17 oktober

13-16 oktober. Slutet gott allting gott.

Efter en natt med både stiltje och hårda vindbyar vaknade vi av ankarlarmet. Vinden hade vänt från nordväst till nordost, och båten hade snurrat runt ett varv och tvinnat ihop ankarkättingen med linan till det extra ankaret. Odd fick ro ut med dingen och släppa ner hela den blyade linan i vattnet, med en fender som  boj. Sen gick det enkelt att få upp först huvudankaret och därefter extraankaret. Men vi var glada att det inte blåste mer under manövern. Vi får fundera mer på bästa sättet att lägga ut två ankare.

Sen gick vi in i Port Augusta och överväldigades av den ljuvliga Arki-känslan som bara finns här. Lugnet efter stormen känslan. Eftersom vi aldrig varit här under högsäsongens trängsel har vi bara upplevt det avslappade, loja och vänliga Arki som just ska stänga för säsongen, eller nyss har startat.  Men allt är inte bara idyll. Nicholas, som driver tavernan med samma namn, är sliten så här års och längtar hem till fru och barn i Polen. Från april till oktober är han hos mamma och pappa på Arki, fiskar på morgonen och serverar sin mammas goda mat på kvällen. När jag ger en medlidsam kommentar efter att ha väntat medan han skypar klart med sin lille son, suckar han. ”There is no other way.

Miniatyrflottan framför tavernan utökas för varje år och är Arkis mest fotograferade utsikt. Nicholas pappa har hittat sin publik.

image

Alla fyra, fem fiskebåtarna kom in med goda fångster av tonfisk den här morgonen.

5ADA2DDD-26C0-46DD-A968-3527927E1288

Odd var påpasslig och lyckades köpa en nyfångad tonfisk innan alla var sålda till tavernorna eller nerisade i lådor i väntan på morgonfärjan till Patmos. Tio Euro kostade den. En italiensk farbror tyckte att jag också skulle vara med på bilden, och tog över min mobil.

F451C0C8-51EA-4B52-9518-88E5D2223300

Av en ung Adonis med flickvän, på besök hos Nicholas, fick vi lära oss att tonfisk ska hänga och bloda av sig en timme för att köttet ska bli riktigt bra. Fisken räckte till två middagar, halstrad första kvällen och sashimi – dvs nästan sushi – nästa kväll. Himmelskt gott!

497EE886-91C6-444B-B328-70496C7B2916

Äntligen, äntligen en njutbar segling igen, den första sedan hemfärden från Ikaria. Långa sträckor kom Ellem upp i  över sju knop. Halvvägs mellan Agathonisi och Samos hälsades vi entusiastiskt välkomna av en flock delfiner som hoppade och dök som glada skuttande havshundar runt båten.

2034D1F1-C0A9-47F0-94ED-F4375E228F8A

70B0B762-CA23-4903-8E7B-F729256B4749

Avslutningsmiddag ombord. Mina lampor har kommit på plats, till tecken på att seglandet är över för den här gången.

12 oktober

Arki 12 oktober. Bortkörda från bojen.

Det är en oskriven lag att om man utnyttjar en boj, utlagd av en taverna, så äter man sin middag där. Självklart vill man göra rätt för sig, det är både bekvämt och säkert att lägga till vid en boj och slippa ankra. När vi kom igår kunde vi inte se någon taverna, bara ett mörkt och till synes tomt hus omgivet av skräp och skrotfordon. Men det stod ”Open” på grinden. Jag tog ett steg in i trädgården och ropade Hallå? En man med ovänlig uppsyn kom motvilligt ut ur skuggorna.

Jag förklarade att vi just förtöjt, och gärna ville betala för att vi använde bojen. Folk brukar inte betala, de brukar äta och handla i min shop, sa han vresigt. Men vi ska träffa några vänner inne i Port Augusta, sa jag. Vi tänkte äta där och vill gärna betala er för bojen istället. Gå dit och ät då, om ni vill det, sa mannen och gick in igen. Lite snopna fortsatte vi in till tavernorna i nästa vik.

I morse blev både vi och Philippa av Skärhamn tillsagda att lämna våra bojar senast klockan tolv. Några vänner skulle komma och äta på tavernan. ”Jag behöver kunder”, sa mannen, om möjligt ännu ovänligare än igår. ”Det finns nog plats för er inne i Port Augusta.”

Vad var det vi inte förstod? Var det inte bättre för honom att bara få betalt för bojnatten och slippa laga mat? I vilket fall flyttade vi Ellem till andra sidan udden inne i Port Stretto, ankrade och gav oss av på bergsvandring efter att ha kollat ankaret med cyklopet från dingen.

För exakt ett år sedan gick Odd ensam promenaden upp genom getmarkerna till det gamla fortet. Jag med min övervikt orkade inte. Idag, tjugo kilo lättare, var det inga problem alls. Så otroligt härligt! Ganska trötta och hungriga efter promenaden kom vi tillbaka till Ellem och kastade oss över lunchen. Det hade börjat blåsa upp ordentligt. Plötsligt började ankarlarmet tjuta och utsikten förändras. Ellem gled snabbare och snabbare baklänges. Ankaret hade släppt!

Att man hinner driva så långt på en minut eller två? Vi satt ju i sittbrunnen och var blixtsnabba med att starta motorn och få upp ankaret. Efter att ha ankrat om två gånger utan att det kändes helt säkert, föreslog Odd att vi skulle prova att lägga ut ett extra ankare. Vi har pratat om det med seglarkompisar men aldrig testat själva. Sagt och gjort, Bruceankaret på femton kilo plus kätting och blyad lina hämtades upp ur lastrummet, lastades i Musslan och sänktes i dyn på lämpligt avstånd och i lagom vinkel. Nu kan vi sova lugnt.

(Plan B om något ändå händer i natt? Då går vi runt udden tillbaka in till bojen. Några nya gäster har inte dykt upp än.)

Upp på bergets högsta topp.

image

Typisk get-öken, eller göken, som Odd säger. Stenar fastkilade i toppen på taggbuskar visade vägen. Ellem skymtar som en prick i bortersta viken ovanför Odds hatt.

image

image

image

image

Ankare nummer två på väg att läggas ut. Nu håller vi tummarna för i natt …

image

11 oktober

11 oktober. Arki. En medelhavskuliss.

Den lilla ön Arki, en trampsten mellan Lipsi och Agathonisi på rutten mot Samos, är en favorit. Helst ska man komma hit som vi gjorde idag, efter en överfart med kulingvind och höga vågor, motvind förstås, och våldsamt piskande brott mot klipporna som kantar passagen in mot Arkis två skyddande vikar – Port Stretto och Port Augusta. Port Stretto har bara tre bojar och en liten skranglig fiskebrygga. Port Augusta har en stilig, stensatt hamnplan med plats för ett tiotal ankrande gästbåtar och några lokala fiskebåtar, en liten by med rum att hyra, en brygga där färjan lägger till och fyra pittoreska tavernor för olika smakriktningar. På vintern finns här nog högst en handfull getbönder.

Den här gången valde vi det ensliga Port Stretto, vi var trötta på hamnliv och båtgrannar och ville slippa att ligga förtöjda med aktern mot vinden. Turen var på vår sida, bara två bojar var upptagna, det fanns en ledig till oss. Känslan när vi gled in på lugnvattnet i viken, hämtade upp bojlinan och stängde av motorn går knappt att beskriva. Frid och trygghet. Lä.

Vid bojen bakom oss ligger Philippa av Skärhamn, med tre glada gubbar ombord. Vi har vinkat till dem, men inte mer. Efter tidig middag på rester tog vi gummibåten in till land och promenerade till Port Augusta, ganska trötta och slaka efter den blåsiga överfarten från Lipsi. Det blev fried calamares, ost, retsina och rött vin som avslutning på dagen. I kolmörker letade vi oss sedan med hjälp av ficklampa tillbaka över ön till vår vik, och rodde ut mot Ellems ankarlanterna. Nu ska det bli otroligt skönt att somna utan tjutande nordvind i riggen.

Vi stannar här två nätter. Imorgon kväll tänker jag vara utvilad och försöka fiska calamares, tioarmad bläckfisk. Det var här jag lärde mig hur man gör, för precis ett år sedan. Det är säsong nu, och fiskar gör man när det blivit mörkt.

Port Stretto med sina gästbojar. Ellem ligger som första segelbåt efter fiskebåten. 

image

Odd lägger fast Musslan, vår gummidinge, vid fiskarens brygga. Under säsong kan man tacka för bojplatsen genom att äta på familjens taverna ovanför bryggan, men så här års är den stängd, vi fick  promenera bort till Port Augusta.

image

image

10 oktober

10 oktober. Nya bekanta, nya tankar, hamnröta.

Lipsi är en favoritö. Vänliga människor, en fin liten stad och omväxlande vandringar i bergen där småvägar smiter iväg åt alla håll till gömda badvikar och avlägsna getfarmer. Vi ligger tryggt förtöjda i hamnen och väntar på att det ska blåsa lite mindre, så att vi slipper stångas så hårt med vind och vågor när vi tar oss vidare norrut mot Samos. Nordanvinden blåser envist dag efter dag, rakt in i sittbrunnen när man ligger på insidan piren i Lipsi. Det är i och för sig bra eftersom vi inte behöver oroa oss för om ankaret ska hålla. På medelhavsvis ligger vi förtöjda med aktern mot kajen.

Värst är det på eftermiddagarna, idag gick vindmätaren upp i femton sekundmeter i täta byar och låg stadigt på tio. Då tjuter och viner det i alla master och båtarna rycker och gungar i sina förtöjningar som otåliga kapplöpningshästar i startboxarna. Det är också då många båtar kommer in för att söka natthamn, och den stora kvällsföreställningen börjar. När det blåser 10 – 15 sekundmeter från sidan är det inte många som backar in på plats på första försöket. Skepparnas skicklighet eller klantighet observeras och kommenteras, men samtidigt är hjälpsamheten stor, alla vet hur utsatt man är i den situationen och att en kastvind kan ställa till det för vem som helst.

Man kan bli väldigt trött på blåsandet. I alla fall jag. När grannarna den här blåsiga hösten har gett sig av från hamnen trots motvind och vita gäss har vi allt oftare känt att vår båt är för liten. Sex ton och tio meter. Inte mycket att komma med här i Medelhavet. Vi är alltid minst och ensamma i vårt slag, även om många förtjust kommenterar hur mysig och fin Ellem är. Igår blev vi nerbjudna på kvällsprat efter middagen i salongen i en Dufour 46 av nya bekantskaperna Kerstin och Sigge från Stockholm. Vilket palats! Vilka utrymmen! Vinden hördes inte, båten rörde sig inte i sjögången.

Tidigare på dagen hade jag imponerad sett Kerstin ratta båten när de lättade ankar från viken dit vi gått på morgonpromenad. Jodå, hon och Sigge delar på kaptensmössan, och det hade gått fort att vänja sig när de bytte upp sig tio fot från sin förra båt.
Tio fot till. Tio ton till. Akterhytter. Stort pentry. Elwinschar. Rullmast. Det tål att tänka på. Ett frö börjar gro. Man ska bara ha råd också…

Imorgon bitti går vi vidare norrut till Arki, det får blåsa hur det vill, nu vill vi inte vara kvar här längre, hur fint det än är på Lipsi.

När man ligger kvar så länge att hamnkaptenen kommer med en fint inslagen present till ”Madame”… Han fick en svensk flaggmedalj från Göksäter från vårt särskilda presentförråd i gengåva. Givers gain!😊

image

Finaste bad- och ankarviken strax öster om hamnen. Kristallklart vatten och lä för nordanvinden.

image

Odd räknar till arton kapell i Lipsi. 

image

En vänlig getherde lämnade över åsnans rep till Odd, för att bilden skulle bli bättre. (Det blev den inte.) Ankarviken nedanför borde vi ha gått till i morse,  för att slippa blåsten rakt in i sittbrunnen och hamnrötan, dvs tristessen man upplever av att ligga vid en kaj dag efter dag. Men efter promenaden på tre timmar var det för sent, då hade det redan blåst upp för mycket och vi var för bekväma. 

image

Åsnefölet ville gärna bli klappat.

image

Om man kapar en skrotfärdig pickupp på mitten kan man få en bra flakvagn till traktorn. En idé att ta med hem.

image

7 oktober

7 oktober. Tolv kilometers bergsvandring före frukost.

Jag trodde inte att det var så långt upp till radiomasten, då hade jag stoppat i mig lite frukost innan vi gav oss av. Det blev nästan tre timmar och artontusen steg, hälften i uppförsbacke, innan vi var tillbaka i båten, väldigt trötta. Som tur var fanns kokta ägg i kylen, sällan har ägg smakat så gott.
Eftermiddagen har jag vilat bort, simmat lite runt båten, vattnet är fortfarande +23C, diskat (tar låång tid när man ligger vid boj och måste spara på vattnet) och gjort ingenting. Snart blir det middag, rester av en vegetarisk gryta, lammkorv och coleslaw.

Vi ligger kvar vid Aloni tavernas boj i viken Xerocampos på Leros. Imorgon vänder vi norrut igen, mot Lipsi. Odd är frisk efter att ha legat utslagen av nån sorts virus i två dagar. Våra vänner Lena och Rolf har dragit vidare till Kos, och kanske Turkiet. Under eftermiddagen fylldes viken på med nya bojliggare. Tyskar, engelsmän, en dansk, en finsk. Bland båtarna syns en Svan, ett holländskt hembygge, ett par Hallberg Rassy, flera Bavaria. Bara någon enstaka charterbåt. Inga catamaraner!

Idag skulle min pappa ha fyllt 114 år. När han var lika gammal som jag är nu, var jag 23 år. Jag minns precis min livssituation då, och att jag tyckte pappa var urgammal. Mamma var bara lite över femtio. Jag undrar om pappa kände sig gammal vid 68? Jag gör det absolut inte.

Min Garmin aktivitetsklocka registrerade 236 intensiva minuter, och ansåg också att jag efter vandringen bör ha 34 timmars återhämtningstid. Så det är kanske inte så konstigt att jag fortfarande är lite medtagen. Här kommer därför en bildkavalkad utan så många fler ord.

Radiomasten på Leros högsta topp, 330 möh.

image

En glad, ung vallhund lämnade sina getter och tyckte det var roligare att valla oss. 

image

image

Kommer ni eller? Vad väntar ni på? Om vi stannade upp för länge kom han skuttande och puttade på våra skor.

image

Utsikt bort över Kalymnos och Telendos.

image

image

På väg ner igen. Ellem skymtar vid boj en bit ut i viken.

image

Tillbaka i båten var det mer än ljuvligt att hoppa i vattnet. En dag att minnas. <3 

image

4 oktober

4 oktober. Medelhavsdieten i verkligheten.

Du tror kanske att seglarlivet i Grekland innebär en massa mysiga middagar på små tavernor vid kajkanten? Det är väldigt långt från sanningen. För det första är det oftast samma standardrätter överallt, och inte alltid varken varmt eller vällagat. För det andra är det förutsägbart och rätt tråkigt att äta på restaurang. Även om det finns skimrande undantag. Såna kvällar minns man, och det beror alltid mest på att man åt i trevligt sällskap, mindre på själva maten. För det tredje skulle det bli orimligt dyrt. En middag för två när man delar på både förrätten och huvudrätten och bara dricker öl och cola light, kostar ungefär 25 €. Det är inte dyrt för en utemiddag, men ohållbart som vana, i alla fall för oss.

Trots allt detta så äter vi aldrig så lyxigt och vällagat som under de månader vi seglar. Nio av tio middagar, eller fler, lagar vi nämligen ombord. Det brukar vara jag som letar reda på något smarrigt lchf-recept på nätet, sen hjälps vi åt med tillagningen. Pinfärska råvaror köps där vi är just då, av fiskaren, slaktaren och grönsakshandlaren. Eller från flakbilen som kommer tidigt på morgonen här på Leros, fullastad med lokala frukt och grönsaker. Eftersom kylskåpet är så litet, och det varken finns frys eller skafferi, måste man handla ofta.

Ikväll kunde vi äntligen äta den falska potatisgratängen lagad på rättika, som jag fick tips om på Matdagboken. Potatis ingår ju inte i min kost numera. Rättikan fick beställas av grönsaksaffären från Aten. På grund av den svåra stormen i helgen var alla färjor inställda och inga leveranser kom, men i tisdags fick jag till slut mina rättikor. Till gratängen åt vi ostfyllda lammfärsjärpar, också ett MD-recept.

Igår lämnade vi Samos och nattankrade efter en hel dags segling i en fin vik på ön Lipsi. Idag har den nordliga vinden blåst oss vidare söderut till vår favoritvik på ön Leros. Här har tavernaägaren lagt ut bojar som man får använda. I gengäld förväntas man äta på hans taverna, åtminstone någon gång.

Bästa grönsaksaffären.

29D7A889-8BA5-4DB9-B7E3-A88C983DD031

Ett jättelamm? Nä,  slaktaren showade bara. Köttet styckas och mals medan man väntar. Man får välja mellan grovmalet eller finmalet. 600 gr lammfärs kostar 45 kronor.

image

Grekisk rättika

image

Ankarviken på Lipsi, där gratängen tillagades. Någon ugn har vi inte, bara en burkugn, en Omnia, som placeras ovanpå gasspisen och fungerar suveränt.

image

Lammfärsjärpar med ostgömma. Supergott recept från Matdagboken.

image

Dagens naturhamn – en vik på Leros med utlagda bojar. Efter ännu en lyxmiddag ombord med gratäng och lammfärsjärpar gungas vi till sömns vid vår trygga boj.

image