15 maj, Kategori: Båtliv

Stilla flirt med kapten Tony. Sankt Goar 15 maj.

Det var längesen någon glittrade mot mig på det där speciella sättet. Jag får skylla mig själv, är inte den som inbjuder till den sortens sociala lekar. Idag blev jag påmind om hur trevligt det faktiskt kan kännas, med rätt person. Han heter Tony och är kapten på en av de större passagerarfärjorna som trafikerar Rhen.

Eftersom det verkade omöjligt att få trovärdiga besked om hur stark strömmen är på sträckan till Bingen, bestämde jag mig för att åka dit med en av passagerarfärjorna och se efter själv. Jag stod längst upp, längst fram och tittade. Vid varje ny stadskaj  kom kaptenen ut från kommandobryggan och manövrerade tilläggningen från en liten plattform på utsidan där han kunde ha ögonkontakt med besättningen som skötte förtöjning och landgång.

Efter ett par gånger log och nickade han mot mig, och jag frågade om jag fick ställa några frågor. Of course, sa han, och sa åt sin styrman ta över manövrerandet. Jag berättade om vår situation, frågade hur stark strömmen var. Han undrade om jag ville komma in på kommandobryggan, och sen stod vi där inne och pratade minst en timme samtidigt som han körde.

Han berättade att vattenståndet just nu är en och en halv meter högre än normalt så här års, att strömmen på vissa sträckor är 11 – 12 km/tim (mer än 6 knop). Han sa att det var en bedrift att vi tagit oss till Sankt Goar, men att strömmen ökar ännu mer närmare Bingen. Han visade mig var, och ingenting kan få mig att försöka köra Ellem förbi där under dagens förhållanden.

Varför är det på detta viset? Snösmältningen i Schweiz och stora regnmängder i norra Tyskland var hans teori. Sen pratade vi om traktorer och pensionering och segling, jag berömde hans engelska och han gav mig komplimanger för min tyska (!). Han har kört passagerarfärja på Rhen i trettio år, nu ska han gå i pension och bara ägna sig åt sina veterantraktorer och sin skog.

I Rudesheim sa vi adjö med ömsesidig, uppriktig saknad, det kände jag. Det hade varit roligt att prata mer. Han beklagade att han inte hade något visitkort, men jag gav honom vårt fina båtvisitkort med bild på Ellem. ”I will put your picture on my blog”, sa jag och då tror jag nästan att han rodnade.

Det var inga roliga nyheter att berätta för Odd. Vi som varit så nöjda och trygga med Ellems 45 hästkrafter. Men han är som tur är en mästare på att tänka om. Nu har han tänkt ut att vi ska försöka hitta en starkare båt på väg uppströms, som vi kan få lifta med. Det är inte gott om andra fritidsbåtar, vi har inte sett en enda segelbåt. Det som finns är stora, planande kabinbåtar. Inget som duger att bogseras efter. Hittar vi ingen får vi helt enkelt stanna här tills vattnet sjunker undan och strömmen blir hanterlig. Det finns ingen alternativ väg till Donau.

image

Möte med bredsladdande passagerarfartyg som kommer kanande i tio knop i kurva. Är det konstigt att man får skrämselhicka?

image

Översvämmad gammal tullstation.

image

image

 

Kommentarer

  1. Kommentar av Sven-Olov Dömstedt ( Esso) den 16 maj, 2015 kl 10:24

    Hej
    Finna bilder som får mig att minnas vår färd med strömmen
    ha det bra medans ni väntar på bättre vattenstånd
    Esso

  2. Kommentar av Åse den 16 maj, 2015 kl 08:00

    Bara att vänta in bättre förhållande helt enkelt Katinka. Jag hade också haft hjärtat i halsgropen om jag inte ens kunde hålla styrfart på skutan. Hej Svejs från ö strax utanför Tönsberg

  3. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 16 maj, 2015 kl 11:10

    Tack Åse och Esso! 🙂