8 april

Firar med ukulele och rabarber.

Idag har jag postat och mailat iväg mitt manus Marvatten till sju förlag. Fyra av dem har redan innan sagt att de vill läsa. Igen. Ett par av de stora har refuserat tidigare, men vill ändå läsa igen. Ett skickar tackmail när jag har mailat dokumentet, säger att de kan ordna med utskrift själva och lovar att skicka Marvatten till en ny redaktör som ska läsa med fräscha ögon. Det måste man väl tolka positivt?

Återstår att posta manus till tre förlag ytterligare, men det får vänta ett par dagar. Hinner inte skriva ut mer nu. Varje manusbunt blir på nästan fyrahundra sidor med de marginaler och det radavstånd som krävs. Det här betyder att jag har satt punkt. Jag är fri, åtminstone tills alla förlag har svarat. Nästa vecka är vi i Toul, i båten. Härmed meddelas alla med eventuella inbrottsplaner att vårt hus är bebott under tiden vi är borta. C vaktar både huset och trädgården.

Nu måste jag fira. Jag är så dålig på det. Kastar mig helst över nästa projekt och glömmer att dröja kvar i glädjen över det som är. Just nu finns faktiskt bara glädje. Glädje över påsken som var så lyckad, över våren som är så tidig, över ukulelespelandet som går så bra. Alla är friska och framtiden är full av planer och förhoppningar.

påsk4

Mormors sminkväska rymmer många skatter.

påsk3

 

Tre systrar i solen.

systrar

 

Koden är knäckt!

ucke

 

 

 

rabarber

2 april

Färdig!

Igår, den 1 april 2015 blev mitt manus färdigt. Nu ska jag bara skriva ut allt på papper och läsa rakt igenom en sista gång innan det skickas iväg till förlag. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag skrivit om slutscenerna. Efter Sören Bondesson genomgång av texten har jag strukit och lagt till så mycket att jag har fått tunnelseende. Om jag ska ge mig på någon ytterligare redigering måste det till en rejäl vilopaus först.

Som vanligt tycker jag självbelåtet att de nyskrivna scenerna är väldigt bra,  men helheten kan jag inte bedöma alls längre. Eller rättare sagt, jag har börjat tröttna, tycka att texten stapplar fram, torftig och färglös.  Sidantalet är nere i 300, och det känns tunnt. Jag skulle vilja breda ut mig mycket mer, både när det gäller miljöbeskrivning och fördjupning av de olika karaktärerna. Men nu har jag fått på moppe så mycket för att berättelsen har ”spretat” så jag vågar inte ta ut svängarna i bakåtblickar och utvikningar längre. Det känns verkligen som om jag är färdig med den här berättelsen. OM Marvatten blir utgiven så har jag hur mycket extramaterial som helst att lägga ut på bloggen. Hundratals sidor av sidospår, bakgrund, karaktärer som inte fick plats.

Idag är det skärtorsdag och vi har haft traditionell personallunch här hemma. Någon sa idag: Det här kanske blir din sista påsklunch med LifeStone. Det måste kännas konstigt att lämna det här som du har byggt upp och lagt ner hela din själ i under arton år.  Men så tänker jag aldrig.

För mig är den här förändringen början på något nytt. Ännu en gång i livet får jag uppleva äventyret att sätta upp nya mål, starta en ny resa. Lifestone finns ju dessutom kvar, och seglar vidare med en ny, entusiastisk kapten. Jag byter bara skepp.

Om två veckor är vi ombord på Ellem igen. Vid midsommar hoppas vi vara ute på Donau och framme i Wien.  Där lämnar vi båten över sommaren, jag måste ju hem och skriva på kontrakt och redigera. Så ser mitt långsiktiga målut. 🙂

Det kortsiktiga målet just nu är att fira påskafton utan stress. Den närmaste familjen uppgår till 2o personer i år, plus en gäst från asylboendet i Ellös. Han kommer att få en något snedvriden bild av svenskt påskfirande. Som alltid är det knytis, det var många år sedan jag abdikerade som kalaskock och husmor. Buffén består av lax i alla former, pajer, etiopisk mat, veganmat och vegetariskt. Samt Baklava och äggost.

Jag har förresten inte tid att stressa över påsklunchen. Har fullt upp med min nya kompis, en Garmin Montana 620t. När vi skaffade GPS i båten försvann min rädsla för att vara på sjön. Jag har inget lokalsinne och är kartblind. Äntligen har jag begripit att jag behöver en bra gps på land också, för att våga ge mig iväg ensam på längre promenader i främmande länder.

IMG_6866

 

Sågtandskaktusen bestämde sig i år för att blomma innan vi ger oss av. 

IMG_6874

 

Julrosorna är mina favoriter på våren. De blommar så rikligt att jag kan plocka in och sätta i vas. 

 

IMG_6869

23 februari

Livet just nu.

En dag kommer jag att se tillbaka och undra varför jag skrev så sällan i bloggen under vintern 2014-2015.

Det beror inte på att livet just nu är händelsefattigt. För det snurrar egentligen lite för fort. Jag vågar knappt räkna ihop alla stresspoäng, för blodtryckets skull. Alldeles för ofta numera svirrar det till i skallen som det gjorde för fyra år sedan, då när jag blev tvungen att tvärnita och börja äta blodtrycksmedicin. När det känns så, ringer jag återbud eller bara uteblir från vad det nu är jag har lovat, och säger till mig själv att det spelar ingen roll. Allt och alla klarar sig utan mig, det är bara jag som inte klarar mig utan mig.

Ganska snart hoppas jag kunna skriva här om det allra viktigaste som hänt. Det är inte riktigt klart än. Men det är väldigt roligt, så mycket kan jag säga. Samt livsförändrande.

Framför allt redigerar jag min roman, varje dag. Skriver om och skriver nytt. Tar bort all dialekt, enligt Sörens bestämda åsikt, rensar bland perspektiven, stuvar om i intrigen och stryker långa tillbakablickar. Lägger till en hel del också. Idag skulle jag ha börjat med kapitel nitton om jag inte hade blivit tvungen att köra mamma till röntgen på Mölndals sjukhus. Det är skönt för samvetet att kunna avlasta mina systrar ibland, så jag klagar inte. Men om jag inte får skriva på morgonen så är det lika bra att vänta till nästa dag.

Det kom ett mail som fyllde på hoppet igen. Den senaste refuseringen från Bonniers (som jag skrev om här) kom med posten i slutet av november. Det innehöll, förutom ett uppmuntrande, personligt underskrivet brev från en av deras redaktörer, också ett komplett lektörsutlåtande. En morgon i duschen slog det mig att det ingenstans i brevet stod ”du hittar säkert ett annat förlag” som annars är vanligt i refuseringsbrev. Tvärtom innehöll brevet ett antal goda råd, bl a att jag borde kontakta en erfaren dramaturg och be om hjälp.

Hur dum får man bli? Varför hade jag inte svarat den där redaktören på Bonniers? Jag gick direkt från duschen till datorn, mailade och tackade för konstruktiv kritik och berättade att jag vänt mig till Sören Bondesson. Avslutade med att hoppas att de vill läsa manuset igen, när bearbetningen är klar. Och jag fick svar efter bara någon timme:

Tack för att du berättar detta! Vad roligt att du tar ett ordentligt tag i manuset igen! Ja, det är klart att du är välkommen tillbaka med manuset när du är färdig med omarbetningen.”

Jag befinner mig i en period av tröstläsning. Ny favorit är franska deckardrottningen Fred Vargas. Efter att ha läst ”Mannen som vände insidan ut” var jag tvungen att äga alla hennes romaner som finns översatta. Som tur var hittade jag dem för en struntsumma på Bokbörsen. Nu har jag läst ut även ”Budbäraren”, och börjat på ”I de eviga skogarna”. Parallellt läser jag ”Americanah” av Chimamanda Ngozi Adichie på min Sony läsplatta. Hon skriver också omskakande bra, fast en helt annan stil än Fred Vargas. Jag älskar att ha ett par riktigt bra böcker på gång samtidigt. Men det går ut över nattsömnen när jag hamnar i en slukarperiod.

Varken Vargas eller Adichie ger mig ångest över min oförmåga och underlägsna författarröst, jag blir bara inspirerad och full av kärlek till språket och allt man kan skapa med hjälp av ord. Det är konstigt. Varför kan jag deppa ihop totalt medan jag läser en högst medelmåttig deckare eller en riktigt dålig veckotidningsnovell? Författaregots mysterier…

För övrigt ägnar jag mig åt att överleva vintern genom att spela ukulele. Nästa vinter har jag lovat mig själv att vara någonstans där solen skiner.

Vargas

 

26 januari

Hälsan tiger still.

Det är inget fel på mig även om bloggen är tyst. Egentligen är jag bara lat, har kommit in i den dåliga vanan att skjuta upp.

Det händer en massa roliga saker.

1. I fredags var Barbro och jag på ytterst intressant novellminikurs. Maria Gustavsdotter testade ett kursupplägg på några av oss som hänger i gruppen Författare på Facebook. Vi lärde oss massor, och när jag kom hem letade jag upp ett gammalt mail från en veckotidningsredaktör där hon skrev att jag var mycket välkommen med fler novellmanus. Mailet var över ett år gammalt, jag fick det efter att ha fått andrapris i mina två första novelltävlingar. Av någon anledning har jag inte skrivit några sen dess, bara grottat ner mig i romanen. Hur kunde jag bara glömma bort det trevliga mailet? Hallå Freud?

2. I lördags var Odd och jag på träff med Kryssarklubbens Medelhavssektion i Göteborg. Harriet och Kurt visade bildspel och berättade om sin resa på Donau till Svarta Havet. Tänk att vi också är på väg! Viktigaste lärdomen från Kurt var att inte skynda, han önskade att de hade tagit dubbelt så lång tid på sig fast de hade använt tre månader från Koblenz till Constanta. ”Vem vet när man kommer i egen båt till Budapest nästa gång?”

3. Jag har skickat iväg Manuset till en verkligt tung redaktör, kanske den bäste skrivläraren som finns i Sverige. Det är inte gratis, men jag ser det som en investering i mitt kommande skrivarliv. Jag kan inte fortsätta ”ordna med solstolarna på Titanic”, jag måste få veta hur bärkraften och hållfastheten i skrovet ska rättas till för att slippa fler refuseringar.

4. Jag har fått ett stärkande mail från en privat testläsare och nära vän som jag litar mycket på: ”Jag (nästan) sträckläser Marvatten. Jag har kommit halvvägs och är mycket spänd på hur du knyter ihop detta breda persongalleri. Ditt språk är fantastiskt bra med insiktsfulla natur- och människobeskrivningar. Jag återkommer med en slutkommentar. Men en första kommentar – förlagen är idioter som inte ger ut din bok. Lika omdömeslöst som Bonniers när de tackade nej till Pippi.”

5. Jag har börjat skriva på tre noveller. Är full av tillförsikt och inspiration. Det korta formatet passar den gamla copywritern i mig. Och jag gillar att få till den där viktiga knorren på slutet, helst ska det vara en överraskande upplösning som är ljus utan att vara sliskig.

6. Odd och jag kör hem ved. Tung, frusen ek som vi har fått av en nybyggare i Ånggårdsvik. Den ligger i prydliga staplar i skogen och vi hjälps åt att köra hem den i lagom stora lass. Det går åt mycket brasved denna mörka vinter, och ek är perfekt att elda med i kaminen. Det är skönt med kroppsarbete i snöig skog, särskilt när man är två som hjälps åt.

7. Annas höns värper som om påsken redan närmade sig. Och det gör den ju.

IMG_6522 IMG_6525 IMG_6530 ägg

 

4 augusti

Ner som en pannkaka och upp som en sol.

Plötsligt händer det, som det står i reklamen för Trisslotter. En alldeles vanlig, lite småtrist måndag när jag kollar min mail efter jobbet. Där finns en spännande avsändare i Inkorgen, ett namn jag känner igen. Ett stort förlag som har refuserat mitt manus, men som skrev många vänliga och uppmuntrande saker i sitt refuseringsmail. Nu vill de skicka ett nytt, bearbetat manus till en ny redaktör för läsning. Åh vad det är härligt att bli sådär glad! Fast det är en eländig 2-dag med bara Keso Light och Keldasoppa kan jag inte sluta le.

Jag kastade mig direkt över de två tjocka manuspärmarna igen. Hur jag ska hinna genomföra allt jag har markerat med överstrykningspenna, skrivit i marginalen och i en anteckningsbok vid sidan om, det vete gudarna. Två veckor har jag på mig innan det nya manuset ska skickas iväg. Sen måste jag vänta, flera månader säkert. Och kanske få nej igen. Men då tänker jag på Tomas Bannerhed, Augustprisvinnaren som filade på sin debutbok i tio år. Så länge det är roligt att skriva om, och så länge det blir bättre, fortsätter jag.

Annars befinner jag mig i en svacka av akut svagt självförtroende. Tack vare boken ”Till sanningens lov av Torgny Lindgren.  Jag avskydde radioföljetongen ”Pölsan”  för några år sedan av samme författare och har aldrig brytt mig om Torgny Lindgren efter det. Ändå hade jag den här boken i bokhyllan. Hur den kommit dit vet jag inte. I förrgår ramlade den helt enkelt ut från sin plats och ner på golvet, och för att bestämma om den skulle hamna i loppishögen eller inte slog jag upp en sida på måfå. Och fastnade som en fluga på en sån där brun klisterremsa. Vilket språk. Vilka karaktärer. Det går inte att beskriva. Det är som när man blir sittande framför VM i konståkning, man begriper inte hur det är möjligt att göra det dom gör, man kan inte slita sig innan det är slut. Sen googlade jag bakgrunden till romanen, vilket gjorde det hela ännu värre. Schopenhauer – vem var det? Och hur kan jag, som inte ens har den elementära allmänbildningen, inbilla mig att jag kan skriva en bok?

Så kändes det innan det där mailet kom.

I rena glädjefnattet åkte jag till Göksäter och köpte tyg till nya gardiner i båten. Svensk design med dalahästar och kurbits. Bild kommer senare, när Helena i Kungsviken har sytt färdigt. Nej, jag kan inte sy heller. Inte ens det.

Den här fina jullen puttrade förbi i Malö strömmar i lördags kväll när jag väntade på färjan. Synd bara att ljudet av tändkulemotorns trygga dunk-dunk-dunk inte fastnade på bilden.

julle

Och i söndags firade vi Leahs ettårsdag.

ettåring

videoLeah

20 februari

Fantasi och fakta.

Den här bilden tog jag i morse på väg ner till bryggan. En plats som spelar en viktig roll i min bok, precis som den gör i mitt liv.

Miljön i Marvatten är hämtad från Flatön. Det skulle vara väldigt svårt att hitta på en helt ny plats.

Det är en helt annan sak med människor. Där är det hur lätt som helst att fantisera fritt, alldeles för lätt faktiskt. Jag vet inte hur många karaktärer jag har strukit ur handlingen hittills, men det är flera stycken.

Dessutom har jag tagit bort hela kapitel med sidointriger och bakgrundshistorier. Manuset är 200 sidor kortare nu än när jag först ansåg att det var färdigt. Kanske man skulle lägga ut en del som extramaterial på bloggen, när boken kommit ut?

34/365 foton 2014. Tema: Stilla

The swan

31 januari

Varför kan det inte vara enkelt?

Först ett fantastiskt besked från det lilla förlaget: Kom hit och skriv på!

Nästa dag ett pirrigt mail från det stora förlaget : Ge oss lite tid till, vi håller på och funderar.

Idag ett omvälvande besked från det mellanstora förlaget: Jättebra, men ändra (det och det), vi vill läsa en bearbetad version.

Och jag som tänkte köpa bubbel till ikväll.

Hur ska jag göra nu? Vad har egentligen hänt?

Happy New Year! 3

26 december

Två år, tre månader och två veckor senare.

Den 11 september 2011 träffades jag av flera sparkar i baken av en högre makt, och bestämde mig för att börja skriva en bok. (Det står här i bloggen så det måste vara sant.) Den där dagen i september för drygt två år sedan, när den definitiva gnistan tändes,  hade jag just kommit i kontakt med skrivcoachen Ann Ljungberg och anmält mig till en Skrivarhelg som hon arrangerade i Stockholm.

I blogginlägget Första Sidan klar! som jag skrev under den skrivarkursen finns en länk till romanens första sida, så som den såg ut då. Att den länken fortfarande finns kvar beror bara på mitt sjukliga behov att dokumentera Hur Det Verkligen Gick Till När Jag Skrev Min Första Roman. Det är intressant och samtidigt skrämmande att jag kunde vara så övertygad om hur bra det var. Idag ser jag ju alla bristerna. Hemska tanke;  tänk om det känns likadant om ett år, när jag ser tillbaka på dagens texter?

Den 3e januari 2013  berättade jag i bloggen att min roman var 558 sidor och ”bara” skulle redigeras. I april trodde jag att den var klar. Det var ett svårt misstag som jag insåg redan innan refuseringarna började komma. Det gick inte att sluta fundera på alternativ och förbättringar fast manuset var postat – dåliga tecken!

Jag tog hjälp av en oberoende litteraturkritiker som läste igenom de 50 första sidorna och gav mig ovärderliga råd. Sen skrev jag igenom hela romanen en gång till. Och en gång till. Strök ett antal stickspår, band ihop kapitlen, tog bort flera karaktärer, fördjupade dem som var kvar, la till fler konflikter.  558 sidor krympte till drygt 300.

Igår avslutade jag manuset på riktigt efter att ha tagit hänsyn till synpunkterna som kom från Ann Ljungberg sedan hon läst det omarbetade manuset.

Hon har gett grönt ljus och skriver till och med att hon tycker berättelsen har ”WOW-faktor”! Nu ligger allt utskrivet och prydligt paketerat, klart att posta till förlag imorgon. Och jag känner mig helt trygg med att släppa taget.

Nu är jag så nöjd med det jag har skrivit att jag till och med fastnar i min egen berättelse när jag börjar läsa på sidorna som skrivaren matar ut!

307 sidor roman får stå på egna ben från och med nu. Det känns skönt att den flyttar hemifrån. Om det blir förlagskontrakt blir jag tvungen att ta hand om den igen, och säkert ändra på både det ena och det andra.

Men den dagen den sorgen, nu ska jag först säga hej till: 1. min ukulele, 2. min franskakurs, 3. min kamera, 4. mitt nya roliga jobbprojekt samt inte minst 5. planeringen inför kanalresan till Medelhavet.

manuskuvert2

26 oktober

Tidningen Skriva invaderar min fredagskväll

Tidningen Skriva lyckas förnya sig varje månad. Jag har sparat alla nummer sedan det första kom ut år 2011 och tittar i dem då och då när det behövs lite peppning eller moraliskt stöd.

Huvudartikeln i det här numret handlar om att skriva klart. Göra färdigt. Bland annat intervjuas ett antal förläggare om när ett manus kan anses vara färdigt.

Svaren är nedslående. Eller uppmuntrande, som alltid kan man se saken på två sätt.

En förläggare säger  ”…de flesta manus som blir böcker är genomarbetade många, många gånger. Snarare tio gånger än två, och troligen tjugo.”

Plötsligt minns jag P O Enqvist som berättade,  i Babel tror jag, att han skrivit om ”Liknelseboken” så många gånger att det gått åt en hel skog till det papper han förbrukat till alla utskrifter.

Tomas Bannerhed vill jag helst inte tänka på, han som skrev sin Augustprisade Korparna under tio år. Undrar hur många gånger han skrev om?

Jag tittar på manushögen som glor anklagande tillbaka på mig. Den är full av handskrivna kommentarer som ännu inte är införda i datorns dokument. Jag längtar verkligen efter att få gå in i skrivarbubblan igen och stänga dörren till omvärlden. Bara en vecka kvar nu, sen får jag vara ensam med min text över en månad.

För vilken gång i ordningen redigerar jag? Tredje tror jag.

Men jag klagar inte, det är lika spännande varje gång att öppna dokumentet i Scrivener och se en scen med nya ögon, upptäcka hur den kan förbättras.  Lika fascinerande som att upptäcka hur romanskrivandet har förändrat den otåliga, rastlösa person som är jag.

En gång kände jag en person som varje vår lackade snickerierna i sin båt med tolv lager högblank fernissa. Efter varje strykning väntade han tills ytan ver helt torr, sedan finslipade han, och sen avlägsnades varje dammkorn innan det var dags för nästa lager. Jag kunde inte fatta hur han orkade, hur det kunde vara värt all möda.

Nu förstår jag. Det kan alltid bli lite bättre, ännu blankare.

manus

17 september

10 förbjudna frågor.

Sofia Hallberg, hon som skrivit boken ”Mina fräknar”, har bloggat väldigt träffsäkert om pinsamma frågor man inte vill ha när man skriver på en bok.

Fråga nr 2 känns särskilt aktuell för min egen del.

Ibland ångrar jag att jag varit så öppen med att tala om att jag skriver på en bok. Ofta hänger den där frågan nr 2 nämligen i luften. I olika varianter. När blir den klar? Är du färdig snart? Hur går det? Vilket förlag ska trycka den?

Det finns ju inget bra svar. Mer än: Jag vet inte. Men det är åtminstone ett trovärdigt svar. Om jag svarar: Det spelar ingen roll så är det ingen som tror mig. En bok är liksom inte värd något förrän den går att köpa på ICA eller låna på biblioteket .

Jag drömmer förstås om att min bok också ska finnas där, för alla som vill läsa. På Riktigt. Nån gång, gärna om ett år. Det är naturligtvis målet. Men jag har inte bråttom dit. Det är underbart längs vägen och jag njuter av varje delsträcka, även omvägarna.

Om lite drygt en månad är det dags att resa till Las Palmas igen, för sex veckors skrivarliv i ensamhet, sol och värme. Flygbiljetten är bokad och min lilla lägenhet med kök, internet och balkong mot Las Canteras är reserverad. Till jul tror jag att manuset är färdigredigerat. Tror.

(Sofias förbjudna fråga nr 2 låter såhär: Nu har du väl suttit med det där manuset i flera år. Hur går det egentligen?)

Happiness.

 

1 2