16 maj

Grupptryck och bergsklättring. Sankt Goar 16 maj.

You are building up fear!” När Odd tidigt på morgonen meddelar hamnkaptenen Richard våra planer att vänta ut lägre vattenstånd, vill han inte alls acceptera. Han säger att varje person man frågar har sin egen åsikt om hur stark strömmen är, och att man inte kan lyssna på andra utan måste prova själv. ”Det är ju bara att vända om 180 grader om det inte går.” Andra båtägare som lyssnar lägger sig i och säger också till Odd att det är inga problem, utan att ha en aning om våra förutsättningar.

När jag kommer hamnar jag direkt i försvarsposition. Säger att det inte är så lustigt att vända om efter kanske sju timmar och att det är en enkel räkneoperation att räkna ut strömmens hastighet om man känner till fart över grund och fart genom vattnet. Mina argument underkänns helt. Ström går inte att räkna ut, hävdar hamnchefen. Sen blir han oförskämd och säger att för hans del får vi gärna stanna till augusti, han försöker bara hjälpa oss att komma iväg.

Dagen startar alltså med en animerad diskussion som blir högljudd och lockar till sig åhörare. Hamnchefen som är en ung skidlärartyp blandar in filosofiska resonemang om att man måste välja mellan att leva efter kalkyler eller ha modet att lära av egna erfarenheter. Jag blir arg men lyckas behärska mig, kommer ihåg att han är en ung man med ömtåligt ego. Det var han själv som planterade tvivlet redan när vi kom, med kommentaren att det skulle ta fjorton timmar till Bingen.

Andra blandar sig i diskussionen, Kurt som är född i Sankt Goar erbjuder sig att eskortera oss förbi Loreleipassagen i sin båt, han vet en ”fördelaktig väg”.  Han säger det väldigt snällt, men det hjälps inte. Jag känner mig anklagad för att vara feg, hör antydningarna om att gårdagens tur med kapten Tony var helt utan värde, (min man var ju inte med och hörde vad som sades) varningarna är säkert mina egna efterkonstruktioner. Jag känner hur männen beklagar Odd, stackars honom som hindras av att hans fru är rädd.

På uruselt humör följer jag med Odd på en femtimmars bergsvandring till Oberwesel, nästa lilla ort uppför Rhen. Däruppe högt ovanför strömvirvlar och pråmar ser allt så enkelt ut, och vi bestämmer oss för att ändå göra ett försök imorgon. Funkar det inte vänder vi om. Egentligen gillar jag inte alls att ändra på beslutet som var så självklart igår. Men självtvivlet vinner. Kanske är det trots allt bara komfortzonens viltstaket som hindrar avfärden.

Loreleiklippan till vänster i bild.

image

Loreleiklippan till höger i bild. 

image

Högt, högt. Och inga staket. image

Ibland finns en vajer att hålla sig i. Då får Odd klättra med Sigge under armen.

image

Första nyponrosen för i år.

image