8 april

Firar med ukulele och rabarber.

Idag har jag postat och mailat iväg mitt manus Marvatten till sju förlag. Fyra av dem har redan innan sagt att de vill läsa. Igen. Ett par av de stora har refuserat tidigare, men vill ändå läsa igen. Ett skickar tackmail när jag har mailat dokumentet, säger att de kan ordna med utskrift själva och lovar att skicka Marvatten till en ny redaktör som ska läsa med fräscha ögon. Det måste man väl tolka positivt?

Återstår att posta manus till tre förlag ytterligare, men det får vänta ett par dagar. Hinner inte skriva ut mer nu. Varje manusbunt blir på nästan fyrahundra sidor med de marginaler och det radavstånd som krävs. Det här betyder att jag har satt punkt. Jag är fri, åtminstone tills alla förlag har svarat. Nästa vecka är vi i Toul, i båten. Härmed meddelas alla med eventuella inbrottsplaner att vårt hus är bebott under tiden vi är borta. C vaktar både huset och trädgården.

Nu måste jag fira. Jag är så dålig på det. Kastar mig helst över nästa projekt och glömmer att dröja kvar i glädjen över det som är. Just nu finns faktiskt bara glädje. Glädje över påsken som var så lyckad, över våren som är så tidig, över ukulelespelandet som går så bra. Alla är friska och framtiden är full av planer och förhoppningar.

påsk4

Mormors sminkväska rymmer många skatter.

påsk3

 

Tre systrar i solen.

systrar

 

Koden är knäckt!

ucke

 

 

 

rabarber

7 februari

Marvatten 4.1. Efter Sören B.

Den 11 september 2011 började jag skriva på Marvatten. Jag berättade om det i bloggen. Sen dess har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har trott att romanen var klar. Tre eller fyra? Varje gång har jag skickat manuset till en skrivarcoach för bedömning. Fått tillbaka det med massor av beröm och en del råd om smärre förändringar. Full av hopp har jag så postat manuset till förlagen. Och blivit refuserad.

Efter senaste försöket kom ett uppmuntrande refuseringsbrev med lektörsutlåtande från Bonniers. De berömde mitt språk, miljöskildring och personporträtt men uppmanade mig att söka hjälp av en erfaren dramaturg. ”Din berättelse spretar åt för många olika håll. Det fungerar inte i en roman.”

Var hittar man en erfaren dramaturg? Jag behövde inte leta länge innan författaren Sören Bondesons namn dök upp. Han undervisar i litterär gestaltning på Folkuniversitetet och håller skrivarkurser på Ordfront. Han har skrivit handboken Konsten att döda. Han blev Augustprisnominerad för sin diktsamling 1 kubikmeter jord.  Han har lärt upp massor av berömda författare. Åsa Larsson, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Jenny Rogneby. Sveriges bäste. Sören Bondeson. Honom ville jag ha!

Det visade sig finnas ett par hakar. 1. Han åtar sig bara uppdrag som han tror på. 2. Han tar bra betalt. Men, man får vad man betalar för. Och jag kände att nu är det dags att ta skrivandet på allvar, det här får bli min investering i en framtid som författare. Efter att ha hämtat in positiva referenser från både Åsa Larsson och Jenny Rogneby (fanns bland mina vänner på Facebook) tog jag kontakt. Och fick godkänt. Han gick med på att åta sig mitt manus.

I hans åtagande ingick analys av persongestaltning, perspektiv, språkbild, dialoger, berättarteknik, egenart och uppbyggnad av romanen. Jag skulle få en skriftlig sammanfattning av styrkor och svagheter, och dessutom en skriftlig analys av varje kapitel (58 kapitel). Dessutom skriftliga kommentarer inne i manuset, och en gemensam, muntlig genomgång av hela manuset.

I tisdags var det dags. Vi satt i Sörens arbetsrum i Stockholm, mitt emot varann. Hans analys och sammanfattning innehöll, förutom ett generellt omdöme, fem och en halv rad om Styrkan i manuset. En och en halv sida hade rubriken Svagheter som bör åtgärdas. Hurra, slå mig, piska mig!

Sen började vi gå igenom manus och slutade inte förrän alla 347 sidorna var avklarade. Under sju timmar fick jag mina fiskar varma. (Vi hann äta upp en pizza också.) Det var kanske det mest inspirerande jag varit med om. Så otroligt befriande att få hjärtlös, uppriktig, rak kritik. ”Varför är alla gubbar feta och motbjudande?” ”Du måste ta död på några av katterna!” ”Ta bort dialekten, det blir ju rena Åsa-Nisse.” ”Du har tio perspektivpersoner, det är sju för många!” ”Vad händer här i mitten? Var är den röda tråden?”

Idag är första dagen på Marvatten 4.1 Jag har ockuperat en vägg i vardagsrummet för att få överblick på vad som händer, när det händer och vem som agerar.

Alla 347 sidorna har lyckligtvis inte lika många synpunkter.

manus

En lapp för varje scen. Som sagt, vad händer under två dagar där  i mitten? Och varför är alla orangea lappar (en huvudkaraktär) klumpade på ett ställe?

intrig

Det är februari. Somliga dagar orkar solen värma upp uterummet så att jag kan sitta där och skriva. Citrusträdet skjuter skott och olivträdet blommar för fullt. Det gäller att inte tappa hoppet om våren även om snön och kylan knäckte julrosorna i rabatten.

Amaryllis

 

4 augusti

Ner som en pannkaka och upp som en sol.

Plötsligt händer det, som det står i reklamen för Trisslotter. En alldeles vanlig, lite småtrist måndag när jag kollar min mail efter jobbet. Där finns en spännande avsändare i Inkorgen, ett namn jag känner igen. Ett stort förlag som har refuserat mitt manus, men som skrev många vänliga och uppmuntrande saker i sitt refuseringsmail. Nu vill de skicka ett nytt, bearbetat manus till en ny redaktör för läsning. Åh vad det är härligt att bli sådär glad! Fast det är en eländig 2-dag med bara Keso Light och Keldasoppa kan jag inte sluta le.

Jag kastade mig direkt över de två tjocka manuspärmarna igen. Hur jag ska hinna genomföra allt jag har markerat med överstrykningspenna, skrivit i marginalen och i en anteckningsbok vid sidan om, det vete gudarna. Två veckor har jag på mig innan det nya manuset ska skickas iväg. Sen måste jag vänta, flera månader säkert. Och kanske få nej igen. Men då tänker jag på Tomas Bannerhed, Augustprisvinnaren som filade på sin debutbok i tio år. Så länge det är roligt att skriva om, och så länge det blir bättre, fortsätter jag.

Annars befinner jag mig i en svacka av akut svagt självförtroende. Tack vare boken ”Till sanningens lov av Torgny Lindgren.  Jag avskydde radioföljetongen ”Pölsan”  för några år sedan av samme författare och har aldrig brytt mig om Torgny Lindgren efter det. Ändå hade jag den här boken i bokhyllan. Hur den kommit dit vet jag inte. I förrgår ramlade den helt enkelt ut från sin plats och ner på golvet, och för att bestämma om den skulle hamna i loppishögen eller inte slog jag upp en sida på måfå. Och fastnade som en fluga på en sån där brun klisterremsa. Vilket språk. Vilka karaktärer. Det går inte att beskriva. Det är som när man blir sittande framför VM i konståkning, man begriper inte hur det är möjligt att göra det dom gör, man kan inte slita sig innan det är slut. Sen googlade jag bakgrunden till romanen, vilket gjorde det hela ännu värre. Schopenhauer – vem var det? Och hur kan jag, som inte ens har den elementära allmänbildningen, inbilla mig att jag kan skriva en bok?

Så kändes det innan det där mailet kom.

I rena glädjefnattet åkte jag till Göksäter och köpte tyg till nya gardiner i båten. Svensk design med dalahästar och kurbits. Bild kommer senare, när Helena i Kungsviken har sytt färdigt. Nej, jag kan inte sy heller. Inte ens det.

Den här fina jullen puttrade förbi i Malö strömmar i lördags kväll när jag väntade på färjan. Synd bara att ljudet av tändkulemotorns trygga dunk-dunk-dunk inte fastnade på bilden.

julle

Och i söndags firade vi Leahs ettårsdag.

ettåring

videoLeah

18 mars

Snabbt fånget, lätt förgånget, hej då förlag!

Först så går det upp, och sen så går det ner…

Igår meddelade Frank förlag att de ville ändra mitt månadsgamla avtal på grund av att de byter inriktning. Plötsligt vill de att jag betalar nittitusen kronor plus moms för att de ska trycka femtonhundra böcker. Plus en massa andra orimligheter som inte är värda att dra upp här ens. Anledningen är att förlaget inte har råd med systemet som gäller i bokbranschen, nämligen att bokhandlarna har rätt att returnera osålda böcker till förlagen. Ingen nyhet som har inträffat den senaste månaden, kan man tycka.

Jag vill inte säga att jag anade detta, men det ger ingen bra magkänsla när förlaget inte håller sina utlovade dealines och inte svarar på telefon eller mail.

Som tur är finns Författare på Facebook, och som tur är har jag ett bra nätverk i mitt författarliv, så när jag luftade mina problem fick jag ett massivt stöd.

Eftersom jag var bunden av det första avtalet ägde förlaget rättigheterna. De kunde helt enkelt sitta kvar på manuset och bara låta bli att ge ut min bok. Bokrelease den 12 juni var bara att glömma. Värre var att det kunde dröja ända till november innan de antingen måste släppa rättigheterna eller trycka boken.

Men tack vare mina författarvänner och med hjälp av Författarförbundet har jag nu lyckats få tillbaka mina rättigheter, och avtalet med Frank är ett minne blott.  Vilken pärs.

Insikten att jag – återigen – varit för snabb, för godtrogen, för naiv, svider i mellangärdet. Egenskaper som får vissa att kalla mig för cynisk när jag värjer mig onödigt bryskt mot nya närmanden för att slippa falla offer för mig själv.

Samtidigt – med häpen stolthet upptäcker jag en styrka som jag inte visste att jag hade: Jag reser mig på studs ur besvikelsen och är förbannad, konstruktiv och handlingskraftig.

Idag har jag redan fått signaler som ger gott hopp om nytt kontrakt med ett seriöst förlag.

Igår var jag på Författarkväll på Henåns bibliotek, Helene Tursten föreläste om sina tio Irene Hussdeckare.  Hon var proffsig, inspirerande och utstrålade ett vänligt intresse för sin publik. När jag köpte Tatuerad torso av henne efteråt hörde jag mig själv berätta om min besvikelse över det spruckna avtalet medan hon signerade boken. Det kändes ganska pinsamt men samtidigt skönt att få gnälla lite för en levande människa och inte bara på Facebook. Hon lyssnade och frågade och verkade genuint medkännande.

Idag känns hennes ord nästan profetiska: ”Ha förtröstan. Du får snart ett nytt förlag. Kollegan Helene Tursten.”

44/365 foton Tema: Stöd

44-365 Stöd

 

 

 

15 mars

Väntan…

Jag väntar sedan en vecka på att få tillbaka manuset från förlaget, och hoppas att förseningen betyder inga ändringar. Annars blir det svårt att hinna med den slutgiltiga redigeringen innan deadline 29/3.

Men väntan betyder inte overksamhet. Idag har jag varit på kurs hela dagen för VHF/SRC certifikat. Ikväll var det litet ukuleleuppträdande på Flatöföreningens vårfest. Imorgon har Kryssarklubbens Medelhavssektion kurs hela dagen. Tema: Kasta loss! Föredrag och diskussioner inför resan till Medelhavet.

Dessutom har jag faktiskt hunnit med vårarbetet i trädgården. Känner att jag börjar övervarva, dags att försöka lägga in en lägre växel.

43/365 foton. Tema: Ego  Försöker få till ett bra porträtt till insidesfliken på omslaget till min bok. Bilden togs framför Niklas båt nere vid Stätte brygga en väldigt dimmig morgon. Duger nog inte. Men jag gillar stämningen.

Ego

17 januari

Glädjefnatt!

Vill bara berätta att jag läser ditt manus och gillar det!”

Så stod det i ett mail jag fick idag från en förläggare! På ett riktigt förlag!

Jag tror jag smäller av.

Och till på köpet är det fredag och jag ska vara barnvakt och äta glass och godis hela kvällen.

Tjingaling, ha en fin fredagkväll du också! 🙂

Happy New Year! 2

 

29 december

Fyra månader går fort.

Om fyra månader har jag förhoppningsvis fått svar från de förlag jag skickat mitt manus till. Idag känner jag mig helt säker på att något av dem tackar ja och vill publicera boken.

Helt säker. Vad händer då? Hur ska jag hantera ett positivt svar?

Om fyra månader ligger ju båten vid bryggan på Ängön.

Om fyra månader är det bara två dagar tills vi ska segla söderut och stanna borta till midsommar.

Listan på allt som ska hinnas med innan dess är väldigt lång. En massa utrustning ska monteras och trimmas in. Böcker ska läsas och kunskaper inhämtas. Planer ska spikas. Alternativa rutter utvärderas och plottas.

Dessutom har jag ett jobb att sköta.

Hur ska jag hinna med ett positivt svar från ett förlag ovanpå detta? Med allt vad det innebär av möten, ändringar och korrektur.

Hakuna matata. Det löser sig nog.

Tack till Per som tog bilderna en mulen sommardag utanför Laesö.

ellem1

ellem2

karta

14 november

Hjälp hur ska det gå?

Just nu är romanen så spännande att jag inte kan sluta redigera. Det är helt sanslöst, jag vet ju hur det ska gå! Men det är som om själva orden, meningsbyggnaden, rytmen väcker känslor. Samma känslor varje gång. Det kanske kan jämföras med musik? Även om man kan melodin njuter man lika mycket varje gång man hör den.

Och även om man verkligen vet hur choklad smakar smälter den lika ljuvligt i gommen som första gången.

Fast det tänker jag inte på idag, för idag är det torsdag. Minusdag. Kalorivila. Inga problem alls att hålla fast vid detta i Las Palmas. Måndagar och torsdagar. Snart blir det omelettlunch, annars mest vatten idag.

Vad det innebär att redigera? Först och främst att stryka. Upprepningar och onödiga förklaringar. Utvikningar som inte tillför något. Ta bort de flesta Men i början av meningar (min stora käpphäst). Skriva om dialoger som haltar när man läser högt. Ändra ologiska saker som smugit sig in i texten, till exempel att det regnar i en scen vid ett tillfälle, men inte gör det i en annan scen som utspelar sig samtidigt.

Samt att jag lägger till. Oftast är det beskrivningar av miljö, människor och känslor jag lägger till. Ibland känns det som om min stil är väldigt korthuggen och färgfattig.

Få se vad skrivarcoachen  Ann säger när det är dags för henne att läsa igen om några veckor. De första 30 sidorna vill jag ha synpunkter på. Det sägs att förlagen aldrig läser mer om de inte har blivit intresserade så långt.

17 september

10 förbjudna frågor.

Sofia Hallberg, hon som skrivit boken ”Mina fräknar”, har bloggat väldigt träffsäkert om pinsamma frågor man inte vill ha när man skriver på en bok.

Fråga nr 2 känns särskilt aktuell för min egen del.

Ibland ångrar jag att jag varit så öppen med att tala om att jag skriver på en bok. Ofta hänger den där frågan nr 2 nämligen i luften. I olika varianter. När blir den klar? Är du färdig snart? Hur går det? Vilket förlag ska trycka den?

Det finns ju inget bra svar. Mer än: Jag vet inte. Men det är åtminstone ett trovärdigt svar. Om jag svarar: Det spelar ingen roll så är det ingen som tror mig. En bok är liksom inte värd något förrän den går att köpa på ICA eller låna på biblioteket .

Jag drömmer förstås om att min bok också ska finnas där, för alla som vill läsa. På Riktigt. Nån gång, gärna om ett år. Det är naturligtvis målet. Men jag har inte bråttom dit. Det är underbart längs vägen och jag njuter av varje delsträcka, även omvägarna.

Om lite drygt en månad är det dags att resa till Las Palmas igen, för sex veckors skrivarliv i ensamhet, sol och värme. Flygbiljetten är bokad och min lilla lägenhet med kök, internet och balkong mot Las Canteras är reserverad. Till jul tror jag att manuset är färdigredigerat. Tror.

(Sofias förbjudna fråga nr 2 låter såhär: Nu har du väl suttit med det där manuset i flera år. Hur går det egentligen?)

Happiness.

 

16 juli

Nej, romanen är INTE färdig än. Och jag vet inte när den blir klar.

Jag trodde verkligen att den var klar när jag skickade in mitt manus till de största förlagen i april.

Men nu har jag fått tack, men nej tack, från allihop, så uppenbarligen är den inte färdig.

Jag hade för bråttom, den var inte riktigt genomarbetad än. Den största bristen i min karaktär – otålighet – fick mig att än en gång göra något förhastat. För tiotusende gången i mitt liv.

Men alla frågar ju: När är den klar? Och jag sätter hela tiden upp nya deadlines för mig själv; innan jul, till påsk, efter sommaren. Prestationsjävulen i mitt huvud vill se resultat, och ju fortare desto bättre.

Det är slut med det nu. Tomas Bannerhed, som vann Augustpriset med sin debutroman Korparna 2011, använde tio år av sitt liv för att skriva den. Tio år!

I en intervju i Månpocket beskriver han varför det tog så lång tid. Här är ett kort citat:

Jag hade skrivit mycket tidigare men bara journalistiskt och akademiskt och hade svårt att hitta min litterära röst. /………/ Under arbetet med Korparna sökte jag länge efter mitt eget språk och visste dessutom inte riktigt vilken historia jag ville berätta. Jag började mer dokumentärt men lät sedan berättelsen ta mig i sitt våld, tillät mig själv att ljuga, dramatisera och hålla på. Att det tog så lång tid berodde också på att jag måste läsa in mig på sådant som den svenska fågelfaunan och dåtidens jordbruk, sedvänjor och folktro.”

Han får också frågan vad som krävs för att en människa ska ägna åttatusen timmar åt att skriva en text som kanske aldrig kommer att ges ut. Här är svaret:

” Överdriven självupptagenhet, misslyckad psykoanalys, språklig besatthet och minimala materiella och gastronomiska anspråk. Därutöver kanske revanschlystnad, äregirighet, skuldkänslor, inlevelseförmåga och dödsskräck i lämpliga doser.”

Tack, Tomas Bannerhed. Precis så är det för mig med. (Utom kanske det där med minimala materiella och gastronomiska anspråk.)

Min nya strategi är därför: Jag börjar om. Själva grundhistorien är bra. Men inledningen ska skrivas om, fler konflikter ska byggas in, några personer ska bort och de som är kvar ska bli tydligare, mer utmejslade. Miljöbeskrivning och metaforer är försummade. Dessutom måste jag fundera på formen med tre olika tidsplan som alternerar. Ska studera Åsa Larssons ”Molok” närmare, och Johan Theorins ”Skumtimmen”. Där finns mästerliga varvningar av nutid och dåtid. Ska jag kanske försöka göra om konstruktionen till en berättelse inuti en ramberättelse? Som i Fannie Flaggs ”Stekta Gröna Tomater”?

Framför allt ska jag inte ha bråttom. Inte tänka: Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna skriva några böcker innan jag dör. Joyce Carol Oates är faktiskt 75 år och skriver en roman om året.

Och ibland, särskilt på sommaren, måste man ägna sig åt annat än skrivande också.

Vad var det han sa, Rosseau? ”Il faut cultiver notre jardin.” Ja, man måste odla sin trädgård. I alla bemärkelser.

Harvest time

Varför sitta med vid bordet när man kan äta middag i en stor kartong?

middag

 

1 2