31 december

Slutet gott.

Två veckor har gått sedan beslutet i Las Palmas och det känns fortfarande helt rätt. Det konstiga är att alla omkring mig tycker det också. Alltså alla som jag bryr mig om. Så förutom att det har varit julafton med allt som hör till det, har jag nu satt högsta fart mot målet boklansering. En massa frågor måste få svar. Pocket eller inbunden? Print on demand eller trycka en upplaga och distribuera själv? Hur går det till? Hur syns min bok på Adlibris, hur hittar bokhandlar och bibliotek min bok? Hur tar man betalt? Hur distribuerar man böckerna?

I gruppen Egenutgivarna på Facebook fanns erfarna författare som gärna delade med sig av misstag och goda råd, i boken Förverkliga din bokdröm fanns svar på alla frågor och länkar till alla nödvändiga kontakter.

Nu är Diktaren satt, formatet är bestämt (men kan fortfarande ändras) och korrekturet ute på näst sista vändan. Annonsen i Svensk Bokhandels debutantnummer är bokad, debutantporträttet skrivet, EAN-koden fixad, förlagslogotypen designad, omslaget på gång.

Tidplanen ser ut så här: Tryckning i slutet januari, releasefest på Flatön i början av april. Däremellan full marknadsföringsaktivitet. Pressreleaser ska skrivas, böcker skickas ut för recension osv. Den 15 april åker vi tillbaka till Svarta Havet och Ellem. Det blir ett äventyr i sig att rodda boklanseringen från båten. Men det ska gå, med lite hjälp från hemmahamnen.

Efter nyår kommer bokomslaget från designern. Det blir riktigt spännande. Alla bilder är mina egna, det är extra roligt.

Och nu blir det champagne.

Gott Nytt År från BlackSkerry AB – förlaget på Flatön.

Logan är gjord av duktiga Kristin Bille.

0

Omslagsskiss

7 februari

Marvatten 4.1. Efter Sören B.

Den 11 september 2011 började jag skriva på Marvatten. Jag berättade om det i bloggen. Sen dess har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har trott att romanen var klar. Tre eller fyra? Varje gång har jag skickat manuset till en skrivarcoach för bedömning. Fått tillbaka det med massor av beröm och en del råd om smärre förändringar. Full av hopp har jag så postat manuset till förlagen. Och blivit refuserad.

Efter senaste försöket kom ett uppmuntrande refuseringsbrev med lektörsutlåtande från Bonniers. De berömde mitt språk, miljöskildring och personporträtt men uppmanade mig att söka hjälp av en erfaren dramaturg. ”Din berättelse spretar åt för många olika håll. Det fungerar inte i en roman.”

Var hittar man en erfaren dramaturg? Jag behövde inte leta länge innan författaren Sören Bondesons namn dök upp. Han undervisar i litterär gestaltning på Folkuniversitetet och håller skrivarkurser på Ordfront. Han har skrivit handboken Konsten att döda. Han blev Augustprisnominerad för sin diktsamling 1 kubikmeter jord.  Han har lärt upp massor av berömda författare. Åsa Larsson, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Jenny Rogneby. Sveriges bäste. Sören Bondeson. Honom ville jag ha!

Det visade sig finnas ett par hakar. 1. Han åtar sig bara uppdrag som han tror på. 2. Han tar bra betalt. Men, man får vad man betalar för. Och jag kände att nu är det dags att ta skrivandet på allvar, det här får bli min investering i en framtid som författare. Efter att ha hämtat in positiva referenser från både Åsa Larsson och Jenny Rogneby (fanns bland mina vänner på Facebook) tog jag kontakt. Och fick godkänt. Han gick med på att åta sig mitt manus.

I hans åtagande ingick analys av persongestaltning, perspektiv, språkbild, dialoger, berättarteknik, egenart och uppbyggnad av romanen. Jag skulle få en skriftlig sammanfattning av styrkor och svagheter, och dessutom en skriftlig analys av varje kapitel (58 kapitel). Dessutom skriftliga kommentarer inne i manuset, och en gemensam, muntlig genomgång av hela manuset.

I tisdags var det dags. Vi satt i Sörens arbetsrum i Stockholm, mitt emot varann. Hans analys och sammanfattning innehöll, förutom ett generellt omdöme, fem och en halv rad om Styrkan i manuset. En och en halv sida hade rubriken Svagheter som bör åtgärdas. Hurra, slå mig, piska mig!

Sen började vi gå igenom manus och slutade inte förrän alla 347 sidorna var avklarade. Under sju timmar fick jag mina fiskar varma. (Vi hann äta upp en pizza också.) Det var kanske det mest inspirerande jag varit med om. Så otroligt befriande att få hjärtlös, uppriktig, rak kritik. ”Varför är alla gubbar feta och motbjudande?” ”Du måste ta död på några av katterna!” ”Ta bort dialekten, det blir ju rena Åsa-Nisse.” ”Du har tio perspektivpersoner, det är sju för många!” ”Vad händer här i mitten? Var är den röda tråden?”

Idag är första dagen på Marvatten 4.1 Jag har ockuperat en vägg i vardagsrummet för att få överblick på vad som händer, när det händer och vem som agerar.

Alla 347 sidorna har lyckligtvis inte lika många synpunkter.

manus

En lapp för varje scen. Som sagt, vad händer under två dagar där  i mitten? Och varför är alla orangea lappar (en huvudkaraktär) klumpade på ett ställe?

intrig

Det är februari. Somliga dagar orkar solen värma upp uterummet så att jag kan sitta där och skriva. Citrusträdet skjuter skott och olivträdet blommar för fullt. Det gäller att inte tappa hoppet om våren även om snön och kylan knäckte julrosorna i rabatten.

Amaryllis

 

1 mars

Lycka är en ny synopsis.

Idag är inte en dag som alla andra. Dörren till mitt barndoms sommarparadis i Fiskebäckskil stängs för alltid. Mina syskon säljer, en annan familj börjar om. Ett annat barn kommer att vakna till hamnljuden utanför mitt sovrumsfönster. Förvisso helt andra ljud än de jag vaknade till på 50- 60-talen. Inte stånket när Pontus drog igång Wallys tändkulemotor, eller vinandet från kapsågen när farbror Kalle sågade ved. Men ändå.

Idag kunde alltså vara en sorglig dag.  Men!  Idag har jag hittat fram till hela synopsisen för min bok nr 2 och det förvandlar 1 mars 2014 till startpunkten för något nytt och spännande. Min första bok heter ju Marvatten, arbetsnamnet på nr två är Arvssynd. Den titeln kommer förmodligen att ändra sig på vägen, men jag måste ha ett namn på dokumentet och det passar bra för handlingen. Historien utspelar sig i Fiskebäckskil vid sekelskiftet, på 30-talet och i nutid, och ”mitt” hus spelar en huvudroll. Kanske är det undermedvetet mitt sätt att hålla kvar det älskade sommarhuset ett tag till?

Den här gången skall det inte behöva ta två och ett halvt år att skriva färdigt. Den viktigaste huvudpersonen har jag haft i huvudet sedan en tid. Jag hittade henne på Bohusläns Museum. Kvinna i blått av Carl Wilhelmsson. Jag fascinerades av hennes allvar, och upptäckte sedan att det inte finns en enda leende person på någon av hans målningar! Schartau höll befolkningen fängslad i en kolsvart livssyn, och hur skulle de våga göra annat än tro och lyda när så många familjemedlemmar och grannar drabbades av Guds straff och togs av havet? Carl Wilhelmsson var själv son till en fattig sjömansänka i Fiskebäckskil, mina föräldrar var goda vänner till de sommargäster som köpt hans barndomshem. Min mamma har berättat hur det såg ut därinne.

Vad den nya boken handlar om? Det blir en roman med spänningsinslag, precis som Marvatten. Klassmotsättningar, kvinnors underordning, infekterade familjerelationer och mödrars eviga kamp för livet och barnen, det kan jag väl avslöja utan att lova för mycket. Det verkar vara det som mina böcker kommer att handla om. Det liksom bara blir så, utan min medvetna vilja.

Igår skrev jag i ett viktigt mail, där jag bland annat svarade på några frågor om mig själv: ”Resten av mitt liv vill jag vara författare.”  Mina fingrar skrev det alldeles av sig själv, det kom direkt från händerna utan att ha passerat hjärnan, jag svär! Inte förrän jag läste igenom vad jag skrivit insåg jag vad där stod.

Nya tider, nya vanor, nya utsikter.

CW Clara

CW på utsiktsberget

 

3 februari

Jag kan ju visst skriva feelgood!

Här sitter jag och hulkar i slutet av en veckotidningsnovell.

Inget konstigt med det, om det inte vore för att jag har skrivit den själv.

Antingen är jag extremt lättrörd (högst troligt) eller så har jag skrivit en riktigt bra feelgood. Då ska man gråta på slutet.

Det var ju ett tag sen jag läste den, flera månader. Under tiden har jag bara jobbat med min roman, och den är väldigt långt från feelgood.

Faktum är att jag inte har trott mig om att kunna skriva i den genren. Min stil är … ledsnare. Lite åt Flatön noir.

Humor är därför en annan akilleshäl. Igår kväll läste jag upp ett, i mitt tycke, väldigt roligt stycke ur Åsa Larssons fantastiska ”Till offer åt Molokför Odd.  Varje kväll lägger jag den boken ifrån mig, efter att ha gjort ytterligare några understrykningar, satt dit ytterligare några postitlappar, mumlande ett mantra för att kunna återta min normala form efter att ha förvandlats till en liten, våt fläck: ”Det finns bara en Åsa Larsson, det finns bara en Åsa Larsson…” Jag är nästan onormalt imponerad av henne. Skulle säkert kunna nedlåta mig till att stalka henne på Bokmässan. Tur att vi seglar på Donau då.

Stycket jag läste upp handlar om hur en av huvudpersonerna försöker övertala sina hundar att sova i hans säng, fast de är uppfostrade med att detta är förbjudet.

Jag tycker det är ett mästarprov i lite sarkastisk humor, de där raderna.

Vad var det för kul med det?” sa Odd förvånat.

Men vem vet. Kan jag skriva såhär sentimentalt så kan jag kanske vara rolig också?

novell

 

5 december

Evert har talat till mig

Idag hände en sån där osannolik sak som får en att tro att det finns en mening med allt.

Min roman innehåller bland annat en kärlekshistoria där vår nationalskald Evert Taube är inblandad. Jag har varit väldigt kluven till hur mycket man kan tillåta sig att fabulera omkring en verklig person, och inte vem som helst heller. Samtidigt har jag inte kunnat låta bli.

Evert Taube är soundtracket till hela min barndom, han var min pappas stora idol och vi sjöng hans visor, alla verserna, på vartenda sommarkalas i sjöboden i Fiskebäckskil. Pappa hade dessutom träffat Evert Taube på riktigt, till och med lånat ut pengar till honom, och som tack blivit omnämnd i en av hans böcker. Det var stort!

Hans namn nämns aldrig i min roman, men annars är det många detaljer som gör att man lätt identifierar honom. För att komma närmare Evert har jag läst allt jag kan hitta både av och om honom, och jag har med mig ett par av hans böcker hit till Las Palmas.

Jag bläddrade lite på måfå i ”Jag kommer av ett brusand’ hav – Samlade berättelser med tillhörande visor och ballader”. Boken är full av mina understrykningar och gula postitlappar. Plötsligt såg jag några rader som jag tidigare missat helt. Evert beskriver bakgrunden och källan till Balladen om Blue Bird av Hull:

”… en dikt är ju en dikt, och att ändra en dikt till överensstämmelse med det inspirerande underlagets verklighet kommer inte i fråga. En dikt skall vara sannolik, men en kopia av verkligheten vill den liksom inte själv gå med på att vara.”

Tack Evert! Precis så kan man ju se på hur den konstnärliga friheten förhåller sig till den faktiska verkligheten, eller ”sanningen”. Du hjälpte mig att sätta ord på det. Dina rader på sidan 111 i ”Jag kommer av ett brusand’ hav” får bli inledningscitat i min bok.

Evert

4 december

Här sitter jag och försöker tänka som en psykopat

Nu återstår ”bara” de två svåra scener som jag har sparat till sist.

De som kräver att jag sätter mig in i hur det är att vara en äldre, hatisk, manlig psykopat.

Just nu känner jag mig faktiskt lite inspirerad, eftersom det sitter en liten gubbe på strandpromenaden nedanför min balkong och spelar Strangers in the night på panflöjt, med förinspelat komp ur en medhavd anläggning. Sedan två timmar ungefär. Han kommer varje dag och stannar tre timmar.

Han kan den nästan. Kompet låter åtminstone inte falskt.

Ja, jag vet vad jag har skrivit tidigare om gatumusikanter och tiggare. Den här farbrorn hamnar mittemellan. Han har 5 -6 låtar inspelade i sin kompmaskin. Sankta Lucia bland andra. Och Let it be me. Han stampar takten hela tiden och ser ut att njuta av musiken.  Man kan bli psykotisk för mindre. Så egentligen borde jag väl vara tacksam mot honom som försätter mig i rätt stämning.

 

Evening on my balcony.

21 november

Min ostylade skrivlya i Las Palmas

Nu har jag snart varit här halva tiden. Det syns i lägenheten. Eller lägenheten, det låter så pretentiöst. Ett rum med toa/dusch och kokvrå är vad det är. I stort sett utan förvaringsutrymmen eller avlastningsytor. Plus en enorm balkong mot havet (och blåsten).

Idag är andra dagen utan en solglimt. Det är mycket bra för effektiviteten och jag har kommit längre än planerat, kommer att hinna med mer än jag trodde. Till exempel skissa på en marknadsplan för min bok.

Äntligen känner jag mig också helt frisk och har kommit igång med morgonlufsandet, 8 km direkt från sängen kl 7.15 utan att känna efter. Så fort jag kommer ner på stranden är det underbart. Bara enstaka motionärer som joggar i vattenlinjen, en och annan med väldigt udda motionsprogram som jag förstår att man helst vill vara ifred när man utövar. Till exempel en man som skuggboxas, otroligt aggressivt. En kvinna som dansar balett stående på samma fläck där vågorna slickar hennes bara fötter,vänd ut mot havet. Väldigt graciöst och vackert. Många sitter eller står för sig själva på stranden och gör Quigong eller yoga, helt bortkopplade från omgivningen.

Jag avundas att de är så ogenerade. Själv skulle jag nog inte kunna koppla bort känslan av att vara iakttagen, även om förnuftet säger att de som tittar på mig glömmer bort mig så fort de har passerat. Jag måste ha hörlurar på mig för att avskärma mig, fast det inte är någon musik i dem. Det är ingen idé, eftersom vågorna brusar så högt.

Idag har jag också gjort klart fotokalendrarna som ska bli julklappar till barnbarnen. Att ta med laptopen hit var ett lyckokast. Inte bara för att jag kan jobba i Scrivener. Dessutom kan jag sitta här och hantera det mesta av årets bildbank och beställa fotoklappar över nätet.

Nej, jag ska inte upprepa det där om att Internet är … ja ni vet.

Här kommer två ocensurerade bilder av min skrivarlya just nu. Bara köket fattas, men det är så litet så det fastnar knappt på bild.

När Odd kommer om två veckor ska jag ta bort min resväska från hans säng.

Den understa bilden tog jag i morse på min morgonrunda. Det är obeskrivligt vackert när de första solstrålarna når bergstopparna och de högsta husen. Klockan är ungefär 7.30, det är +18 – 20C  och man möter bara renhållningsarbetare och motionärer. Den vackra byggnaden till höger är konserthuset. Playan sträcker sig hela vägen dit, liksom den bilfria strandpromenaden. Jag bor ungefär i mitten av bilden.

interiör2

interiör1

morgonplaya

21 september

Texter jag inte kan skriva.

Skrönor, erotiska berättelser, deckare, chicklit. Det skulle aldrig falla mig in att ens försöka ge mig på någon av dessa litterära stilar.

Efter att ha läst igenom novellsamlingen Umeå Novellpris 2013 kan jag lägga till ytterligare ämnen som jag aldrig kommer att behärska: eländes elände, smärta, vansinne, sorg och fasa.

Jag ville skicka in en novell till tävlingen och tänkte förbereda mig genom att läsa de vinnande novellerna från förra året.

Det gick inte. Jag kom inte igenom dem. Vinnaren läste jag färdigt, men de fyra andra mäktade jag helt enkelt inte med mer än delvis. Så svart, så svårt, så förtvivlat.

Detta är inte litteratur jag har lust att läsa, inte heller något jag har lust eller förmåga att skriva.  Motiveringen till det vinnande bidraget, som handlar om hur det är att vara tonåring och ha en självmordsbenägen mamma med bipolär sjukdom, lyder: ”För konststycket att med sina ord få oss att ana rymdens stora ensamhet såväl som människans. Läsaren får tillträde till ett mänskligt universum och erbjuds möjligheten att öva sig i medkännandets svåra konst.”

Varför känner jag mig mindrevärdig som inte kan njuta av detta? Inte fin nog. Inte litterär nog. Inte tillräckligt intellektuell. Som om jag snikit mig in i vinprovarklubben fast jag mest av allt älskar cocacola.  Det är så dumt. Jag borde veta bättre. Selma Lagerlöf. Tove Jansson. Åsa Larsson. De skulle nog aldrig heller kunna vinna Umeå novellpris.

Nu ska jag fortsätta skriva på min roman som jag fortfarande faktiskt älskar att skriva på. Igår fick boken en ny titel, och jag tränade på att beskriva innehållet så kort som det bara är möjligt. Det blev två meningar:

”Xxxxxxx” är en spänningsroman om hur svek och lögner kan påverka livet i flera generationer och få tillvaron att kantra från andra sidan graven. ”Xxxxxx” är också en roman om vikten av att ösa sin farkost för att kunna flyta fritt och segla dit man själv vill.

Septembersim

Det ska va gött å leva…”

17 september

10 förbjudna frågor.

Sofia Hallberg, hon som skrivit boken ”Mina fräknar”, har bloggat väldigt träffsäkert om pinsamma frågor man inte vill ha när man skriver på en bok.

Fråga nr 2 känns särskilt aktuell för min egen del.

Ibland ångrar jag att jag varit så öppen med att tala om att jag skriver på en bok. Ofta hänger den där frågan nr 2 nämligen i luften. I olika varianter. När blir den klar? Är du färdig snart? Hur går det? Vilket förlag ska trycka den?

Det finns ju inget bra svar. Mer än: Jag vet inte. Men det är åtminstone ett trovärdigt svar. Om jag svarar: Det spelar ingen roll så är det ingen som tror mig. En bok är liksom inte värd något förrän den går att köpa på ICA eller låna på biblioteket .

Jag drömmer förstås om att min bok också ska finnas där, för alla som vill läsa. På Riktigt. Nån gång, gärna om ett år. Det är naturligtvis målet. Men jag har inte bråttom dit. Det är underbart längs vägen och jag njuter av varje delsträcka, även omvägarna.

Om lite drygt en månad är det dags att resa till Las Palmas igen, för sex veckors skrivarliv i ensamhet, sol och värme. Flygbiljetten är bokad och min lilla lägenhet med kök, internet och balkong mot Las Canteras är reserverad. Till jul tror jag att manuset är färdigredigerat. Tror.

(Sofias förbjudna fråga nr 2 låter såhär: Nu har du väl suttit med det där manuset i flera år. Hur går det egentligen?)

Happiness.

 

30 augusti

Första kapitlet

Han låg där som vanligt döende under traktorhjulet, nedtryckt i marken som släppt tjälen eftersom den var genomdränkt av lakvattnet från gödselstan. Hans plågade rosslanden hade väckt henne som så många gånger förr. Paula satte sig upp i sängen, svepte täcket runt axlarna, kröp ihop. Tryckte ansiktet mot knäna och drog in sin kropps trygga dofter i djupa snusningar. Som när hon var liten och hade väckts av svordomar och snyftningar.

Hon blundade, tog i tankarna ett steg ut från drömmens gömställe bakom ladans knut, närmade sig försiktigt traktorn bakifrån. Det luktade sött och stickande från kullen av halm och frusna komockor, ångorna från stackens jäsande inre steg upp som ur en kokande kastrull.  Morgonsolens första strålar silades vågrätt genom lindens nakna krona. Bara några få nådde ända fram till det rostiga vidundret som låg där hjälplöst morrande på sidan med sin husbonde som fånge under sig. Allting var stilla. Närvaron av någon annan, som hon alltid brukade känna så intensivt i drömmen, var borta. Det fanns inte längre någon gåta, ingenting hon ville veta eller ha av honom. Han kunde få gå nu.

Den vita, svullna handen sprattlade till i leran, likt en nyss uppdragen småtorsk. Ansiktet med simmiga oseende ögon hade stelnat i en smärtfylld grimas med tänderna blottade, de orakade kinderna spändes i kramp. Det gör ont, tänkte hon. Det är rätt åt dig. Hör du det? Det kan du ha.

Albert ser molnen sväva förbi högt där uppe, tyngdlösa. Marken under honom är mjuk, det stora bakhjulet pressar honom långsamt och obevekligt neråt,  hans kropp trycker upp kallt smältvatten och gyttja. Snart kan ingen luft passera, när traktorn tippar lite till är det slut med honom. Hur kunde det hända? De tunga stenarna han pallat upp välte, han hörde hur en kätting rasslade iväg över marken men kunde inte se vem som drog i den. Någon hade gillrat en fälla. Han behöver hjälp, snabbt, men han har aldrig varit ensammare. Hildur, även om han kunde skrika på henne, vad skulle hon kunna göra? Oduglig, klen och inte till nån nytta, bara flickor födde hon och de flesta dog. Vem ska nu ta över fisket och gården. Medvetandet kommer och går. Dofterna från gödseln och högen med tång som Hildur har kört upp från stranden flyter förbi hans näsa, han vill dra in dem men förmår inte.

Han gör ännu ett försök att skrika men luften är slut, bröstkorgen hoptryckt och snart ska revbenen knäckas lika lätt som när man biter över en havskräfta för att suga ut smöret i skölden. Albert tänker på sin ende son, på Gunnar med den kluvna läppen som aldrig blev riktig karl. Den där dan i båten ute vid Hättans fyr när han sa att han tänkte gå till sjöss som mässpojke…Varför slog den idioten tillbaka? Han kunde tagit reson och hållit käften. Kroppen som sjönk mot botten snabbare än en hummertena. Trycket över brösten går över i en mardrömssyn, han ligger själv på marken under båten. Det är lillbåten, dorisen, som har vält över honom och barnen Gunnar och Paula sitter ovanpå den. Det är konstigt, Paula är ju inte död. Han blir irriterad, den satans ungen har lurat honom så grundligt, vad gör hon här? Runt omkring rör sig skuggor, några känner han igen. Mogens från Gullholmen som försvann under en storm när kuttern förliste. Bara Albert kunde rädda sig med hjälp av en tom sillkagge, han tog den i famnen och hoppade överbord, den hade bara flytkraft till en enda, han vill ropa det till Mogens, förklara sig, men han får inte fram ett ljud. De som tynger ner lillbåten över honom mumlar upprört. Han uppfattar inte orden men det är som om de eggar varandra, som om de ropar efter att flera ska komma och hjälpa till att trycka ner honom.

Allting har blivit blekt, så flimrande ljust som på havet en högsommardag, det dånar och brusar i öronen. Det är tidvattnet i strömvirvlarna där ute i Björnsund som sjunger lika starkt som när klockorna kallar till gudstjänst, de överröstar det entoniga, rytmiska mumlandet från skuggorna som vill krossa honom. Solskenet pulserar och ökar i styrka tills han måste blunda, och då märker han att han äntligen är fri. Det är över. Han kan flyta ut ur kroppen som ligger halvt begravd under den olyckliga traktorn. Han ser sig om för att ta reda på vem han ska straffa för det som hänt, och upptäcker att hans lemmar inte lyder längre, han har blivit lika flyktig som röken ur gödselstacken. Han vill protestera, men fångas av morgonbrisen och måste som en blek slöja följa med. Den låter honom virvla iväg opp över berget och ner mot bryggan och viken, den dansar en sväng över sjön och handelsboden och far ut över Malö strömmar. Ända bort mot Morlandaheden bär det och där, där syns kyrktornet, ska han dit trots allt?

Den stigande solen hejdar sig en stund på tornets förgyllda spira, får den att spraka och flamma, leker i förbifarten med slingorna från en backstugas rykande torvbrasa, stiger en bit till och tvingar de kalla dimbankarna från morlandadalens våtmarker att dra sig tillbaka ner i underjorden.

Det är dags.

Inledningen som den ser ut just nu. Jag har skrivit om den många gånger. Det är säkert inte den sista versionen. Det blir roligt att titta tillbaka och läsa det här om ett år eller så 🙂

Early morning in September (Explore 44/500).

1 2