22 september, Kategori: Båtliv

21 – 22 september. Delfinmöte och återkomst till Pythagorion.

Vinden i vår blåsiga ankringsvik la sig redan innan midnatt, vi sov till stilla guppande och vaknade av tuppar och fiskebåtar till en ljuvlig morgon utan en vindpust. Snorklade ut till ankaret för att kolla hur det påverkats av nattens påfrestning. Det låg precis likadant som på kvällen, djupt nergrävt i lera och sand, och kättingen hade inte heller rört sig de närmaste meterna från ankaret. Vi hade släppt ut all kätting vi har, 60 meter, eftersom tyngden av den hjälper till att hålla ankaret på plats.

Efter bad och frukost gav vi oss av mot byn Marathocambos en dryg halvtimme bort, där vi hade stämt träff med vännerna Lennart och Eva. För första gången sedan vi lämnade Samos i våras, dök det upp delfiner bredvid båten! Det kändes som om de ville hälsa oss välkomna tillbaka.

På den korta sträckan mellan ankarviken och hamnen hann det blåsa upp igen, plötsligt hade vi tolv sekundmeter emot oss. Jag blev nervös och sa till Odd att det går inte att lägga till, vi måste vänta. Men så snart vi var innanför vågbrytarna mojnade det. Det är märkligt hur nyckfullt vinden beter sig här! De höga bergen på öarna gör alla väderprognoser opålitliga, vinden kan komma på några sekunder, från helt motsatt håll mot vad man väntar sig. Det blev en fin kväll med god mat, prat och skratt i en sittbrunn mycket större än vår.

Marathocambos är en fin liten by, och gästhamnen är också bra, men av någon anledning låg det en blänkande, stinkande oljefilm över vattnet i den delen där vi la till. I morse stod vi inte ut med diesellukten längre. Under en lång morgonpromenad med stensamlande längs en oändlig strand, ändrade vi våra planer och gick vidare till vår hemmahamn, marinan vid Pythagorion.

Jag är inte naiv. Jag förstår att alla ”Welcome back!” och glada miner i marinan från personal och båtgrannar, inte betyder så mycket mer än att de känner igen oss. Men det känns så varmt och gott att bli välkomnad, att mötas av vänliga ord och leenden. Det är underbart att lägga fast landgången på vår gamla plats på ponton B 12, spänna upp skuggtältet, spola bort saltet från överbyggnad och däck. Träffa vännerna Rolf och Lena som också har sin båt här, göra upp planer för middag tillsammans ikväll. Strunta i att kolla väderprognosen. Nu ska vi vara kvar här ett bra tag. Nästa vecka får vi kärt besök.
En gång jag seglar i hamn. Det är faktiskt det allra bästa med att segla. Att komma i hamn.

Stilla morgon dagen efter.

image

Idyll som inte borde lukta så illa. Ellem skymtar till vänster om den blåa fiskebåten i bakgrunden.

image

Kvällspromenad.

image

Nog kan man bli lite avundsjuk… Men vi känner i alla fall dom som äger den här skönheten…

image

Morgonpromenad längs stranden. Stensamlingen växte rejält.

image

Nej, det var ingen kackerlacka. Men hjärtat stannade nästan i bröstet innan jag blev lugnad av kännare i facebookgruppen ”Women who sail the Med”. En syrsa hade förirrat sig in i pentryt. 

image

Kommentarer

  1. Kommentar av Henrik den 22 september, 2018 kl 05:52

    Ja, meningen är att komma i hamn!

  2. Kommentar av Eva Königson den 22 september, 2018 kl 07:33

    Nya hamnar fast mark nya och gamla vänner är härligt efter alla strapatser på havet.