12 september

Äntligen provtur!

För varje dag som gått har det blivit svårare att lämna bryggan. Efter två år utan att ha stått bakom ratten har jag glömt skrämmande mycket. Elementära saker, som hur man startar. Bogpropellerns riktning kom jag däremot ihåg.
I morse var det dags. Det som liknade bleke blev till 6 m/s när vi kom ut ur marinan, men då var det försent att fega ur. Det är ju finfin segelvind, men det jag var nervös inför var tilläggningen efter provturen. Man lägger till med aktern mot bryggan i Medelhavet, backar alltså in. Ellem går inte att styra med rodret när man backar, man måstevhålla det helt rakt och styra genom att flytta fören med hjälp av bogpropellern. Funkar perfekt bara man har koll på tvärtomtänket. Jag kände mig väldigt osäker på det.
Men självförtroendet kom tillbaka, som tur var, och tilläggningen gick galant som förr, trots en del vind (inte mycket) i riggen.

Planerna att ta oss halvvägs över Cykladerna innan vi måste flyga hem till Emmas dop, ser inte ut att hålla. Det fortsätter att blåsa. Det är ingen ide att starta och sen bli fast på Patmos, och tvingas lämna båten där. Bättre att komma tillbaka hit i oktober efter Emmas dop, utan tidslimit.
Sån jäkla skit med WordPress dom visar bilderna upponer fast jag ändrat!🤬

Turkiet så nära!
Svenska bryggvänner tog bilden när vi backade mot vår plats.
17 april

Sista dagarna på Samos?

Att segla i Grekland låter underbart, och är det också på många vis. Men det blir många dygn som fördrivs i väntan på bättre väder. Visst skiner solen, och visst är det 18C i vattnet. Men sedan vi kom hit i måndags kväll har vinden pendlat mellan noll och drygt femton m/sek nordligt, natt som dag. Vår första etapp går sex timmar söderut, till marinan i Didim, där det är möjligt att klarera in i Turkiet. Det ska fortsätta blåsa över hela påskhelgen, om man får tro prognosen. Vi går inte gärna om prognosen säger mer än fem beaufort, drygt tio m/sek. Det är visserligen medvind för oss, men prognosen är alltid i underkant. Om den säger tio, får man räkna med tolv – femton. Eller mer.

Nu gör det inte så mycket att vi får vänta några dagar, eftersom kylvattenpumpen till motorn behagar läcka och det kommer in havsvatten i motorrummet när motorn går. Inte så bra. Packningar och kullager måste bytas. Odd har demonterat pumpen och den har varit på renovering idag, vi håller tummarna för att den fungerar och håller tätt när den kommer tillbaks.
För övrigt är det gott om småfix, som att bara en spislåga på gasspisen fungerar, gummiflotten har skarvar som släpper och måste limmas, seglen ska hämtas från vinterförvaringen och hissas upp. Det går inte om det blåser som nu.

Att komma till Samos i april är att hoppa över den kalla, nyckfulla våren hemma och hamna direkt i midsommartid. Klippbranter och stenskravel är överdragna av mjukt böljande gröna mattor, med mönster i alla färger av vallmo, cikoria, prästkragar, blåklockor, risp, geranium, violer och en massa andra blommor som jag inte kan namnet på. Men jag sparar alla blombilder till imorgon. Då har jag stämt träff med norska Heidi som bor här och känner alla bergsstigar och blommor som sin egen täppa. Vi ska gå en tretimmars vandring bort mot Mytilini, har vi bestämt.

Jag dras till grönsaksaffären som av en magnet. Idag tog grönsakshandlaren mig i armen, där jag stod och plockade bland spenaten för att hitta de största och bästa plantorna. Kom, kom, sa han, och drog mig ut i kylrummet där dagens leverans av nyplockad spenat, rödbetor och sallad väntade på att packas upp. Lycka!

I båten äter vi bättre än hemma, och definitivt bättre än på restaurang. I går lagade jag ostgratinerad moussaka på aubergine, tomater och lammfärs, jordgubbar till efterätt. Idag blir det spenatsoppa med tärningar av fetaost och grekiska frikadeller, dvs köttbullar som jag kryddar med mynta, lök och persilja. Salladsskålen till lunch och middag innehåller spenat, bindsallad, persilja, dill, rödbetsblad, tomat, gurka, salladslök, morot, solrosfrön och svarta oliver som jag lagt in själv. Olivoljan har vi köpt av Anitta, som är segelsömmerska förutom att hon odlar apelsiner och oliver. Vi dricker retsina och vatten till maten.

Det blir vemodigt att lämna Samos, vem vet när eller om vi kommer tillbaka. Vi har börjat fundera på en långtidsplan för att segla hem till Sverige.  Man vill inte vara kvar i Medelhavet i åttioårsåldern. Men jag ser fram emot att uppleva Turkiet igen. Vi kom ju till Medelhavet 2016 via Donau och Svarta Havet, och seglade utmed den turkiska kusten söderut innan vi hamnade på Samos. Vi ankrade i sagovikar, trängde oss in i fiskehamnar och ankrade på redden utanför alltför dyra och snofsiga marinor. Överallt blev vi vänligt bemötta av nyfikna och snälla människor, och kände oss både trygga och välkomna. Jag har bloggat om det här.  http://katinkabloggen.se/2016/05/18/18-maj-i-canakkale-kunde-jag-stanna/ Och här: http://katinkabloggen.se/2016/06/02/  Och inte minst här: http://katinkabloggen.se/2016/06/05/

Jag somnar till vågornas kluck och fantasier om min trädgård där hemma. Drömmer om pumpor, krasse och solrosor där det nu bara är ett ganska skräpigt fält täckt av ensilage. Igår åt vi bondbönspesto, bara för att jag måste ta reda på om jag ska odla bondbönor eller inte. Det låter så gott när Sara Bäckmo skriver om dom, men Odd har barndomsminnen av bittra bönor som växte i munnen. Peston smakade nästan som guacamole, så det blir sådd när vi kommer hem. Odd tycker det kan räcka med tio plantor.

Vi får väl se.

Fynd under morgonpromenaden: vildfänkål och timjan.

Vild fänkål och timjan, det blir extra krydda i dagens middag.

image

Min dagliga tur till grönsaksaffären giv mig idag…

Dagens sallad - alla dagar. Med rivern fetaost, olivolja och pressad citron.

Odd har en ”va-faan-dag” med kylvattenpumpen.

Odd har en men-va-faan-dag

Men det löser sig förstås, som vanligt. <3

image

17 januari

”Hjärtat har inte tid att gråta”. Botemedel mot gnäll.

Trött på mörkret och kylan? Längtar du till solresan i sommar? Kanske till Grekland? Min vän Janita, barnsjuksköterska i flyktinglägret på Samos, berättade igår om en vanlig dag på jobbet. Sedan ett par veckor blåser och regnar det, nu har det stormat ett par dagar. Det är kallt, bara några få plusgrader på nätterna. Igår tog det emot när hon skulle köra iväg till sitt pass på barnmottagningen i lägret. Näsan var täppt, hon hostade och tyckte synd om sig själv.
Utanför containermottagningen stod föräldrar och barn på kö. Inne var det iskallt eftersom någon stängt av värmen under natten. Fingrarna var stela och pennan fungerade inte. Hon kände sig sjuk och eländig.
De första i kön var en mamma med tre barn. Två av dem barfota. De bor i tält och kan bara drömma om el och vatten. Barnen hostade, näsorna rann och de hade feber. Janita:
Jag vet att jag hinner med att undersöka femton barn under mitt pass, och att jag har mediciner att ge dem. Jag har också lite skor och varma kläder att dela ut, som snälla människor har skickat.”
Snälla människor, det är bland andra ni, mina vänner på facebook. Ni vet vilka ni är! <3 Innan jul kunde min dotter och jag tack vare er skicka två stora kartonger fulla med barnskor och strumpor till Samos. Det är sånt som räknas. Dåligt samvete hjälper ingen. Eller som Janita sa:  ”Hjärtat har inte tid att gråta, då hinner jag inte med alla som står i kön utanför. Det gör jag inte ändå, dom som står sist måste jag avvisa och skicka tillbaka till sina tält, tiden är ute!
Janita beskriver hur hon kör hem, vrider upp elementen, kokar te och långsamt blir varm igen medan tårarna rinner över dagens ledsamheter. Samvetet, som hon inte har tid att lyssna på medan hon försöker hjälpa så många som möjligt,  sliter och gör ont. Fast hon bor trångt och primitivt, tänker hon att hon ändå har det hundra gånger bättre än barnfamiljerna i sina små och dåliga tält.
Om några veckor är jag där. Jag reser ner till båten på Samos i mars, för att skriva på mitt manus och njuta alldeles själv av att möta våren. Då är den värsta årstiden passerad för flyktingarna. Det är åtminstone lite varmare på dagarna. För mig är det en ren lyxresa. Men jag reser lätt, med bara handbagage, för att kunna ta med mig full bagagevikt av sånt som Janita behöver. Allting som finns på barnmottagningen är skänkt av snälla människor. Minsta plåster, näsdroppsflaska eller alvedonsupp. Vill du också hjälpa till, så håll utkik på min facebook, jag kommer att göra ett upprop när min resa närmar sig och Janita vet mer i detalj vad som behövs. Du kan också söka upp gruppen Flyktinghjälp på Samos på Facebook.
En droppe i havet? Kanske, men stor skillnad för frysande små nakenfötter.
IMG_5328
IMG_5324
IMG_5335
22 september

21 – 22 september. Delfinmöte och återkomst till Pythagorion.

Vinden i vår blåsiga ankringsvik la sig redan innan midnatt, vi sov till stilla guppande och vaknade av tuppar och fiskebåtar till en ljuvlig morgon utan en vindpust. Snorklade ut till ankaret för att kolla hur det påverkats av nattens påfrestning. Det låg precis likadant som på kvällen, djupt nergrävt i lera och sand, och kättingen hade inte heller rört sig de närmaste meterna från ankaret. Vi hade släppt ut all kätting vi har, 60 meter, eftersom tyngden av den hjälper till att hålla ankaret på plats.

Efter bad och frukost gav vi oss av mot byn Marathocambos en dryg halvtimme bort, där vi hade stämt träff med vännerna Lennart och Eva. För första gången sedan vi lämnade Samos i våras, dök det upp delfiner bredvid båten! Det kändes som om de ville hälsa oss välkomna tillbaka.

På den korta sträckan mellan ankarviken och hamnen hann det blåsa upp igen, plötsligt hade vi tolv sekundmeter emot oss. Jag blev nervös och sa till Odd att det går inte att lägga till, vi måste vänta. Men så snart vi var innanför vågbrytarna mojnade det. Det är märkligt hur nyckfullt vinden beter sig här! De höga bergen på öarna gör alla väderprognoser opålitliga, vinden kan komma på några sekunder, från helt motsatt håll mot vad man väntar sig. Det blev en fin kväll med god mat, prat och skratt i en sittbrunn mycket större än vår.

Marathocambos är en fin liten by, och gästhamnen är också bra, men av någon anledning låg det en blänkande, stinkande oljefilm över vattnet i den delen där vi la till. I morse stod vi inte ut med diesellukten längre. Under en lång morgonpromenad med stensamlande längs en oändlig strand, ändrade vi våra planer och gick vidare till vår hemmahamn, marinan vid Pythagorion.

Jag är inte naiv. Jag förstår att alla ”Welcome back!” och glada miner i marinan från personal och båtgrannar, inte betyder så mycket mer än att de känner igen oss. Men det känns så varmt och gott att bli välkomnad, att mötas av vänliga ord och leenden. Det är underbart att lägga fast landgången på vår gamla plats på ponton B 12, spänna upp skuggtältet, spola bort saltet från överbyggnad och däck. Träffa vännerna Rolf och Lena som också har sin båt här, göra upp planer för middag tillsammans ikväll. Strunta i att kolla väderprognosen. Nu ska vi vara kvar här ett bra tag. Nästa vecka får vi kärt besök.
En gång jag seglar i hamn. Det är faktiskt det allra bästa med att segla. Att komma i hamn.

Stilla morgon dagen efter.

image

Idyll som inte borde lukta så illa. Ellem skymtar till vänster om den blåa fiskebåten i bakgrunden.

image

Kvällspromenad.

image

Nog kan man bli lite avundsjuk… Men vi känner i alla fall dom som äger den här skönheten…

image

Morgonpromenad längs stranden. Stensamlingen växte rejält.

image

Nej, det var ingen kackerlacka. Men hjärtat stannade nästan i bröstet innan jag blev lugnad av kännare i facebookgruppen ”Women who sail the Med”. En syrsa hade förirrat sig in i pentryt. 

image

7 april

7 april. Fjorton kilo och fyrahundrafyrtio manussidor senare.

Hej, kommer du ihåg mig? Det är jag som är Katinka. Ursäkta fåntratteriet, det är inte så lätt att hitta tillbaka till mitt gamla bloggflyt märker jag.  Men nu är det dags för come back här. I tre månader har jag i stort sett bara ägnat mig åt att gå ner i vikt (det har gått fort) och försöka bli klar med råmanuset till min andra roman (det har varit väldigt segt). Tack vare Matdagboken, där jag bloggat varje dag under signaturen seglar67, och min orubbliga envishet när jag verkligen vill något, så väger jag nu fjorton kilo mindre än den hemska annandag jul när jag fick nog av att vara överviktig. Det är fortfarande 4-5 kilo kvar till målvikt, dem tänker jag klara av innan midsommar. Sen ska jag aldrig mer gå upp i vikt igen.

Råmanuset till Målaren befinner sig nu i lektören Lennart Guldbrandssons händer. Det är långt, mycket längre än manuset till Diktaren. Det är ofärdigt och inte alls som jag vill ha det. Men det är så det är med en första version. Jag räknar kallt med att boken inte kommer att vara tryckt förrän nästa sommar. Kanske förvandlas den till två separata romaner under redigering och omskrivning. Men nu ska jag inte tänka på det, nu ska jag bara distansera mig från hela historien, för att så småningom kunna skriva om, stryka och lägga till, efter att Lennart har kommit med sina synpunkter.

På Samos väntar Ellem på oss. Hela Egeiska havet också, förresten. Under flera veckor inga plikter, inga måsten, inga förväntningar från omgivningen. Vi ska bara segla dit vinden blåser, även om vi hoppas att den blåser oss västerut, genom Cykladernas pärlband av öar och över till Greklands fastland. Amorgos, Paros, Naxos, Poros, Hydra, Spetses… så många öar väntar på att upptäckas.  Eftersom det inte gick att ordna hundvakt den här gången, följer Sigge med. Det låter rätt självklart, det där att man tar med sin hund på resan, eller hur? Som den enklaste sak i världen. I själva verket är det djävulskt komplicerat. Om Sigge hade vägt två kilo mindre hade han fått resa i en väska tillsammans med oss. Nu går inte det, och resan till båten tar tre dygn istället för en dag. Först buss till Göteborg, sen tåg till Malmö och hotellövernattning där. Sen tåg till Kastrup och flyg till Aten. (Sigge reser i sin bur i lastrummet.) Sen hyrbil, eller möjligtvis taxi till Piraeus, om vi lyckas muta någon taxichaufför. Det är nämligen förbjudet med hundar i grekiska bussar och taxibilar. Efter en hotellnatt i Pireaus (det trettonde hotellet accepterade hund på rummet) åker vi färja tolv timmar till Samos. Där hoppas vi hitta en taxichaufför vi kan muta för att köra oss alla tre till marinan.

Förutom vår egen packning har vi denna gången med oss ett halvt apotek till barnen i flyktinglägret i Samos stad. Vi har ju lärt känna Janita, norsk barnsjuksköterska bosatt på ön sedan tjugo år och gift med en grekisk man. Janita har ända sedan flyktingvågen började, engagerat sig för de allra minsta barnen i lägret, och det finns både en svensk och en norsk facebookgrupp som stöttar henne genom att samla in pengar. Pengarna går till att köpa sådant som de minsta barnen behöver, och som de inte skulle få annars. Mycket kan köpas på Samos eller beställas från Aten, men en del är billigare här. Därför är halva min väska packad med febertermometrar, alvedonsuppar, näsdroppar, Näsfridor och barnplåster. Tack vare Facebook. Mina fantastiska, generösa, facebookvänner swishade över sjutusen kronor så snart jag presenterade Janitas önskelista. Hälften spenderades på Apotea, resten har jag med mig kontant, tillsammans med mer pengar, som samlats in genom gruppen Flyktinghjälp till Samos För dem köps antibiotika, blöjor, vaccin med mera på plats.

IMG_1238

Mitt nya jag i mitt gamla jags byxor. Jag skulle ju klippa håret när råmanus var färdigskrivet. Men jag trivs i min käringknut, så nu får håret växa.

IMG_1099

Får jag följa med?

1075E067-101F-46AB-BD57-9C8A7DE6AC88

22 maj

Nystart. Samos 22 maj.

En älskad familjemedlem har fått tillbaka livet och är nu hemma från sjukhuset, med en ny kamrat inopererad i kroppen. En sorts personlig hjärtstartare som känner av om det blir stopp igen. Det kallar jag sjukvårdskonst. Kram till alla som brytt sig och skickat omtankar på bloggen och facebook!

Själv är jag alltså i båten på Samos igen, efter två veckors mormorstjänst i Göteborg medan barnbarnens pappa låg på sjukhus.  Med nyrenoverad motor, blankputsad upp till vindexen, låg Ellem och kluckade av iver att få kasta loss och komma ut på havet. Över en månad har vi legat i marinan nu, utan att komma iväg. Allt var äntligen klart för avfärd tidigt i morse, vi la till vid båtmacken på väg ut, skulle bara tanka diesel först. Det var ett år sen sist, tanken är kvartsfull fortfarande, men lika bra att fylla upp.

”Men va faaan!” (Odds favorituttryck börjar jag tro.) Tanklocket satt som fastgjutet. Alla knep, sprayer och verktyg användes under mer än en timme, utan framgång. Medseglare flockades för att hjälpa till. Mackgubben stängde in sig i sin lilla kiosk. Erbjudandet från en vänlig hjälpare att värma upp tanklocket med en gasolbrännare avböjdes artigt men bestämt. Jag hämtade Slatco, mekanikern. Han kom, provdrog, och bedömde att risken var stor för att tanklocket med skruvar, beslag och allt skulle dras loss från däcket om vi fortsatte. Odd måste demontera allt underifrån. Inte så lätt som det låter. För att komma åt måste man börja med att ta bort kylskåpet.

Detta kommer också att lösa sig. Vad betyder väl ett fastärgat tanklock, en krånglande motor och ändrade resplaner. Ingenting. Nu fick vi lite tid att träna backning in mot bryggan. Vi har hittills envisats med att göra som hemma och lägga till med fören, eftersom det känts enklast och man är mer ostörd i sittbrunnen. Nu har vi tänkt om, och tar seden dit vi kommit. Så svårt är det inte att backa in. Dessutom är det faktiskt trevligt att få mer kontakt med båtgrannar som går förbi på bryggan.

image

Den blå handduken är nedstoppad i tankröret under däck. Tanklocket med däcksfäste lyckades Odd till slut demontera underifrån med hjälp av avancerad båtyoga.

image

4 maj

Bergsvandring på Samos. 3 maj.

Det var en väntans dag. Motordelar hade skickats till Athen för bedömning och eventuell reparation. Vi hoppades att det skulle vara fel på dem, för det betydde att ett allvarligare fel kunde uteslutas.
Vi kunde ha stannat i marinan och fortsatt fixa. Båten är till exempel inte ordentligt städad inombords sedan vi startade. Gummiflotten är inte framtagen, nya solpanelerna inte monterade, oljekletet på aktern inte sanerat. Mitt manus inte skrivet. Med mera.
Men våra nerver behövde komma bort från båten, långt bort och gärna högt upp. Så vi hyrde en minibil och gav oss upp i bergen på västra Samos. På 370 m höjd, i slutet av en hisnande serpentinväg (tack Janita för att du varnade oss för att hyra scooter!) ligger Manolates. Det är en liten bergsby omgiven av vinodlingar, olivlundar, höga bergstoppar och med andra byar inom vandringsavstånd.
Detta är Mecka för vandringsturism, så någon levande åretruntby är det inte längre. De hus som inte är förvandlade till mysiga tavernor, keramikstudios och silversmedsbutiker har skyltar med Rooms to let/Zimmer eller For Sale. De flesta invånarna bor någon annanstans på vintern. Men det är så trångt, högt och svårtillgängligt att byn ändå har kvar sin genuina charm, det känns inte förstört av turismen, det är inte sönderrenoverat och inte uppköpt av folk med för mycket pengar. Vi köpte lokalproducerat vin i flaskor utan etikett, och åt världens godaste hemlagade glass.
Vi kombinerade delar av lederna M3, M4 och M2 så att vi kom tillbaka till Manoletes en annan väg, vilket tog oss nästan fem timmar. Vi var så rådbråkade och trötta efteråt att vi inte orkade laga middag i båten. Mobilen redovisade 17000 steg och 64 våningar. Men om vi blir kvar här längre vill jag tillbaka dit och vandra mer.

imageimage

imageI lummiga fågelsångsraviner mellan bergen rann vatten som måste korsas hela tiden eftersom leden slingrade sig på än den ena sidan, än den andra.

image

Kanske fanns här ett boställe förr. Nu var bara apelsinträden kvar. Det blev en smaskig paus.

image

Utsikter går inte att fånga med mobilen. Men man måste försöka.

image

image

Vandringslederna är ursprungligen åsnestigar som användes under arbetet med oliv- och vinodlingarna.  Ibland är det så smalt och så brant att man inte förstår hur en åsna har kunnat ta sig fram. Inte just här dock.

image

Vi mötte Laban! Min barndoms älskade sköldpadda, och jag mindes exakt kärleken när jag klappade hans fula skalle. Dessutom såg vi ödlor och grodor. Men inga getter, konstigt nog, så mycket mat som det fanns för dem. Hela tiden vandrade vi i ett moln av fågelsång, vandringslederna kallas också för Nightinggale walks efter dalen nedanför Manolates.

image

9 oktober

9 oktober. Sista dagen på Samos.

Söndag kväll, imorgon bitti flyger vi hem. Delade känslor förstås, det är trist att lämna den här varma, vänliga och vackra platsen och samtidigt underbart att komma hem till väntande familj och vänner.

Jag tänker på alla flyktingar som bara lämnar allt, sätter sig i en liten båt utan att veta vad som väntar, utan att ens vara säkra på att komma fram. I morse hade vi ett långt samtal med Aris som berättade att det börjar komma spridda flyktingbåtar igen. Erdogan har ju hotat att släppa på gränsbevakningen i oktober om inte EU går med på visumfrihet för turkiska medborgare.

Aris är bitter på resten av Europa. Bitter på turisterna som svikit Samos i två säsonger nu. ”Vad är de rädda för? Flyktingarna var inget hot mot någon, de kysste marken när de kom iland och kramade oss, allt de bad om var vatten. Sen frågade de efter vägen till Samos stad och började gå dit till fots, för att anmäla sig hos polisen. Om turisterna vill att Grekland ska fortsätta vara ett paradis som de kan resa till på semester, borde de komma hit och se till att vi kan försörja oss.

Flyktingtrafiken från Turkiet upphörde i slutet av mars. Det har varit en helt vanlig vår, sommar och sensommar i Egeiska havet. Utom att turisterna inte vågat sig hit. ”De tror väl att det flyter lik i havet”, fräser Aris. Arbetslösheten i Grekland är nu över 25 procent. Ungdomsarbetslösheten över 40 procent. Den som blir pensionär måste ansöka om pension och bereda sig på att vänta flera år innan den börjar betalas ut.

Det känns hopplöst att höra Aris berätta. Fast han säger själv att hopplöst, det är det i Syrien, inte i Grekland. Jag hittar inga ord att svara honom, vi blir sittande tysta. Sen vill han prova min nya bouzouki och jag skäms över det nya, fina fodralet när jag ser hans slitna, trasiga. Som tur är, är hans bouzouki mycket finare och har en rundare, djupare klang.

Min enklare bouzouki får godkänt, och han ger mig några förmaningar om skötsel innan han börjar spela ett traditionellt grekiskt stycke som jag får i uppgift att lära mig tills vi ses igen i april. Jag filmar och har lagt upp allt på Youtube.

Det kostar fyra euro att köra en tvättmaskin. Min maskin hänger upp sig, Aris flyttar över all min tvätt till en ny maskin, lagar den första och säger att nu kan jag fylla den också om jag vill, gratis. Jag passar på att tvätta våra sängkläder. Vi fortsätter att prata musik medan maskinerna går, jag får hjälp att översätta vad som står i min grekiska nybörjarbok för bouzouki. När det blir dags att torktumla får jag inte betala det heller, fast jag försöker.

Bakom tvättstugan med Aris. 

image

Yannis Loulourgas. Bouzoukivirtuos, musiklärare och instrumentmakare i Pythagorion på Samos, specialiserad på byzantinsk musik. Inbjuden att undervisa på musikkonservatoriet i Utrecht i vår. 

image

Sista morgonen. Samos Marina när solen går upp. 

Samos

Pythagorion och Paradise beach har inte vaknat än.

Pythagorian

Början på något nytt. Odd är uppmuntrande och positiv som vanligt. ❤️ Om en månad har vi varit gifta i fyrtio år!

image

8 oktober

7 oktober. Samos. Höjdpunkter på scoter och bouzouki.

Dagen började med en magisk och helt förförande träff med Aris bakom tvättstugan. Han och hans kvinna driver Blue Bubble som sköter tvätten åt charterbåtarna i marinan. Odd hade sett honom sitta och spela bouzouki för sig själv medan tvättmaskinerna gick. Igår tog jag mod till mig och frågade om han ville visa mig instrumentet, och i morse kom han förbi och hämtade mig när vi åt frukost i båten.
Han visade mig några grepp och lät mig prova några enkla övningar. Förälskelsen dränkte mig omedelbart, som en oväntad våg när man just slappnat av och blundande flyter på rygg med vatten i öronen. Vilken resonans, vilka villiga, mjuka strängar, vilken inbjudande och greppvänlig hals. Det kändes som om bouzoukin ville spela med mig, inte alls som om den gjorde motstånd. Det gick inte att stå emot, fast jag faktiskt redan bestämt mig för att INTE börja spela ett nytt instrument som jag bara kommer att hinna lära mig halvbra. ”Why not?” sa Aris. ”Life is so short. I know a man who can teach you more.

Alltså har jag ikväll varit hos Yannis Loulourgas, instrumentmakare, musiklärare och professionell bouzoukimusiker sedan fyrtio år, och valt ut min första bouzouki. Det vill säga han valde ut en åt mig. Imorgon ska jag hämta den. Jag har videofilmat ett antal övningar att träna på under vintern. När vi kommer tillbaka i april ska han ge mig lektioner.

Tidigare idag gjorde vi en lång utflykt upp i bergen. På en hyrd 125 cc scoter. 500kr för tre dagar. Egentligen vågade jag inte, jag bara gjorde det ändå. Ännu en komfortzon som utmanades och utvidgades. Odd körde lugnt och sakta och tog hänsyn till mina pipanden som så småningom upphörde. Som tur var var det nästan ingen trafik alls, en buss som kom efter oss fick jag syn på i en serpentinslinga längre ner, så vi kunde köra in till vägkanten och släppa förbi.

700 meter över havet, inga vägräcken… Så högt att det blev tio grader kallare och helt annan växtlighet, barrskog. Makalös utsikt, vi såg alla öar vi seglat till; Agathonisi, Arki, Lipsi, Patmos, Leros, längst bort i diset Kalymnos.
Vi passerade flera små byar och köpte honung, presenter och grappa i en affär med den mest fantastiska keramik. Till våren kör vi hit igen, då tar jag med min Nikon och lite större plånbok.

Två dagar före hemresa har min förälskelse i Samos förändrats och fördjupats. Egentligen har jag knappt sett någonting av den stora ön. Det finns så mycket kvar att upptäcka.

Och idag skulle min pappa ha fyllt 112 år. Så tydligt jag ser och hör honom.

image

Första trevande försöken bakom marinans tvättstuga. Nu är jag redan fast.

image

Herregud, vad har jag gett mig in i?

image

700 meter över havet och man kunde se hur långt som helst. Tyvärr hade jag bara mobilen med mig.

image

Nej, jag körde inte själv. Bara posering.

image

Yannis Loulourgas. En stjärna. Sök på Youtube! När jag kom till hans atelje pågick en lektion.

image

31 augusti

Tillbaka på Samos.

Nu finns det ingenting att skylla på längre, här på Samos finns inga måsten eller åtaganden som ursäktar att jag inte skriver. Ändå är det som om jag nästan hoppas på att några andra bollar ska komma flygande. Friheten måste stängas in noga för att inte rymma. Jag har byggt en fålla åt den i form av ett strikt dagsschema.

  1. Gå upp klockan sex och ta en lång promenad eller cykeltur. Anteckna tankar och ideer som alltid dyker upp så dags, när hjärnan är ostörd.
  2. Äta frukost med Odd.
  3. Skriva fram till lunch, dvs ca kl 15.00
  4. Ta siesta ombord under de varmaste timmarna.
  5. Ledig kväll.

Och hur har det då gått denna första dag?

Den uppåtgående solen och några tuppar som gol väckte mig halv sju. Jag satte mig i sittbrunnen med laptopen. Måste köpa nya joggingskor innan jag kan gå långa promenader. Klockan åtta gick jag till marinabutiken för att köpa morgonbröd och upptäckte ett stim fiskar nära bryggan. Stora som laxöringar! Åt frukost med Odd.

Försökte sitta på marinans mysiga utecafe och skriva. Omöjligt sitta i båten pga pågående motorfix.  Stod inte ut med musiken som spelades på cafeet.  Högljudda, misshandlade covers på Frank Sinatra, Kim Carnes och Cindy Lauper, nej tack.

Cyklade in till byn för att köpa joggingskor och en haspelrulle till nya kastspöet samt bete till metspöet. Fick tips i fiskaffären om icketuristig restaurang i gamla kvarteren.

Cyklade tillbaka till båten. Motorfixet fortfarande igång. Vårt nya kylskåp hade inte dykt upp med båten från Athen som utlovat (vårt gamla kylskåp har gett upp och det är över +30C, vi behöver det verkligen). Jag ringde argt samtal till försäljaren som inte lät sig imponeras. Lastbilen som skulle frakta kylskåpet till färjan hade gått sönder, han skulle återkomma med besked.

Cyklade tillbaka till byn med laptopen i ryggan, hittade restaurangen där jag var enda gästen. Åt en underbar lunch; friterade kikärtsbollar, grillad aubergine, marinerad bläckfisk och fiskromsmousse. Till det ett glas vitt, lokalt vin. Restaurangen ligger på ett litet stenlagt torg med stora skuggande träd, meltemin skickar vindkulor genom gränden så att t o m min iphone hotar att lyfta från bordet. Varmt men luftigt med andra ord.

Här blir det perfekt att sitta och skriva. Imorgon alltså. Nu är klockan 15 och jag går och fiskar.

FullSizeRender (2)

1 2