ jag är satt jag vakt tills det blev ljust, medan Odd somnade om.

Natten kan inte beskrivas som dramatisk eller farlig, det här är sånt som händer. Vi borde ha ankrat längre bort från land, vi borde ha räknat med att det otänkbara – sydlig vind – skulle kunna inträffa. Men det är såna här erfarenheter som gör att även jag har börjat tänka på hemsegling. (Odd har alltid haft med en hemresa i Planen.) Man ska inte vara för gammal och segla i Medelhavet. Vi är inga superseglare, marginalerna krymper. Hur frisk och stark jag än är vid 68 år, så börjar jag känna av att kroppen inte är nylevererad. När jag fyllt 70 vill jag inte befinna mig på öppet hav i dåligt väder. Muskler och leder ställer inte upp på vad som helst längre, jag går sönder lättare och det som går sönder tar lång tid att läka. En natt med störd sömn kostar mer nu än för tio år sedan. Jag vill komma hem till Flatön med flaggan i topp, inte på grund av någon sorts kroppsligt eller båtmässigt haveri.

Nu är klockan åtta på morgonen, Odd sover fortfarande och det regnar. Dagens planer är omkastade. Vi går inte vidare mot Datca och en blåsig natt i osäker natthamn. Vi går till Bodrum och försöker hitta en tandläkare till min ömmande kindtand.
PS. Brödet blev perfekt!

7036DD84-0BAF-48FA-9A1F-BEA381CD310B

Ungefär som att skriva in sig på Sheraton. Fem minuter efter vår ankomst hade de bokat tid hos tandläkaren åt mig.

A64FB9DC-6BE9-4528-830B-D330B7EB20F2

 

26 april

25 april. För ankar i Akyarlar.

Det är alltid lite pirrigt första gången vi ska ankra för natten. Särskilt om det är på ett helt nytt ställe. Runt Samos, Leros och Kalymnos finns ju favoritvikar där vi lärt oss hur det är att ligga för ankar i olika vindar. Här i Turkiet har vi ingen aning, utan måste förlita oss på Heikells seglarbibel. Enligt den är viken i Akyarlar ganska skyddad för nord och nordväst, även om man får vara beredd på ”gusts”. Det är fallvindar som uppstår på läsidan av öarna, när vinden pressat sig uppför berg och kullar och sedan accelererar som vinande vindkulor nerför på andra sidan, där man ligger i godan ro och tror att man har lä.

Akyarlar är inget mysigt ställe, bara en natthållplats på vägen österut. Viken kantas av stora, fula  och vita semesterholkar i ett ändlöst betonggytter. Vi ankrade först i den ände där det finns något som liknar en by, men lyckades inte få ankaret att fästa i den hårda sandbotten. Efter snorkelinspektion (Odd) flyttade vi oss tvärs över viken, och här har ankaret grävt ner sig bra i leran. (Min tur att snorkla.) Det är +20C i havet så det var ingen större bragd.

Här finns inget wifi, så jag sparar på megabyten genom att skriva blogg i Anteckningar och sen lägga upp på nätet i efterhand. Det gäller att hushålla när det kostar 249kr extra i veckan för ynkliga 2 GB. Akyarlar skulle jag garanterat gjömma direkt om jag inte hade skrivit detta klockan 21.00 i sittbrunnen, efter en god middag på bönpasta och tomatsås på lammfärs och zucchini, med jordgbbar och grädde efteråt.

I Omnian på gaslågan bakas ett experimentbröd av mungbönor, ägg, solrosfrön, pumpafrön, sesamfrön och havregryn. Bland annat. Egentligen behövs chiafrön och en mixer, så det blir kanske fiskmat av baket.
Nu tonar kvällsbönen ut över vattnet och blandas med ekot från en annan, mer avlägsen minaret.
Här är ändå ganska underbart.

1E99E4CE-F35C-4739-93EB-C715ADB3B7ED

24 april

24 april. Historisk dag i Turkiet.

Idag har vi varit kulturella, vilket är nästan lika utmattande som att segla Ellem i medvind. Egentligen borde man förstås ha guide när man besöker så historiskt spännande platser som Didyma och Miletus, men det är mastigt nog att försöka ta till sig det lilla som står i Heikells guidebok East Aegean. Flera hundra år före Kristus levde människor här, och idag sitter vi på samma stenbänkar, lyssnar till samma grodsång och ser ut över samma kullar. Herregud, det går inte att fatta.

Miletus var en gång den mäktigaste staden i den grekiska världen. Sjuhundra år före Kristus räknas Miletos som födelseplats för västerländsk vetenskap och filosofi. Det känns meningslöst att försöka beskriva mer i detalj, det finns hur mycket som helst att läsa på nätet. För egen del är jag inte så intresserad av att läsa om historia. För mig är det viktigast att försöka framkalla någon sorts närvaro, bygga en bro mellan nu och då genom att kombinera ljud, dofter och synintryck med den egna fantasin. Vem kan veta något sant om vad som hände för nästan tretusen år sedan?

Det har varit en helt fantastisk dag. Vi var så gott som ensamma på båda ställena. Didyma ligger bara en kvarts bilväg från marinan, Miletos lite längre norrut. Miletos är en vidsträckt arkeologisk plats, här kan man gå omkring i timmar. Ruinerna ligger utströdda i blommande betesmarker, man rör sig fritt och känner sig som en upptäckare, en tidsresenär. Man har stor nytta av god kondition, och dagens bästa idé var att köpa med matsäck från Didyma. Lunchen åt vi sittande på tusenåriga åskådarplatser högst upp i amfiteatern, helt ensamma i en sagolik miljö.  Jag grävde upp en liten planta kapris i amfiteatern att ta med hem som souvenir.
Om två veckor börjar turistsäsongen och då kommer knappast någon att uppleva lyxen att vara nästan ensam i Apollons tempel.

Note to self: det är straffbart att resa till båten utan stora kameran. Hur tänkte jag?

AA2CE6EA-EFB2-4D35-8EBE-9B3A7AA1D4B0

686B9CCF-22AD-4505-BA80-E6FA0AE6BFB3

Den mysiga farbrorn i Didyma svarvade underbara saker i marmor. Han vinkade in oss i sin verkstad och vi gick därifrån flera kilo tyngre men inte mycket fattigare, lastade med presenter som jag inte vill visa i bild.

9D2A7F45-D472-48EA-9FDE-DC3E8BC9E57D

14B7F9DB-025B-449D-B222-B74306BB7F6D

4799D663-F0FB-4285-86C2-B863604002E2

Här och där låg pusselbitar av historia utströdda i gräset, tillverkade för hand av någon för mer än tvåtusen år sedan.

A9A99CA1-9EC6-4A53-8472-F8D12A8F6669

Panorama över amfiteatern, byggd för 15000 åskådare.

C3F1A4EF-FEA0-4587-AEB5-F81A5D7B568B

E4C1F7BB-790B-45A5-9510-DE0278980B23

Alltid den minsta båten i marinan, med den kortaste masten, det är Ellem. Men jag vill inte byta med någon.

C3623668-A454-4B5C-AE67-94C3D2F06A8C

24 april

23 april. Trötta i Turkiet.

Idag har vi mest såsat. Det blev betydligt kallare och mer sjögång igår än vi hade väntat oss, så vi har varit dagen-efterslaka. Mycket mer vind än de 10 sekundmeter som prognosen sa blev det igår. Naturligtvis, det blir det alltid. Vindmätaren i masten har fastnat under vintern, så vi kunde inte läsa av vindstyrkan. Kanske var det lika bra. Vinden kom rakt akterifrån, vilket var tur på ett vis, då blir det inte riktigt lika kallt och inte så blött. Men det blir väldigt svårt att styra. Ellems runda akter gör att hon slingrar sig som en orm när vågor och vind kommer bakifrån. Autopiloten går inte att använda, knappt ratten i styrhytten heller, man måste stå i sittbrunnen vid rorkulten och parera sjöarna hela tiden. Kallt och tungt. Tycker i alla fall jag, i sanningens namn var det Odd som styrde mesta tiden.

Didim marina är en typisk modern turkisk marina i högsta prisklassen. Här står visserligen ingen Maserati till salu utanför receptionsbyggnaden, som i Cesme, men ändå. Plats för 600 båtar, jättelik travellift och stort varv med all tänkbar service. Vi betalar 39 Euro per dygn, fast vi fick den tredje dagen gratis när vi bokade två. Här finns allt man kan önska sig, shoppingcenter och restauranger, spa och gym, allt i toppklass. Eget omklädningsrum till varje dusch, som har golvvärme och hårtork. Allt är rent, ingenting är trasigt eller rostigt, alla man möter är otroligt vänliga och proffsiga, från marinerosarna som hjälper en att lägga till, till vakten vid grinden och kassakvinnan i supermarketen. Bara den instängda påfågeln i sin bur är sur. Nackdelen är förstås frånvaron av turkiskt vardagsliv. Inga böneutrop, inga vanliga människor, inga marknader eller normala butiker.

Turkiet är utanför EU, vilket betyder en byråkratisk procedur för att klarera in med båten. Vi måste ha en Transit logg som ska visas upp för hamnpolisen på varje ställe vi lägger till. Inte i ankringsvikar förstås. Vi får stanna i Turkiet max 90 dagar, dock får båten vara här hur länge som helst. Här i Didim måste vi anlita en agent för inklareringen, eftersom det är off season och ingen tullpolis finns på plats än. Agenten får köra bil till Kusadasi (norr om Samos) där tullmyndigheten finns för att få rätt stämpel i vår transit logg. Agenten kostar 175 Euro, men då förhandlade vi oss till en hyrbil i priset. Så imorgon ska vi åka på en liten rundtur till två berömda arkeologiska platser.

Ikväll har vi fördjupat oss i planer på den fortsatta seglingen, samt mailat olika marinor i närheten av Marmaris för att få in offerter på vad det kostar att ta upp Ellem på land under sommaren. Det är fyra veckor kvar till hemresan. Men vi måste redan nu ha en plan för de sista dagarna, så att vi säkert kommer hem i tid till Salmas studentexamen.

Marinans wifi är långsamt och hackigt. Att använda mobildata skulle bli svindyrt, Telia vill ha 245kr för 2 GB. Jag skriver bloggen löpande i Anteckningar och lägger in text och bilder här när wifi funkar.

510CDE71-F219-4AD2-A872-D526D32AC8F1

0FA256E4-5E97-4B31-AC48-7468132C749B

21 april

Påskafton utan påsk.

I Grekland firas påsken nästa vecka. I den grekisk-ortodoxa kyrkan är påsken en stor och viktig helg, helgon och reliker bärs runt i procession på gatorna, kyrkorna är fulla och det finns en massa ritualer knutna till påsk. Inte trams om häxor och blåkulla, som hos oss, utan heliga och symboliska handlingar som alla utför med stort allvar. Till exempel tar man med ett vaxljus till kyrkan, och får det tänt av prästens ljus, vars låga förmedlas vidare från person till person. Lågan måste hållas brinnande tills man kommit hem. Vi upplevde det på påskdagens kväll (tror jag det var) i Bulgarien vid Svarta havet, när vi kom tillbaka till båten en tidig vår. Känslan av tacksamhet och glädje som vid ett givet ögonblick spred sig i den fullpackade kyrkan, var så tydlig att man kunde ta på den. Människor som stod nära log mot oss och sa någonting om ”Cristos” som vi inte förstod. Senare fick vi förklarat av vår bulgariske värd Stefan, att det var tradition att hälsa varann med frasen ”Kristus är uppstånden” vid en speciell punkt i gudstjänsten.

Vi kommer inte att få uppleva påskfirandet här i Pythagorion eftersom vi – kors i taket – då befinner vi oss i Turkiet. Där blir det istället böneutrop varje dag från minareterna. Det stör mig inte alls, tvärtom. Det är trist att vi har tagit bort så mycket av klockringningen från våra kyrkor. Inte för att jag är det minsta religiös, men både böneutrop och klockringning ger en känsla av att höra till, att ingå i en speciell människoflock. Och människor är beroende av att höra till, så är det bara.

Vi fick ändå känna på en närmast religiös upplevelse igår, när vi gav oss iväg på cykel för att hämta vatten vid en helig, underjordisk källa. Femhundra år fKr byggdes en tunnel tusen meter genom berget, för att förse Pythagorion med vatten från källan. Ovanför platsen där vattnet rinner upp ur marken, i en dalgång mellan två bergsmassiv, har det byggts ett litet kapell, Agios Ioannis. Hit kommer människor långväga ifrån för att hämta hälsovatten, det sägs att den som en gång druckit vattnet alltid måste återvända till Samos. Det var Heidi som visade mig källan under vår orkide´vandring tidigare i vår.

Elva stora petflaskor fylldes med heligt, klart och gott vatten. Vi har lovat varann att den sista plastflaskan är köpt, vi vill inte fortsätta bidra till berget av vattenflaskor som fyller alla soptippar här. Efter nästan fyra timmar och 13 km var vi tillbaka i båten med blytunga ryggsäckar och lika välfyllda sinnen. Vi somnade båda två på stört, helt utslagna av intryck. På kvällen firade vi påskafton så gott det gick, med rökt lax, kokta och färdigmålade ägg, potatisgratäng och mystiska tyska sillkonserver. Samt snaps och norska båtgrannar.

Blomprakten är enorm såhär på våren, efter allt regnande.

B22B0BE5-E283-4269-BC4E-9C591437F580

Källan ligger vid 6. Där lämnade vi cyklarna och följde en stig som ledde till ingånge av Epidavros tunnel. Jag är glad att den är stängd såhär års. En kilometer i en trång gång genom berget, nej tack.

26D758BE-6689-45F4-83EE-8F61BC56D6B5

7EC7293D-81F7-4A9B-9005-106ED5D28C08

6BB86A1D-846B-40E0-B51B-C13A4CCC66A9

 

image

image

Vem kan gissa att stigen börjar här? Utan Heidis lokalkännedom hade vi missat mycket.

image

image

image

19 april

26 april. Skulle varit långfredag.

Långfredag hemma. Ingen påsk här i Grekland (förrän nästa vecka), bara tretton grader och iskall vind. Hemma är det full sommarvärme och familjen firar påsk – utan oss för första gången någonsin. Å andra sidan kommer vi hem tidigare än normalt, till första barnbarnets studentfest i maj. Förmodligen snöar det väl i Göteborg den dagen…

Om jag någonsin behöver läka sår i själen ska jag resa till Samos och vandra. Igår gick Odd och jag, ledda av Heidi, en tretimmars tur upp förbi Spiliami klostret och de gamla stenbrotten, ner i dalen på vägen mot Mytilini och sedan på slingrande stigar 450 meter upp i pinjeskogen. Under en apelisnpaus på vägen pekade Heidi bort mot bergsmassivet i norr, där ett smalt vitt band rullade i kringelikrokar ner mot slättlandet. Den vägen leder till de sagolikt vackra bergsbyarna bland norra Samos högsta toppar. ”Det tar en dag att gå dit”, sa Heidi. ”Sen kan man övernatta i Manoletes innan man går hem igen.” Odd och jag har kört bil dit en gång, uppför en smal väg från Näckrosdalen. Dvs Odd körde, jag blundade nästan hela tiden genom hårnålskurvorna på vägen upp. Sommartid är det tjockt med turister på de smala åsnestigarna mellan byarna, men vår och höst är det en magisk upplevelse att komma hit.

Heidi börjar varje dag med en promenad i bergen på minst två timmar. Det är ett behov sen ungdomen i Molde i Norge. Att gå på tur i fjellet var en del av livsstilen och Heidi blir uttråkad av platta landskap. Det är omöjligt att beskriva i ord en vandring som igår, bilderna får tala. Jo, det är kallt, bara 13 – 14 C och blåsigt. Så blåsigt att vi inte klarar att sätta focken på rullen i förstaget. Kanske kan vi inte kasta loss förrän på tisdag.

Tolv kilometer. Inte så långt på plan mark. Men vi gick snabbt i tre timmar. Det krävde en lång tupplur efteråt.

image

image

image

Fjärilsinvasion, stora svärmar kom med vinden från Turkiet igår.

image

image

Heidi är bara något år yngre än jag, men springer som en bergsget uppåt, alltid först.

image

image

Nästan hemma passerade vi de här sällskapliga killingarna. De är instängda för att gödas i väntan på att bli påskalamm nästa vecka.

image

Idag krävdes påfyllning av grönsaker. Grönsaksbilen hade kanonfin dill och schalottenlök. image

17 april

Sista dagarna på Samos?

Att segla i Grekland låter underbart, och är det också på många vis. Men det blir många dygn som fördrivs i väntan på bättre väder. Visst skiner solen, och visst är det 18C i vattnet. Men sedan vi kom hit i måndags kväll har vinden pendlat mellan noll och drygt femton m/sek nordligt, natt som dag. Vår första etapp går sex timmar söderut, till marinan i Didim, där det är möjligt att klarera in i Turkiet. Det ska fortsätta blåsa över hela påskhelgen, om man får tro prognosen. Vi går inte gärna om prognosen säger mer än fem beaufort, drygt tio m/sek. Det är visserligen medvind för oss, men prognosen är alltid i underkant. Om den säger tio, får man räkna med tolv – femton. Eller mer.

Nu gör det inte så mycket att vi får vänta några dagar, eftersom kylvattenpumpen till motorn behagar läcka och det kommer in havsvatten i motorrummet när motorn går. Inte så bra. Packningar och kullager måste bytas. Odd har demonterat pumpen och den har varit på renovering idag, vi håller tummarna för att den fungerar och håller tätt när den kommer tillbaks.
För övrigt är det gott om småfix, som att bara en spislåga på gasspisen fungerar, gummiflotten har skarvar som släpper och måste limmas, seglen ska hämtas från vinterförvaringen och hissas upp. Det går inte om det blåser som nu.

Att komma till Samos i april är att hoppa över den kalla, nyckfulla våren hemma och hamna direkt i midsommartid. Klippbranter och stenskravel är överdragna av mjukt böljande gröna mattor, med mönster i alla färger av vallmo, cikoria, prästkragar, blåklockor, risp, geranium, violer och en massa andra blommor som jag inte kan namnet på. Men jag sparar alla blombilder till imorgon. Då har jag stämt träff med norska Heidi som bor här och känner alla bergsstigar och blommor som sin egen täppa. Vi ska gå en tretimmars vandring bort mot Mytilini, har vi bestämt.

Jag dras till grönsaksaffären som av en magnet. Idag tog grönsakshandlaren mig i armen, där jag stod och plockade bland spenaten för att hitta de största och bästa plantorna. Kom, kom, sa han, och drog mig ut i kylrummet där dagens leverans av nyplockad spenat, rödbetor och sallad väntade på att packas upp. Lycka!

I båten äter vi bättre än hemma, och definitivt bättre än på restaurang. I går lagade jag ostgratinerad moussaka på aubergine, tomater och lammfärs, jordgubbar till efterätt. Idag blir det spenatsoppa med tärningar av fetaost och grekiska frikadeller, dvs köttbullar som jag kryddar med mynta, lök och persilja. Salladsskålen till lunch och middag innehåller spenat, bindsallad, persilja, dill, rödbetsblad, tomat, gurka, salladslök, morot, solrosfrön och svarta oliver som jag lagt in själv. Olivoljan har vi köpt av Anitta, som är segelsömmerska förutom att hon odlar apelsiner och oliver. Vi dricker retsina och vatten till maten.

Det blir vemodigt att lämna Samos, vem vet när eller om vi kommer tillbaka. Vi har börjat fundera på en långtidsplan för att segla hem till Sverige.  Man vill inte vara kvar i Medelhavet i åttioårsåldern. Men jag ser fram emot att uppleva Turkiet igen. Vi kom ju till Medelhavet 2016 via Donau och Svarta Havet, och seglade utmed den turkiska kusten söderut innan vi hamnade på Samos. Vi ankrade i sagovikar, trängde oss in i fiskehamnar och ankrade på redden utanför alltför dyra och snofsiga marinor. Överallt blev vi vänligt bemötta av nyfikna och snälla människor, och kände oss både trygga och välkomna. Jag har bloggat om det här.  http://katinkabloggen.se/2016/05/18/18-maj-i-canakkale-kunde-jag-stanna/ Och här: http://katinkabloggen.se/2016/06/02/  Och inte minst här: http://katinkabloggen.se/2016/06/05/

Jag somnar till vågornas kluck och fantasier om min trädgård där hemma. Drömmer om pumpor, krasse och solrosor där det nu bara är ett ganska skräpigt fält täckt av ensilage. Igår åt vi bondbönspesto, bara för att jag måste ta reda på om jag ska odla bondbönor eller inte. Det låter så gott när Sara Bäckmo skriver om dom, men Odd har barndomsminnen av bittra bönor som växte i munnen. Peston smakade nästan som guacamole, så det blir sådd när vi kommer hem. Odd tycker det kan räcka med tio plantor.

Vi får väl se.

Fynd under morgonpromenaden: vildfänkål och timjan.

Vild fänkål och timjan, det blir extra krydda i dagens middag.

image

Min dagliga tur till grönsaksaffären giv mig idag…

Dagens sallad - alla dagar. Med rivern fetaost, olivolja och pressad citron.

Odd har en ”va-faan-dag” med kylvattenpumpen.

Odd har en men-va-faan-dag

Men det löser sig förstås, som vanligt. <3

image