21 april

Påskafton utan påsk.

I Grekland firas påsken nästa vecka. I den grekisk-ortodoxa kyrkan är påsken en stor och viktig helg, helgon och reliker bärs runt i procession på gatorna, kyrkorna är fulla och det finns en massa ritualer knutna till påsk. Inte trams om häxor och blåkulla, som hos oss, utan heliga och symboliska handlingar som alla utför med stort allvar. Till exempel tar man med ett vaxljus till kyrkan, och får det tänt av prästens ljus, vars låga förmedlas vidare från person till person. Lågan måste hållas brinnande tills man kommit hem. Vi upplevde det på påskdagens kväll (tror jag det var) i Bulgarien vid Svarta havet, när vi kom tillbaka till båten en tidig vår. Känslan av tacksamhet och glädje som vid ett givet ögonblick spred sig i den fullpackade kyrkan, var så tydlig att man kunde ta på den. Människor som stod nära log mot oss och sa någonting om ”Cristos” som vi inte förstod. Senare fick vi förklarat av vår bulgariske värd Stefan, att det var tradition att hälsa varann med frasen ”Kristus är uppstånden” vid en speciell punkt i gudstjänsten.

Vi kommer inte att få uppleva påskfirandet här i Pythagorion eftersom vi – kors i taket – då befinner vi oss i Turkiet. Där blir det istället böneutrop varje dag från minareterna. Det stör mig inte alls, tvärtom. Det är trist att vi har tagit bort så mycket av klockringningen från våra kyrkor. Inte för att jag är det minsta religiös, men både böneutrop och klockringning ger en känsla av att höra till, att ingå i en speciell människoflock. Och människor är beroende av att höra till, så är det bara.

Vi fick ändå känna på en närmast religiös upplevelse igår, när vi gav oss iväg på cykel för att hämta vatten vid en helig, underjordisk källa. Femhundra år fKr byggdes en tunnel tusen meter genom berget, för att förse Pythagorion med vatten från källan. Ovanför platsen där vattnet rinner upp ur marken, i en dalgång mellan två bergsmassiv, har det byggts ett litet kapell, Agios Ioannis. Hit kommer människor långväga ifrån för att hämta hälsovatten, det sägs att den som en gång druckit vattnet alltid måste återvända till Samos. Det var Heidi som visade mig källan under vår orkide´vandring tidigare i vår.

Elva stora petflaskor fylldes med heligt, klart och gott vatten. Vi har lovat varann att den sista plastflaskan är köpt, vi vill inte fortsätta bidra till berget av vattenflaskor som fyller alla soptippar här. Efter nästan fyra timmar och 13 km var vi tillbaka i båten med blytunga ryggsäckar och lika välfyllda sinnen. Vi somnade båda två på stört, helt utslagna av intryck. På kvällen firade vi påskafton så gott det gick, med rökt lax, kokta och färdigmålade ägg, potatisgratäng och mystiska tyska sillkonserver. Samt snaps och norska båtgrannar.

Blomprakten är enorm såhär på våren, efter allt regnande.

B22B0BE5-E283-4269-BC4E-9C591437F580

Källan ligger vid 6. Där lämnade vi cyklarna och följde en stig som ledde till ingånge av Epidavros tunnel. Jag är glad att den är stängd såhär års. En kilometer i en trång gång genom berget, nej tack.

26D758BE-6689-45F4-83EE-8F61BC56D6B5

7EC7293D-81F7-4A9B-9005-106ED5D28C08

6BB86A1D-846B-40E0-B51B-C13A4CCC66A9

 

image

image

Vem kan gissa att stigen börjar här? Utan Heidis lokalkännedom hade vi missat mycket.

image

image

image

19 april

26 april. Skulle varit långfredag.

Långfredag hemma. Ingen påsk här i Grekland (förrän nästa vecka), bara tretton grader och iskall vind. Hemma är det full sommarvärme och familjen firar påsk – utan oss för första gången någonsin. Å andra sidan kommer vi hem tidigare än normalt, till första barnbarnets studentfest i maj. Förmodligen snöar det väl i Göteborg den dagen…

Om jag någonsin behöver läka sår i själen ska jag resa till Samos och vandra. Igår gick Odd och jag, ledda av Heidi, en tretimmars tur upp förbi Spiliami klostret och de gamla stenbrotten, ner i dalen på vägen mot Mytilini och sedan på slingrande stigar 450 meter upp i pinjeskogen. Under en apelisnpaus på vägen pekade Heidi bort mot bergsmassivet i norr, där ett smalt vitt band rullade i kringelikrokar ner mot slättlandet. Den vägen leder till de sagolikt vackra bergsbyarna bland norra Samos högsta toppar. ”Det tar en dag att gå dit”, sa Heidi. ”Sen kan man övernatta i Manoletes innan man går hem igen.” Odd och jag har kört bil dit en gång, uppför en smal väg från Näckrosdalen. Dvs Odd körde, jag blundade nästan hela tiden genom hårnålskurvorna på vägen upp. Sommartid är det tjockt med turister på de smala åsnestigarna mellan byarna, men vår och höst är det en magisk upplevelse att komma hit.

Heidi börjar varje dag med en promenad i bergen på minst två timmar. Det är ett behov sen ungdomen i Molde i Norge. Att gå på tur i fjellet var en del av livsstilen och Heidi blir uttråkad av platta landskap. Det är omöjligt att beskriva i ord en vandring som igår, bilderna får tala. Jo, det är kallt, bara 13 – 14 C och blåsigt. Så blåsigt att vi inte klarar att sätta focken på rullen i förstaget. Kanske kan vi inte kasta loss förrän på tisdag.

Tolv kilometer. Inte så långt på plan mark. Men vi gick snabbt i tre timmar. Det krävde en lång tupplur efteråt.

image

image

image

Fjärilsinvasion, stora svärmar kom med vinden från Turkiet igår.

image

image

Heidi är bara något år yngre än jag, men springer som en bergsget uppåt, alltid först.

image

image

Nästan hemma passerade vi de här sällskapliga killingarna. De är instängda för att gödas i väntan på att bli påskalamm nästa vecka.

image

Idag krävdes påfyllning av grönsaker. Grönsaksbilen hade kanonfin dill och schalottenlök. image

17 april

Sista dagarna på Samos?

Att segla i Grekland låter underbart, och är det också på många vis. Men det blir många dygn som fördrivs i väntan på bättre väder. Visst skiner solen, och visst är det 18C i vattnet. Men sedan vi kom hit i måndags kväll har vinden pendlat mellan noll och drygt femton m/sek nordligt, natt som dag. Vår första etapp går sex timmar söderut, till marinan i Didim, där det är möjligt att klarera in i Turkiet. Det ska fortsätta blåsa över hela påskhelgen, om man får tro prognosen. Vi går inte gärna om prognosen säger mer än fem beaufort, drygt tio m/sek. Det är visserligen medvind för oss, men prognosen är alltid i underkant. Om den säger tio, får man räkna med tolv – femton. Eller mer.

Nu gör det inte så mycket att vi får vänta några dagar, eftersom kylvattenpumpen till motorn behagar läcka och det kommer in havsvatten i motorrummet när motorn går. Inte så bra. Packningar och kullager måste bytas. Odd har demonterat pumpen och den har varit på renovering idag, vi håller tummarna för att den fungerar och håller tätt när den kommer tillbaks.
För övrigt är det gott om småfix, som att bara en spislåga på gasspisen fungerar, gummiflotten har skarvar som släpper och måste limmas, seglen ska hämtas från vinterförvaringen och hissas upp. Det går inte om det blåser som nu.

Att komma till Samos i april är att hoppa över den kalla, nyckfulla våren hemma och hamna direkt i midsommartid. Klippbranter och stenskravel är överdragna av mjukt böljande gröna mattor, med mönster i alla färger av vallmo, cikoria, prästkragar, blåklockor, risp, geranium, violer och en massa andra blommor som jag inte kan namnet på. Men jag sparar alla blombilder till imorgon. Då har jag stämt träff med norska Heidi som bor här och känner alla bergsstigar och blommor som sin egen täppa. Vi ska gå en tretimmars vandring bort mot Mytilini, har vi bestämt.

Jag dras till grönsaksaffären som av en magnet. Idag tog grönsakshandlaren mig i armen, där jag stod och plockade bland spenaten för att hitta de största och bästa plantorna. Kom, kom, sa han, och drog mig ut i kylrummet där dagens leverans av nyplockad spenat, rödbetor och sallad väntade på att packas upp. Lycka!

I båten äter vi bättre än hemma, och definitivt bättre än på restaurang. I går lagade jag ostgratinerad moussaka på aubergine, tomater och lammfärs, jordgubbar till efterätt. Idag blir det spenatsoppa med tärningar av fetaost och grekiska frikadeller, dvs köttbullar som jag kryddar med mynta, lök och persilja. Salladsskålen till lunch och middag innehåller spenat, bindsallad, persilja, dill, rödbetsblad, tomat, gurka, salladslök, morot, solrosfrön och svarta oliver som jag lagt in själv. Olivoljan har vi köpt av Anitta, som är segelsömmerska förutom att hon odlar apelsiner och oliver. Vi dricker retsina och vatten till maten.

Det blir vemodigt att lämna Samos, vem vet när eller om vi kommer tillbaka. Vi har börjat fundera på en långtidsplan för att segla hem till Sverige.  Man vill inte vara kvar i Medelhavet i åttioårsåldern. Men jag ser fram emot att uppleva Turkiet igen. Vi kom ju till Medelhavet 2016 via Donau och Svarta Havet, och seglade utmed den turkiska kusten söderut innan vi hamnade på Samos. Vi ankrade i sagovikar, trängde oss in i fiskehamnar och ankrade på redden utanför alltför dyra och snofsiga marinor. Överallt blev vi vänligt bemötta av nyfikna och snälla människor, och kände oss både trygga och välkomna. Jag har bloggat om det här.  http://katinkabloggen.se/2016/05/18/18-maj-i-canakkale-kunde-jag-stanna/ Och här: http://katinkabloggen.se/2016/06/02/  Och inte minst här: http://katinkabloggen.se/2016/06/05/

Jag somnar till vågornas kluck och fantasier om min trädgård där hemma. Drömmer om pumpor, krasse och solrosor där det nu bara är ett ganska skräpigt fält täckt av ensilage. Igår åt vi bondbönspesto, bara för att jag måste ta reda på om jag ska odla bondbönor eller inte. Det låter så gott när Sara Bäckmo skriver om dom, men Odd har barndomsminnen av bittra bönor som växte i munnen. Peston smakade nästan som guacamole, så det blir sådd när vi kommer hem. Odd tycker det kan räcka med tio plantor.

Vi får väl se.

Fynd under morgonpromenaden: vildfänkål och timjan.

Vild fänkål och timjan, det blir extra krydda i dagens middag.

image

Min dagliga tur till grönsaksaffären giv mig idag…

Dagens sallad - alla dagar. Med rivern fetaost, olivolja och pressad citron.

Odd har en ”va-faan-dag” med kylvattenpumpen.

Odd har en men-va-faan-dag

Men det löser sig förstås, som vanligt. <3

image

11 november

10 november. Tack för i år Grekland!

Klockan är 14.00. Om en liten stund lyfter planet från Samos mot Athen. Därifrån flyger jag vidare till Amsterdam och 22.20 möter Odd på Landvetter. Det är snabbt. Jag önskar att det gick att ta tåget istället, på ett realistiskt sätt. Om det inte tog mer än två dygn skulle jag hellre åka tåg och få lite bättre miljösamvete.

Allting går förresten mycket fortare än förr. Två och en halv månad har bara susat förbi. De senaste veckorna, när jag varit ensam i båten, har jag knappt hunnit vakna innan det varit dags att sätta på dieselvärmaren och tända lampor mot kvällsmörkret. Det börjar skymma vid halv sex och är kolsvart halv sju. Men det är fortfarande +21C i vattnet. Jag simmade i morse, för sista gången i år, i sammetslent vatten.

Två och en halv månad. Vad har hänt? Vi tog oss från Poros på Peloponnesos via Cykladerna tillbaka till Samos, för att möta upp Joar och Jossan. Det var mycket besvärligare än vi trott, och tog många fler dagar än vi räknat med, tack vare blåsten som aldrig ville vara lagom. Det blev många och långa motortimmar för att passa på de korta väderfönster som öppnade sig. Några underbara seglingar blev det ändå, till exempel nattseglingen från Mykonos till Ikaria, etappen från Ikaria till Marathocambos och så den allra sista seglingen från Arki till Pythagorion. Då när välkomstkommitten av delfiner mötte oss i höjd med Agathonisi, som de nästan alltid gör. När jag tänker efter, så är våra bästa seglingsminnen från de gånger vi är på väg tillbaka till Samos.

Vi fick för första gången besök hemifrån.  Joar och Jossan tog en restresa till Pythagorion och vi hann gudskelov tillbaka dit i tid. Hade vi inte passat på det kortkorta väderfönstret på Ikaria hade vi blivit inblåsta där ännu längre, och missat dem!  Nu har vi äntligen lärt oss läxan –  aldrig stämma träff med nära och kära som tar en charterresa till någon ö, om vi inte redan befinner oss helt nära.  Det blåste för mycket för någon seglingsutflykt till Arki, som vi hade sett fram emot, men vi fick till åtminstone en fin ankring med bad runt båten. Det var den vädermässigt sämsta veckan på hela sommaren, kallt och blåsigt. Men Pythagorion är fint oavsett väder, med shopping och mysiga tavernor, så de var nöjda även om Odd och jag hade haft planer för helt andra upplevelser. De fick å andra sidan se ett grekiskt sjukhus från insidan, och man kan väl säga att det på sitt sätt ändå blev en oförglömlig semester. 😉

Jag höll igång träningen och började jogga! En verklig mental seger. Att promenera varje dag är inte svårt att få till, men därifrån till att att dra på sig träningskläder och jaga upp pulsen är ett stort steg. Maten däremot har gått som på räls. De nya kostvanorna med lchf och 16/8 sitter säkert även i Grekland, det kräver inte särskilt mycket engagemang att äta rätt längre. Att laga mat i båten är en ren fröjd, så fina råvaror som det finns. Det enda jag saknar är fröknäcke och creme fraiche. Men något ska man ju ha att längta efter, förutom barn och barnbarn förstås.

Jag provade på att vara ensam i båten för att få skrivro. Odd reste hem i förväg för att ta tag i sina projekt. (Musslor, vad annars?) Det tog mig en vecka att få till egna rutiner, och det var inte alltid underbart. Tiden gick konstigt nog ännu fortare än när vi var bägge två ombord, plötsligt kunde dagarna vara förbrukade utan att jag hade gjort något alls värt att komma ihåg. Tankarna flög omkring åt alla håll som en måsflock och det fanns inte lust till någonting. Andra dagar var fulla av energi, skrivande och aktivitet. Det behövs nog mer än tre veckor för att komma underfund med varför det blir som det blir. Ensamt och passivt vissa dagar, full rulle andra.  Vi har ju trots allt gjort det mesta ihop i 42 år, jag är inte van vid bara mig. Bröllopsdagen 6 november firades, för första gången tror jag, på varsitt håll.

Vi skildes från nyvunna seglarvänner i Galatas på Peloponnesos.  Nya relationer uppstår hela tiden när man seglar. Jag tror det beror på att tiden man har på sig är så kort. Man tar kontakt utan att vara blyg så fort man ser en svensk flagga. Samtalen kommer snabbt in på väsentligheter, man märker nästan genast om det är en person man klickar med eller någon som inte berör (eller verkar vara en riktig idiot). Att skiljas från nya vänner som man just börjat gilla på allvar är inte roligt. Även om man lovar varann att hålla kontakten, så vet alla innerst inne hur det oftast blir med den saken.

Andra seglarvänner umgicks vi med intensivt. Rolf och Lena i Blue Pearl känns som om de alltid har funnits där, fast vi inte kände varann för tre år sedan. Till våren hoppas jag att vi träffas i Turkiet. Där hoppas jag också att vi återser Sarah och Brian och labradoren Pepper på Tutela som tillbringar hela vintern i vattnet i Samos Marina. Sarah är bästa promenadkompisen, hon är helt outröttlig och så snabb. Hon promenerar i åtta km/tim vilket är ungefär min joggingtakt, a perfect match!

Att klara av tre veckor själv i båten gav självkänslan en kick. Jag kan! Jag deppar inte ihop och får inte panikångest av att vara ensam. Jag vaknar och somnar som vanligt, skriver och motionerar och äter och lyssnar på svenska nyheter och väldigt mycket på mina musiklistor. Handlar och diskar och går med soporna och så var den dan slut.  I slutet av februari, början av mars, gör jag gärna om det några veckor. Sarah har lovat rapportera om hur våren och mandelblommen fortskrider.

Vinterkapell på.

IMG_5127

Höstmys ombord. Syrrans hemstickade sockar och ett glas vitt, bra musik och ljus och värme. Vad behöver man mer? Sin man kanske? Så här firade vi vår 42-a bröllopsdag, med att skicka mysbilder till varann. 🙂

IMG_5136

Några vilda cyklamen får följa med hem i ryggsäcken. Växer som våra vitsippor i grusslänterna så här års.

IMG_4983

Några av mina egenhändigt pallade och inlagda oliver får också plats i ryggsäcken. Jag häller av lagen först och håller tummarna för att det går igenom säkerhetskontrollen. (PS Det gick bra!) Annars har jag stuvat undan sex burkar till under durken.

IMG_4826

Såhär ser jag ut numera. Någon före-bild tänker jag inte lägga ut. Jag dög bra även som tjock, men mår så otroligt mycket bättre som smal.

A8552B97-A32F-4D93-A1BE-9092F71CD9A8

Sista joggingturen hittade jag den här antika krukskärvan utplacerad på stenmuren. Den fick följa med till båten som en amulett. 

40D175C2-F844-405D-8E0A-DAE1CF47B94D

Morgonfiske pågår. Båten drar sig fram utmed linan in mot stranden. 

1AC0D565-8FA2-4603-80C1-EE2D52AA3404

Pythagorion uppifrån I.

E7695DA8-5C4F-484E-8EAB-2CA8D472F562

Pythagorion uppifrån II. Marinan uppe till höger i bild. Tack för i år!

IMG_5155

29 oktober

29 oktober. Vintertid ombord.

Nu är jag ”den ensamma svenska kvinnan” i segelbåten vid ponton D.  Det går inte av sig själv att komma in i nya rutiner för sömn, skrivande och hushållssysslor, men det funkar bättre för varje dag. Det är inte klokt hur fort tiden går. Jag är långt ifrån ensam i marinan, det bor fortfarande folk i flera båtar. Vädret har varit strålande i två dagar nu, stilla och varmt. Jag har precis ätit middag i sittbrunnen, (köttfärsgratäng med champinjoner, broccoli och aubergine) klockan är 20.00 och det är +15C. Hundar skäller runt omkring, små fiskebåtar med tända lanternor kommer in eller går ut i mörkret.

Mobilen väcker mig klockan sex, morgonen är min bästa skrivtid. Efter några timmar är det promenad som gäller, kortare eller längre. Tyvärr oftast kortare nu sedan jag blev själv och alla turister har rest hem. Det är väldigt tomt och ödsligt i mina promenadberg, jag vågar helt enkelt inte ge mig ut så långt på vindlande stigar ensam. Förmodligen är det bara dumma katastroftankar, en butiksägare skrämde upp mig med sitt prat om rånare som kommit ”över bergen”. Underförstått flyktingar, förstås. Det retar mig ofantligt att jag är en sån hare. Om jag ändå hade haft en hund som promenadsällskap.

Vännerna från Tjörn har lyft upp sin båt på land idag. Det blir ensamt på riktigt när de flyger hem på onsdag. Hittills har vi träffats någon gång varje dag. Igår gick vi till byn tillsammans för att uppleva den grekiska nationaldagen med dans, barnparad och blåsorkester. Det var en speciell och högtidlig feststämning med bara finklädda grekiska familjer på gatorna, de få turister som är kvar märktes inte. När barnen dansat klart åt vi först en kanongod lunch på taverna Ambrosia på stadskajen, och stannade sedan på väg tillbaka till marinan för en glass och en cappuccino. Lyxliv i kubik.

image

Grekland har två nationaldagar. Nationaldagen på hösten kallas också ”Ochidagen”. Ochi är det grekiska ordet för Nej.  Dagen firas till minne av den grekiske premiärministern Ioannis Metaxas berömda nejsvar, när Mussolini den 28 oktober 1940 krävde att Grekland skulle kapitulera.

image

Ett glas vitt i väntan på lunchen.

image

(Jag vet inte om länken nedan fungerar, det är en video från barnens dansuppvisning.)

24 oktober

24 oktober. Höst på Samos.

Nu är det bara +22C i min del av Medelhavet, varmare i vattnet än i luften. Jag måste passa på att ta en simtur idag. Imorgon sjunker dagstemperaturen till 15C och det ska blåsa från norr upp mot 20 m/sek. Det kommer säkert att påverka vattentemperaturen. Skönt att ligga tryggt förtöjd, med dubbla mooringlinor.

Det händer inte mycket här. Jag skriver, motionerar och lagar mat. Sista charterflyget gick tillbaka till Tyskland igår, det är bara ett fåtal tavernor öppna i hamnen, och inte många butiker längs huvudgatan. Bageriet, slaktaren, fiskaffären och några livsmedelsaffärer är förstås öppna året runt. Och apoteket, där jag väger mig varje måndag. Klädaffärerna rear.

I marinan kör Gabriel sin kran hela dagarna, kajplanen fylls upp av båtar som ska vinterförvaras på land. Pontonerna i hamnbassängen börjar se ut som om de tappat tänder, det är luckor överallt. Ellem ska ligga kvar i sjön hela vintern för första gången.  Min skrivarstuga i Grekland. Det finns fyra övervintrare här, som bor i sina båtar hela vintern, så lite sällskap har jag om jag vill.

Igår bokade jag flygbiljett hem. Så himla behändigt med världens bästa lilla blue tooth skrivare, Canon ip100. Ligger i båten sedan fyra år och sviker aldrig. Biljetten kostade tretusen (kanske kan vara kul att minnas om några år?) resan tar nio timmar och går via Aten och Amsterdam till Göteborg.

EA50E767-061D-4246-84FB-9CF8FB6EA40A

Solen väntar längre och längre bakom Turkiet på morgnarna. Jag vaknar av fiskebåten som går ut vid sex. Då är det fortfarande kolsvart.

FB8F59C1-D6D4-449F-9A19-6C1EE0A5C49F

21 oktober

Hjältar på plats på Samos.

Ikväll sprang jag på den här kvartetten under joggingrundan (bara fem km och inte särskilt fort). Jag hörde svenska talas, och kunde förstås inte hålla mig från att tjöta lite i farten, man är väl född göttebörgare… Det är nästan tomt på turister här nu, och definitivt inga svenska, annars hade jag hållit tyst.

Det visade sig vara fyra svenska sjöpoliser, eller kustbevakare, jag vet inte vilket. De är här för att jobba, och det är inte svårt att förstå med vad. Det blev tjockt i strupen och jag kände mig löjligt stolt. Stolt att vara svensk. Äntligen, får man väl säga.

6466DE60-6BCE-4079-8571-9808EAB670B1

20 oktober

20 oktober. Vild lördag i marinan.


Lördag är barnkalasdag i Pythagorion. Precis som hemma, är det poppis att förlägga kalaset till ett ställe där det finns mat och underhållning. Marco som driver marinarestaurangen har smart nog investerat i en hoppborg. Den står inomhus och pumpas upp av tryckluft när det är kalasdags. Dessutom har han ordnat med lampor som lyser upp vattnet och förvandlar hamnbassängen framför restaurangen till ett välbefiskat akvarium där ungarna fiskar med håv och säkert trillar i då och då. Flytvästar på barnen? Ha, ha.

En annan skillnad mot hemma,  är att alla föräldrar också deltar i kalaset. För deras underhållning finns den obligatoriska väggteven. Restaurangen är på så vis fullsatt varenda lördag. Den är öppen året runt, jag misstänker att det främst är Marcos hobbyprojekt och livsuppgift. Den kan omöjligt löna sig. Men han är där hela dagarna, känner alla och umgås hela tiden med en eller flera lokala greker och marinaliggare. Spelar backgammon, ser på teve eller bara pratar. Världens vänligaste man.

Annars händer inte så mycket. Jag skriver, läser, promenerar, handlar, lagar mat och simmar. Sen är dagen slut. Jo förstås, oliverna. Jag kan inte låta bli. Idag blev det en burk till, så nu har jag plockat drygt tre kilo. Imorgon har jag lovat mig själv att det blir sista promenaden bort till träden. Jag har kollat med Marco att det inte räknas som stöld att ta vara på oliver som ingen bryr sig om. ”Hälsa bara från mig om någon säger nåt”, sa han. Jag går dit tidigt imorgon. Det är ju söndag, och förhoppningsvis inte så mycket trafik på vägen.

Fallfrukt.

02CB0E99-2FAE-4458-ACEA-6D147E7C4444 F92F40A1-424B-4A7E-9B18-C2336E72CF93

Kvällspromenad.

6059E199-2F37-46E4-94B1-88877392B437

7EC8CEDE-8EDE-4C97-B7AB-26A27CF0A48A

18 oktober

17 oktober. Ensam ombord.

Ellem har nu förvandlats till en bobåt, där girlangen med soldrivna ikea-lampor hänger uppe under biminin dygnet runt, blomkrukorna med mynta och basilika breder ut sig på akterdäck. Diskstället har fått en permanent plats på en bänk i sittbrunnen. Sjöstuvning i pentryt är ett minne blott, höga burkar fyllda med vatten och oliver är travade på hyllan ovanför diskhon. Andra dagen sedan Odd flög hem har rusat förbi.

Jag har bestämt att arbeta med manuset från sex på morgonen till tio. Sen är det två timmars promenad innan lunch. Därefter gör jag vad jag vill. Jag vill väldigt mycket. Fiska, simma, cykla, läsa, styrketräna, spela på min baglama, skriva blogg, laga middag. Pyssla i båten med diverse, lite städ och tvätt och disk måste också hinnas med. Sista timmen innan lampan släcks vid 23 jobbar jag med manuset igen, för att hjärnan ska fortsätta på egen hand under natten.

Idag hann jag i stort sett bara med en enda sak på min lediga eftermiddag, och den var helt oplanerad. Jag pallade oliver. På vägen in till marinan finns ett förfallet markområde som är till salu, och alldeles vid vägen står två olivträd fulla med stora, svarta, mogna oliver. Marken under träden är översållad av nedfallna oliver. Jag kunde inte med att plocka direkt i ryggsäcken, utan gick dit i flera omgångar och fyllde min magväska lite diskret. Minst ett kilo har jag nog nu. Någon här på Samos, jag har glömt vem, har talat om för mig hur man lägger in egna oliver. Såhär:

Man skär ett kryss där skaftet har suttit, lägger oliverna i blöt i vanligt vatten i tio dagar, byter vatten varannan dag. Därefter lägger man över oliverna i en saltlake som består av 1 del salt och fyra delar vatten, och tillsätter dessutom lite vinäger. Detta får stå en månad, sedan är oliverna färdiga att äta. Man kan också byta lag efter en månad, kanske smaksätta med någon ört och tillsätta olivolja. Jag hann fylla en burk för tre veckor sedan och har redan tjuvsmakat. Mums! Mycket mildare och godare än köpeoliver!

Ensam? Jag känner mig inte ensam, åtminstone inte än. Vid vår ponton finns fortfarande minst fem, sex andra bebodda båtar. Man ligger ju med aktern in här, så det blir mycket kontakt med dem som rör sig på bryggan. Sitter jag i sittbrunnen kommer det hälsningar stup i kvarten, så ofta faktiskt att jag sätter upp solgardinerna över aktern och babordssidan för att kunna gömma mig lite.

Bara en mindre del av bytet. Sen gick jag och köpte plastburkar med lock. Hur jag ska få med mig detta hem återstår att lösa.

image

image

17 oktober

13-16 oktober. Slutet gott allting gott.

Efter en natt med både stiltje och hårda vindbyar vaknade vi av ankarlarmet. Vinden hade vänt från nordväst till nordost, och båten hade snurrat runt ett varv och tvinnat ihop ankarkättingen med linan till det extra ankaret. Odd fick ro ut med dingen och släppa ner hela den blyade linan i vattnet, med en fender som  boj. Sen gick det enkelt att få upp först huvudankaret och därefter extraankaret. Men vi var glada att det inte blåste mer under manövern. Vi får fundera mer på bästa sättet att lägga ut två ankare.

Sen gick vi in i Port Augusta och överväldigades av den ljuvliga Arki-känslan som bara finns här. Lugnet efter stormen känslan. Eftersom vi aldrig varit här under högsäsongens trängsel har vi bara upplevt det avslappade, loja och vänliga Arki som just ska stänga för säsongen, eller nyss har startat.  Men allt är inte bara idyll. Nicholas, som driver tavernan med samma namn, är sliten så här års och längtar hem till fru och barn i Polen. Från april till oktober är han hos mamma och pappa på Arki, fiskar på morgonen och serverar sin mammas goda mat på kvällen. När jag ger en medlidsam kommentar efter att ha väntat medan han skypar klart med sin lille son, suckar han. ”There is no other way.

Miniatyrflottan framför tavernan utökas för varje år och är Arkis mest fotograferade utsikt. Nicholas pappa har hittat sin publik.

image

Alla fyra, fem fiskebåtarna kom in med goda fångster av tonfisk den här morgonen.

5ADA2DDD-26C0-46DD-A968-3527927E1288

Odd var påpasslig och lyckades köpa en nyfångad tonfisk innan alla var sålda till tavernorna eller nerisade i lådor i väntan på morgonfärjan till Patmos. Tio Euro kostade den. En italiensk farbror tyckte att jag också skulle vara med på bilden, och tog över min mobil.

F451C0C8-51EA-4B52-9518-88E5D2223300

Av en ung Adonis med flickvän, på besök hos Nicholas, fick vi lära oss att tonfisk ska hänga och bloda av sig en timme för att köttet ska bli riktigt bra. Fisken räckte till två middagar, halstrad första kvällen och sashimi – dvs nästan sushi – nästa kväll. Himmelskt gott!

497EE886-91C6-444B-B328-70496C7B2916

Äntligen, äntligen en njutbar segling igen, den första sedan hemfärden från Ikaria. Långa sträckor kom Ellem upp i  över sju knop. Halvvägs mellan Agathonisi och Samos hälsades vi entusiastiskt välkomna av en flock delfiner som hoppade och dök som glada skuttande havshundar runt båten.

2034D1F1-C0A9-47F0-94ED-F4375E228F8A

70B0B762-CA23-4903-8E7B-F729256B4749

Avslutningsmiddag ombord. Mina lampor har kommit på plats, till tecken på att seglandet är över för den här gången.

1 2 3 40