14 maj, Kategori: Båtliv

14 maj. Seagull Bay. Är vi med i en film?

Jag hade föreställt mig Göcekbukten som en enorm nationalpark med orörda vikar och undangömda, förtrollade ankringsplatser. Jag var förstås dåligt påläst. Det vi har sett hittills av det marina reservatet Skopea Limani är mera likt en jättelik campingplats, lite större än Gullmarn, men inte mycket. Här finns gott om fina övernattningsplatser, med utlagda bojar och kättingar fastsatta på lämpliga platser att förtöja iland. Här och där små restauranger där man ligger gratis och med mooringlina vid bryggan om man äter middag.

Om man föredrar att ligga för sig själv i en boj, blir man servad av små båtar som kommer med livsmedel till försäljning. Det finns en speciell glassbåt. Till restaurangbryggorna kommer också Migros-båten, en fullsorterad ICA-affär som kör runt i alla vikar. Detsamma gör sopbåten, den tuffar runt varje dag och tömmer sopcontainern som finns uppställd i minsta lilla vik. Om man skulle ha lust att flyga lite paragliding eller åka efter en racerbåt i en uppblåst jättebadring, är det bara att vänta. De båtarna kommer säkert också förbi.

Nationalparken är faktiskt så liten, och vikarna så lika, att vi lyckades nattförtöja i fel vik igår utan att upptäcka det förrän idag på morgonen. Vi trodde vi låg i Tomb Bay, men namnen är inte lika på sjökortet och i pilotboken så jag hade lagt rutten två vikar för långt norrut. Vi vaknade vid vår boj i Boynuz Bükü och insåg misstaget när vi inte kunde hitta de gamla gravar – tombs – som borde ha funnits i bergssidan mitt emot.

I pilotboken varnas ofta för att det kan vara svårt att få plats, att populära vikar fylls snabbt av guleter och utflyktsbåtar, men så här års märks ingenting av det. Det är gott om plats överallt, många restauranger har inte öppnat än. Därför tog vi det lugnt fram till lunch, promenerade och badade och seglade sen vidare helt utan plan. Solen strålade, vinden blåste alldeles lagom, vi kryssade fram över Skopea Limani i fem knop med sikte på någon av vikarna längst söderut. Det råkade bli Seagull Bay.

I Seagull Bay härskar Ahmed, fd sjökapten, fd diamanthandlare, fd gift och bosatt i Holland där han har sin exfru och en liten dotter. Numera bor han med sin mamma som äger marken runt Seagull Bay. Han känner alla, (är till exempel god vän med Rod Heikell som har lovat skriva om hans restaurang när den är klar), pratar oupphörligt, sprutar filosofiska funderingar och är ibland svår att förstå. Han har oerhörda planer för sin restaurang, som just nu bara är en ruinhög.

Men imorgon kommer en båt med arbetare – minst 20 personer – som på tio dagar ska bygga upp en genuin, turkisk restaurang. Han har även köpt en 80 meter lång ponton i aluminium som nu väntar på att skeppas från Göcek. Pontonen ska ha el och vatten och mooringlinor, det ska byggas toa och dusch och restaurangen ska servera god mat till bra priser. Tre – fyra miljoner kronor har han tänkt investera, inte mer. Det ska inte bli något lyxställe, det ska vara genuint. Han vill ha ”good people” som gäster, inte några bortskämda och oförskämda … (nej, ni får gissa nationaliteten). Han har hägnat in hela området kring stranden för att han inte vill ha getskit under skorna, och till våren ska han anlägga trädgård och plantera massor av blommor.

Vi bjöd Ahmed på middag, köttgryta med sallad och quinoa. Hans mamma var bortrest på läkarbesök så det passade bra. När det började skymma kom en kusin med man och litet sovande barnbarn puttrande i en båt för att fylla vatten i en stor tank. Hos Ahmed finns gott källvatten, kusinen som driver restaurang i 22 Phantom Bay på andra sidan viken, har inget vatten alls. Det sovande barnbarnet hämtades av sin pappa, som kör en av de små livsmedelsbåtarna, och resten av kvällen satt vi allihop runt ett bord och åt och drack te. Köttgrytan var slut, men kusinen hade med sig hembakade brödkakor och sockerkakor, och vi bidrog med turkish delight och torkad frukt.

När mörkret fallit och de turkiska samtalet blev allt fnissigare (nej, det dracks ingen raki), och Ahmed förgäves försökt översätta för oss någonting om en katt som tydligen var fruktansvärt roligt, sa vi godnatt och tackade för oss. Ahmed kysste på hand. Nu, en timme senare, hör jag kusinens båt starta. Det är tur att det inte blåser, den måste vara nedtyngd till relingen om vattentanken är helt fylld.

Vi stannar här i morgon också. Vi måste få se när alla arbetarna kommer som ska bygga upp restaurangen på tio dagar, och vi måste få träffa Ahmeds mamma.

PS. Har ni sett filmen Svart katt, vit katt? Ahmed kunde ha en roll i den.

BFDF80C2-8FF4-4C2E-BD41-B2A7E7F5EA25

Köttgryta i skymningen.

BD2C7F79-6FBB-4913-9B35-19DDF594246C

Efterfest med kusinen från 22 Phantom Bay.

9A1BD548-051F-420F-BDB6-C30357255592

Måndagens nattvik – inte Tomb Bay. Ellem längst upp till höger. För boj och med lina i land.

63B1AF87-0A21-47AE-A62A-CB168ABAFC6E

Dagens kryss i Skopea Limani.

11E58039-11FA-426E-944D-83EC9AA39579

Matbutik på vattnet.

6792A2BA-9E16-4299-ABA5-41CF8F8FCE37

Kommentarer

  1. Kommentar av Sven-Olov Dömstedt ( Esso) den 21 maj, 2019 kl 09:38

    Hej på er
    Roligt att läsa om platser ni besöker som jag gjorde 2011.
    Men så mycket som ha ändrats sen vi seglade runt där. Tänker på toa tank sopbåt och resturanger.
    Hade bra och segla väl.
    Esso

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 22 maj, 2019 kl 08:24

    hej, Esso, kul att höra från dig! Ja, kan tänka mig att mycket har ändrats ganska mycket de senaste åren. Alla jättekatamaraner till exempel, de fanns väl knappast?

Kommenteringen är stängd.