31 maj

Varför hamnar vi alltid på vischan? Eibelstadt 30 maj.

Fyra saker måste hinnas med innan avfärd från Karlstadt. 1. Klättra upp till borgruinen. 2. Köpa några flaskor lokalt vin. 3. Köpa sparris och söndagsmiddag. 4. Hitta en uttagsautomat.
Allt hanns med innan pråmen Saale dök upp på AISen och vi gjorde en rivstart för att hinna med henne in i dagens första sluss. Jag vill inte slussa ensam fler gånger i de här stora trehundrameters slussarna. Med en stor pråm framför dämpas vattnets rörelser.
Saale uppförde sig exemplariskt och vi hängde på hela dagen uppför Main genom fyra slussar. Den planerade natthamnen i Wurtsburg fungerade inte, det var både för grunt och för trångt. Så vi fortsatte en bit till, struntade lättade i den vackra staden där hotellpråmar och utflyktsbåtar låg i dubbla led och guideboken var svartprickig av sevärdheter. Man måste inte.

Nu ligger vi fint förtöjda i en liten kombinerad camping och båtklubb mitt i ingenstans. Två gökar försöker överrösta varann och vi har delat på en flaska Wurtzburger Silvaner. Jag har räknat ut att vi kanske, kanske kan komma ända till Wien innan midsommar om vi inte sölar för mycket på vägen. Det är en svår balansgång, att varken stressa eller masa. Men det vore perfekt att lämna Ellem i Wien över sommaren. Bra flygförbindelser inte minst.

Ellem vid lilla bryggan i Karlstadt.

image

 

Utsikt från borgruinen över Main och Karlstadt.

image

In i slussen i Wurtzburg efter pråmen Saale.

image

Vi har publik under slussningen.

image

 

Korta stunder kan man ta av sig fleecetröjan… Men dagar utan regn är lätt räknade. Och värmaren går varje natt.

image

 

27 maj

Pråmsällskap med WolfRose. Lohr 26 maj.

Inga fler ensamma slussningar bestämde vi, och väntade med avfärd tills AISen visade att en pråm närmade sig nerifrån. WolfRose på 135 meter gjorde 5,5 knop, vi hängde på genom alla tre slussarna till Lohr. Vilken skillnad mot igår! Inga vågor, inget upprört jazzande längs slussväggen, WolfRose dämpade effektivt vattnets rörelser.
Lohr är vacker som en sagoboksstad, den lilla, lilla gästhamnen är djup och ligger nära stadskärnan. Det finns el och dusch men inget internet. Vi fick en perfekt plats längs med kajen. Här stannar vi två nätter. Minst.
Bredvid ligger Andreas från Berlin i sin lilla motorbåt. Han är i sällskap med de tyska donauresenärerna vi träffade i Aschaffenburg, fast han ska bara till Passau. Trots (eller kanske på grund av?) en svår sjukdom som gör att han har både svårt att gå och svårt att tala, verkar han fullkomligt orädd och obesvärad av sina handikapp. Nu hade han tappat sin mobil i floden och fått motorhaveri samt slut på gasen till gasolköket, men var inte särskilt bekymrad ändå. Han hade ordnat lösningar på alltihop, köpt ny mobil, hittat en mekaniker, beställt en taxi som kör honom till ett ställe där han kan byta gastub imorgon.
Vi bjöd på middag i Ellem och sen bjöd Andreas på kaffe och glassbomb på ett osannolikt vackert gasthaus inne i stan.
Nu har vi också ringt och reserverat plats för båten två sommarmånader i Nurnberg. Keine probleme, det var bara att komma. Så skönt att det ordnade sig så lätt, både en fin stad att besöka och bra kommunikationer när vi ska resa hem.
”Känner du dig lugn nu?” sa Odd. Tänk så bra att kunna räkna med någon annans kontrollbehov.

Morgonbukett efter dagens första Siggepromenad.

image

WolfRose 135 meter! Hurra!

image

Slussning med tid över att fota.

 

image

Ostylad men praktisk och trivsam kombination kök/förarplats.

image

Här kan man också gå på grund. Vem kunde tro att det bara var 1.20 djupt intill piren utanför slussen?

image

 

24 maj

Slut på ensamslussningen. Miltenberg 24 maj.

Idag har vi trängts med två jättepråmar, en motorkryssare, en styrpulpet och en liten motorbåt i fyra slussar efter varann. Slussen är 300 meter lång och pråmarna 130 meter var. Det som blir över får vi andra dela på. Strikt turordning gäller.
Ellem låg sist i karavanen och fick sämsta platsen varje gång. Allra längst bak, sista raden pollare i slussväggen. Utan stege att hugga tag i och utan någon pollare högst upp på kajen. I sista slussen blev vi tvungna att gå förbi alla fritidsbåtarna och lägga oss helt i häcken på pråmen. Annars hade vi inte fått plats alls.

Vi har ändrat slussrutinerna så att Odd står i sittbrunnen och sköter tamparna som löper runt skotvinscharna medan jag står vid mittknapen och flyttar linorna uppåt på pollarna i slussväggen. Vi har flytväst på oss i slussen, jag har handskar.
När vattnet stigit så högt att tamparna lossnade från översta pollaren i slussväggen bytte vi snabbt plats, Odd hoppade iland med nya linor, band fast förtampen i en lyktstolpe och stannade på kajen med aktertampen i händerna, jag flyttade ner i båten och startade motorn. När pråmarna drog igång sina propellrar för att köra ut blev det ett sådant sug framåt i slussbassängen att jag måste stötta med motorn och backa, man orkar inte hålla emot med ett rep.
Slussoperatörerna på Main är de otrevligaste hittills. De pratar fort och otydligt, och när Odd vänligt säger att han inte förstår, och ber dem tala lite långsammare, får han bara ett fräsande till svar. ”Kan vi alltså gå in i slussen efter Ilona?” ”Ja, som jag redan har talat om för er tre gånger så kan ni det!”
Men själva slussandet går lugnt och säkert till, och uppåtstigande sker med bara ca fyra meter i taget. Idag känner vi oss riktigt övermodiga, vi har klarat av fyra knepiga slussningar som krävde snabba improvisationer och allting gick jättebra.
Nu har vi kommit in i Bavaria, eller Bayern, och ligger i Miltenberg, i en marina som är helt OK men urtrist. En massa motorbåtar som bullrade och bråkade fram till middagstid, och därefter ett marinaliv som vi inte har upplevt förut. Det känns som en camping, med små kabinbåtar istället för tält och en TV som lyser i varje.

 

image

 

image

 

image

 

image

21 maj

Godafton, vackra mast! Frankfurt 21 maj.

Äntligen har vi lämnat Rhen. Floden Main har också högt vattenstånd och mer motström än normalt, men det känns som ingenting i jämförelse.
I maj förra året lämnade vi Ellems mast och segel i förvaring i Lelystad vid IJselmeer i Holland. Vi räknade med att det skulle gå att få den transporterad med lastbil till Constanta vid Svarta Havet, där Ellem ska bli segelbåt igen. Efter att ha tagit in offerter från fyra olika åkerier insåg vi att det inte skulle fungera. Om vi inte ville betala femtiotusen kronor.
Torgerssons i Henån lovade lämna av masten på något ställe längs vår väg för en betydligt billigare peng, och vi hittade Specks varv i Swanheim strax innan Frankfurt. I förra veckan fick vi besked att masten levererats, och idag återsåg vi den. Hel och ren!
Nu monterar Odd ställningen som masten ska vila på. Han har snickrat ihop den hemma, lastbilen hade med sig den också. I morgon återstår bara lite extra fix innan kranen lyfter på hela mastpaketet. Vilket flyt! En cykeltur har vi också hunnit med. På andra sidan floden ligger Hoechst med en frestande medeltida stadskärna, ett mumlande torg och ett riktigt sagoslott mitt i byn. Man skulle kunna tillbringa en dag till här. Men nej, runt omkring är ändlösa industriområden, vi vill bort härifrån fortast möjligt.

image

Stilla flyter Main. Till höger i bild Frankfurts skyline. Den lägger vi bakom oss imorgon.

image

Snyggaste masten!

image

Mellan fabriksområden och motorvägar mognar råg och blommar potatisen.

image

Vattentemperaturen i floden Main är +20C. Snart dags att bada för oss också?

image

 

15 maj

Stilla flirt med kapten Tony. Sankt Goar 15 maj.

Det var längesen någon glittrade mot mig på det där speciella sättet. Jag får skylla mig själv, är inte den som inbjuder till den sortens sociala lekar. Idag blev jag påmind om hur trevligt det faktiskt kan kännas, med rätt person. Han heter Tony och är kapten på en av de större passagerarfärjorna som trafikerar Rhen.

Eftersom det verkade omöjligt att få trovärdiga besked om hur stark strömmen är på sträckan till Bingen, bestämde jag mig för att åka dit med en av passagerarfärjorna och se efter själv. Jag stod längst upp, längst fram och tittade. Vid varje ny stadskaj  kom kaptenen ut från kommandobryggan och manövrerade tilläggningen från en liten plattform på utsidan där han kunde ha ögonkontakt med besättningen som skötte förtöjning och landgång.

Efter ett par gånger log och nickade han mot mig, och jag frågade om jag fick ställa några frågor. Of course, sa han, och sa åt sin styrman ta över manövrerandet. Jag berättade om vår situation, frågade hur stark strömmen var. Han undrade om jag ville komma in på kommandobryggan, och sen stod vi där inne och pratade minst en timme samtidigt som han körde.

Han berättade att vattenståndet just nu är en och en halv meter högre än normalt så här års, att strömmen på vissa sträckor är 11 – 12 km/tim (mer än 6 knop). Han sa att det var en bedrift att vi tagit oss till Sankt Goar, men att strömmen ökar ännu mer närmare Bingen. Han visade mig var, och ingenting kan få mig att försöka köra Ellem förbi där under dagens förhållanden.

Varför är det på detta viset? Snösmältningen i Schweiz och stora regnmängder i norra Tyskland var hans teori. Sen pratade vi om traktorer och pensionering och segling, jag berömde hans engelska och han gav mig komplimanger för min tyska (!). Han har kört passagerarfärja på Rhen i trettio år, nu ska han gå i pension och bara ägna sig åt sina veterantraktorer och sin skog.

I Rudesheim sa vi adjö med ömsesidig, uppriktig saknad, det kände jag. Det hade varit roligt att prata mer. Han beklagade att han inte hade något visitkort, men jag gav honom vårt fina båtvisitkort med bild på Ellem. ”I will put your picture on my blog”, sa jag och då tror jag nästan att han rodnade.

Det var inga roliga nyheter att berätta för Odd. Vi som varit så nöjda och trygga med Ellems 45 hästkrafter. Men han är som tur är en mästare på att tänka om. Nu har han tänkt ut att vi ska försöka hitta en starkare båt på väg uppströms, som vi kan få lifta med. Det är inte gott om andra fritidsbåtar, vi har inte sett en enda segelbåt. Det som finns är stora, planande kabinbåtar. Inget som duger att bogseras efter. Hittar vi ingen får vi helt enkelt stanna här tills vattnet sjunker undan och strömmen blir hanterlig. Det finns ingen alternativ väg till Donau.

image

Möte med bredsladdande passagerarfartyg som kommer kanande i tio knop i kurva. Är det konstigt att man får skrämselhicka?

image

Översvämmad gammal tullstation.

image

image

 

12 maj

Medan vattnet sjunker. Koblenz 12 maj.

Min hjärna är för tillfället likt en tiggande hund parkerad vid tyska websidan för Pegel och aktuellt vattenstånd. (Pegel är en slags nollpunkt varifrån man räknar ut hur hög vattennivån är.) Ungefär en gång i timmen måste jag kolla om nivån fortfarande är på väg neråt i samma takt av ungefär fjorton centimeter per dygn. Varje centimeter (nåja, varje halvmeter) betyder mindre motström. Allt vatten som regnade över Tyskland för en vecka sedan håller fortfarande på och letar sig ut i havet genom Rhen.
Gårdagens sensation av att vid full gas jazza framåt med en hastighet av 1,5 knop är ingenting jag har lust att uppleva under elva timmar. Så lång tid skulle vi behöva för att ta oss till Sankt Goar. Där den verkligt besvärliga passagen förbi Lorelei börjar.
Vi bestämde oss alltså för att stanna en natt extra i Koblenz. Dels för att vänta ut sjunkande vattenföring, men också för att det är en mycket vacker stad i lagom göteborgsformat. Fästningen högt där uppe lockade, liksom linbanan över Rhen och promenaden ut på Deutsche Ecke där Mosel och Rhen förenas.
Vi har ju bestämt att inte ha bråttom. Ändå tycks vi ha det. Varför flyttar vi annars på oss varje dag?
Därför att planen är att vara i Frankfurt den 17 maj. Dagen efter ska Odd flyga till ett möte i Köpenhamn. Men sen. Då ska vi ta det lugnare.
Koblenz är egentligen värt flera dagar, åtminstone som idag när solen sken och sommarvärmen kom. Glass på trappan till Kaiser Wilhelmstatyn, ett fascinerande vinmuseum och en sagolik utsikt från fästningen är minnen jag tar med mig härifrån. Om det nu blir så att vi går härifrån imorgon. Pegel, Pegel i paddan där…

Utsikten från fästningen. Kolla hotellpråmen. Vi ser tio om dagen. De små svarta lådorna som svävar ovanför floden är linbanan. Ingenting för höjdrädda.

image

Utsikt genom fönstret i linbanans kabin.

image

Hemsida med hypnotisk effekt.

imageVacker fontän som vi betraktade länge. Koblenz utveckling under 2000 år. Historien börjar hela tiden om, varje ny tid föregås av en katastrof. Ur askan föds något helt nytt och oförutsägbart. 

image

8 maj

Moseldalens rikaste. Traben Trarbach 8 maj.

Vi går korta sträckor nu, vill inte stressa genom Moseldalen. Bara tre timmar idag, från Bernkastel Kues till Traben Trarbach. På förmiddagen klättrade vi upp till ruinerna av borgen som vakar över Bernkastel Kues. Tyvärr var den under reparation, man fick inte gå upp i själva tornet. Utsikten var ändå magnifik.

Vinodlingarna draperar varenda solsluttning som mattor av afroflätor, ibland så branta att det är obegripligt hur man kommer åt att sköta om plantorna.

En sluss idag, bara sex meter, någon knops medström, enstaka pråmar, sol och värme. Traben Trarbach har jag aldrig hört talas om, men Odd läser i guideboken att det var Tysklands rikaste plats under 200 år och den första staden med elektrisk gatubelysning. Gästhamnen ligger som vanligt en bra bit utanför stadskärnan, det är inte alls som i Holland och Frankrike där man lägger till med båten mitt i stan. Att handla mat har blivit ett problem sen vi lämnade Frankrike, men här finns en bra supermarket bara ett par kilometer bort. Vi cyklar dit och fyller ryggsäckarna, imorgon får det bli en tur till med cykelkärran för att handla vatten, öl och mjölk.

Längst inne i den smala viken ligger gästhamnen.

image

Borgen högt uppe ovanför Bernkastel Kues. På serveringen där uppe åt vi varsin bit äpplepaj som höll oss mätta ända till kvällen.

image

 

Utsikten…

image

image

image

7 maj

Bernkastel väntar på att väckas. Mosel 7 maj.

Det är vackert så det värker. Men var är invånarna? Det verkar inte finnas mycket till levande stadsliv i den berömda stadskärnan utan turister. Många butiker och restauranger är stängda eller har begränsade öppettider. Det mesta, ja allt, är tillrättalagt för vinköpande besökare.
Samtidigt berättar varje byggnad, varje litet insmuget torg, om ett helt annat, levande vardagsliv sedan flera hundra år tillbaka. Det blir lite sorgligt, som att promenera runt i en kuliss.
Om en månad tror jag inte att man får sådana här tankar när man går genom stan. Det är de tysta gatorna som skapar en känsla av övergivenhet. Vart har alla normala vardagsljud tagit vägen? När torgen mumlar av ätande och drickande människor och fontänerna skvalar tänker man nog inte på att nittiofem procent av alla människor bara är tillfälliga besökare.
Vi ligger lugnt och bra i gästhamnen en kilometer från centrum. Vind och vatten har lugnat sig, även om strömmen på sina ställen gav oss nästan tre knop extra skjuts. Idag har vi mött tre pråmar och en utflyktsbåt.

I morgon förmiddag ska vi leta reda på någon lokal, mindre vinproducent att handla av.

image

image

Svanmamma som tror på framtiden mitt i Bernkastel.

image

Pråmen Amalia ville mötas på fel sida, dvs styrbord mot styrbord. Det gäller att ha kikaren i beredskap och kolla efter den blå skylten längst bak vid styrhytten , på styrbordssidan. Om den är uppfälld får man se till att genast förpassa sig över på fel sida i farleden. Inte så lätt alltid i kurvorna eftersom pråmen är så lång och skylten sitter längst bak.

image

5 maj

Mosel. Trier 4 maj.

Dagen börjar i Sarreburg. Jag vaknar innan sju, smyger upp och iväg på ensampromenad längs Sarre. Den gamla borgruinen uppe på bergstoppen badar i morgonsol. Vattnet i floden har stigit och rinner oroväckande snabbt, undras hur många knop? Flera dagars regnande har höjt vattennivån och därmed ökar också strömmen.
Kylskåp och förråd är helt tömda, vi måste göra en expedition före frukost till närmaste affär vilket visar sig vara Liedl. Det är för långt från båtklubben så vi flyttar oss till en liten restaurangbrygga på motsatta stranden. Där hindrar oss en låst grind från att komma iland och det finns en skylt med en massa Halt! och Verboten! Odd ringer ett telefonnummer och det kommer en dam som vill ha femton Euro för att låsa upp och släppa iland oss. Till slut prutar hon till tio Euro och lovar att vi får ligga kvar några timmar.

Vi handlar, äter brunch och klättrar sedan upp till toppen av borgen. Den började byggas 960 efter Kristus. Mer vet jag inte om den. Den väcker den vanliga motviljan jag alltid får på sådana ställen, hur vackert och storartat det än är. Så mycket grymhet som krävts för att bygga och underhålla. Så många liv som slösats i krig och maktkamper.
Men utsikten där uppe är fantastisk. Vinodlingarna stupar brant som svarta slalompister. Hur gör man för att hålla sig kvar medan man sköter om vinstockarna? Använder arbetarna någon slags sele? Vi skulle störta handlöst utför berget om vi försökte ta ett enda steg ner i odlingen.
Efter lunch forsar vi nerför Saar, genom sista slussen och ut på Mosel. Så bred, så stor, så mycket medström! För att kunna göra en kontrollerad infart genom det lilla hålet till Triers Segelsällskap måste jag först susa förbi och sedan vända upp motströms.
Det tar tjugo minuter att cykla till Triers centrum. Trier är Tysklands äldsta stad och har tio världsarv. Jag känner stressen av dessa världsarv hela tiden vi cyklar runt i stadskärnan. Allt vi borde se men kommer att missa. Staden är så vacker, så full av lockande, bilfria torg, hisnande historia, spännande hus och smala gränder.

Men jag avskyr guidade turer, vill inte få tio världsarv serverade under två timmars rundvandring. Vill utforska långsamt, känna in historia och atmosfär på egen hand och helst utan plan. Titta, sitta, tänka.

Trier kommer att hamna på min lista över städer som jag vet att jag skulle kunna älska. Som Split, och Paris, och Sienna. Och Rom.

Bilder från Trier kommer. Här är först några från Sarreburg.

Sigge får lift i trapporna.

image

Ellem som en liten prick på floden.

image

Halvvägs uppe.

image

Hur kan man arbeta i den här planteringen?

image

Allra högst upp i tornet med flaggan var vi. Sigge också.

image

 

3 maj

Här börjar vinbergen. Saarburg 3 maj.

Halv nio i morse gjorde jag en ny repa i Ellems sida på samma förbannade vassa hörn när jag lade ut från bryggan. Varför? Det regnade på mina glasögon, hamnkaptenen och flera andra stod och såg på, Odd fipplade med tamparna istället för att bära av,  jag hade för bråttom – välj själv.
När vi hade rett ut alla upprörda känslor var vi framme vid dagens första sluss, åtta meter neråt. I de här stora slussarna är det bara möjligt att få en fästpunkt i slussväggen, inte två. Vi får dra en lina från fören och en lina från aktern och hålla an i mittknapen. Vi hade tänkt ut ett nytt system med tamparna och det funkade nästan perfekt. Nu står vi både två vid mittknapen och håller varsin tamp. Förut stod Odd vid mittknapen och flyttade båda tamparna mellan pollarna i slussväggen medan jag höll an och släppte efter med hjälp av skotvinscharna. Det blev stressigt och kändes riskabelt.
När det finns flytande pollare, eller när det bara är upp till sex meters nivåskillnad, så att man slipper flytta tamparna medan man stiger eller sjunker, då funkar skotvinscharna bra. Nackdelen med att hålla för hand i tamparna är att man kanske inte orkar hålla emot om vattnet släpps på eller sjunker för snabbt, eller om man slussar med en pråm som ligger och kör med propellern. Det vill jag inte tänka på just nu.
Efter en finjustering av metoden slussade vi en elvameterssluss och därefter en fjortonochenhalvmeters utan problem. I den sista slussen hade vi sällskap av ett gäng söndagsfiskare i gummiflotte som drack öl och sjöng i stämmor genom hela slussningen.
Det har regnat hela dagen. Saarburg är vackert och båtklubben välordnad. Imorgon kommer solen. Då ska vi cykla upp till slottet på kullen.

Akustik som i kyrkan fjorton meter ner i slussen. Tvåstämmigt och med en korv som taktpinne.

gubbar

 Saarburg genom regnet.

Saarburg

bild (2)

 

1 2 3