3 maj

2 maj. Bozburun, de hundra guleternas hemmahamn.

Efter Knidos gick vi till Palamut för att handla, men det var ett riktigt bottennapp, förutom att vi kunde fylla på vår vattentank i hamnen. Palamut hade inte öppnat än, en ren badort som bara finns till för solstolsturister.

Vi fortsatte direkt till Mesudiye, en idyllisk liten vik där man bara kunde ankra. Vi tog dingen iland och gick rakt i famnen på krögaren Ogun som sett vår svenska flagg och sorgset undrade om vi kände Hugo Tiberg. Hugo är en känd profil bland svenska medelhavsseglare, så det är klart vi sa ja. Det visade sig att den årliga svenska eskadern med Hugo i spetsen brukat ankra upp här och komma till Oguns restaurang. Vi fick försöka förklara för honom att det sedan några år inte finns något intresse bland svenska seglare att segla eskader i Turkiet. Man kan verkligen fråga sig varför. Hamnarna är fulla av ryssar, holländare, engelsmän, tyskar. Detta är segelcharterland i lika hög grad som vattnen runt Peloponnesos. Hittills har vi inte upplevt någonting som skulle få oss att undvika Turkiet. Tvärtom.

Nästa natt tillbringade vi också för ankar, i den lilla skyddade viken Dirsek. Alla platser vid den enda resaturangpontonen i Dirsek var upptagna av en belgisk eskader. Vi gick inte ens iland.

Så kom vi till Bozburun. På långt håll såg vi masterna av hundratals gulets, de vackra, ålderdomliga och piratskeppsliknande turkiska utflyktsbåtarna som syns överallt i den här delen av Medelhavet. De byggs i Bozburun, och har sin hemmahamn här på vintern. Under säsong kör de turister i området runt Marmaris och Göcek.

Idag har vi gått en riktigt jobbig men också otroligt vacker bergsvandring, och vi har träffat på den första landsmannen sedan vi kom in på turkiskt vatten. Han heter Kalle och har både båt och hus här. Han berättade att allt fler guletskeppare fått det svårt ekonomiskt sedan turismen börjat dala, och att det påverkar hela samhället. Den som tror att hen stöttar den turkiska befolkningen genom att inte resa hit, har väldigt stor otur när hen tänker…

Nu sitter jag torsdag kväll nere i salongen och skriver blogg och försöker koppla bort cigarrlukten och skränet från ryssarna i grannbåtarna. Igår var det holländare på alla sidor om oss. Charterbåtarna kommer och går i flock, ofta anförda av någon ledare i utmärkande klädsel. Besättningarna har likadana tröjor med stora tryck på ryggen. Ledaren kommer först och springer sedan omkring på kajen och skriker anvisningar till sina kamrater när de backar in. På många båtar är det enbart män. De kvinnor jag sett ombord på eskaderbåtarna sitter snällt stilla i sittbrunnen tills allt är lugnt och förtöjt.
Charterseglare verkar också vara besatta av renlighet. De stinker av schampo och rakvatten på flera meters avstånd. Har de inte en ölburk i handen så har de en badhandduk och är på väg till duschen.

Nästa etapp Marmaris.

EB87D213-17EB-4CBB-837C-3F412F68BBF8

Apelsinpaus på toppen. En skog av guletmaster skymtar i viken.

BBF8EBE8-5EAA-4B42-B9D2-BF46133DC556

Det hade regnat hela natten. 

832CFA0F-93F0-4C53-A847-2F9153AA6BC3

7E7AF352-2C10-4541-B762-AD64EC90F8DC

Oväntat möte. Två stycken stora sköldpaddor!

A90B6468-0347-4AFE-BD9A-08561A53ABE5

Fiskhandlaren. Vi köpte två megamakrillar.

2E189DDD-2F18-42B7-AE3A-7989BEF67804

Makrillen var ingen vanlig makrill. Mörkröd som tonfisk i köttet. Den ena blev till inlagd makrill enligt svt:s recept med vinäger, dill och rödlök. Kanongod!! Räckte till middag för två, med grovt bröd. Den andra gjorde jag inkokt, med 2 dl vinäger istället för 2 msk ättika, som inte finns här. Den äter vi till middag ikväll. Steka fisk ombord går bort, osar för mycket.

D5227877-E723-4C60-9426-E8F4030BBACF