21 augusti

Slemproppen har gått! Söndag 20 augusti.

Det är +35C i skuggan och jag har skrivit fokuserat flera timmar. Äntligen! Utan att jag förstår varför fungerar det att gå in i skrivbubblan även om: 1. Borden i marinans uteservering är för höga, stolarna har obekväm sits och knäckande ryggstöd. 2. Bänken i båtens sittbrunn är för låg och har inget ryggstöd alls. 3. Musiken som spelas i uteserveringen är från någon sorts mindfullskiva. Olidlig. 4. Gubbarna vid bordet intill röker cigarr och pratar högt (tyska). Trots alla dessa fullgoda ursäkter att skjuta upp skrivandet till någon annan dag, så funkade det alltså.

Kanske beror det på att gårdagen var ett svårt kraftprov. Någon gång mitt i den genomsvettiga natten till idag stängde jag av väckningen som stod på sex, och lovade mig själv att vara snällare mot mig i fortsättningen.
Igår var det alltså resdag, och enda möjligheten att hinna med Samosflyget från Landvetter klockan 06.00 var att ta sista färjan från Malö klockan 02.00. Nio timmar senare klev jag ombord på en båt där teakdäcket glödde under fötterna. När jag öppnade dörren till doghouse och salong kändes det som om strålvärmen skulle bränna bort ögonbrynen.
Upp med luckor och dörrar, fram med solskyddsgardiner runt sittbrunnen, koppla el och vatten och öppna alla ventiler, sätt på kylskåpet, spola i toaletten och rensa bort den äckliga geggan i vattenlåset. Drick vatten! Drick mera vatten! Gå och bada!
Jag hatar att frysa, men värme av den här kalibern är skrämmande. Hjärnan slutar fungera, hjärtat skenar, svetten flödar från alla kroppsdelar, även händernas ovansidor. På fullt allvar tvivlade jag på att jag skulle ta mig den korta sträckan till stranden utan att börja koka. Att äntligen omfamnas ända upp till hakan av det stora, svala havet, iförd alldeles för liten bikini (vem bryr sig?), solhatt och solglasögon var en njutning som övergår allt, och då menar jag allt.
Igår tvivlade jag på den här planen att resa ner ensam till båten och skriva.
Idag har det lossnat.

image

Marinans lilla strand ligger alldeles vid inloppet, med klart och rent vatten och helt ostört. För det mesta är man ensam här. Under sommaren har den gjorts i ordning och fått tre parasoller med sköna stolar. Lyx! Bergen som syns till höger är Turkiet.

image

8 augusti

Snart kan jag i alla fall ha knut som Selma.

Nästan två månader utan ett enda blogginlägg. Inte har jag skrivit mycket annat heller. Vad har jag gjort? Umgåtts med barn och barnbarn. Hattat mellan olika impulser. Startat ett antal nya Projekt, typ ”kartlägg alla stigar på Flatön”, ”gör om växthuset till en bodega”, ”producera en CD av ljudboken”, ”sluta äta socker”, ”gör om alla rabatter till täckodlingar”. Två månader går fort när man tappat förmågan att fokusera.

Allt medan håret växer och blir mer råttfärgat för varje dag.  Jag har lovat mig själv att inte klippa eller slinga håret förrän råmanus till Målaren är färdigskrivet. Mitt korta, blekta vindrufs. Redan är det så långt att bara en liten slinga av luggen faller fram när jag drar allt hår bakåt, snurrar ihop stråna och klämmer åt med ett sånt där knutspänne i plast. Jag börjar så smått identifiera mig med min filifjonkanfrisyr. Tänk om de senaste tio årens solkyssta tantburr är ett avslutat kapitel? Tänk om det är stram selmaknut med gråa, dansande testar vid tinningen som gäller i fortsättningen? Vem har jag blivit?

Jag har visserligen hela berättelsen inne i huvudet. Alla konflikter, relationerna, vändpunkterna, slutet. Men så fort jag försöker sätta mig ner och skriva blir jag rädd att jag vet för litet om livet i ett fiskeläge i början av 1900-talet. Åt de verkligen rågmjölsgröt med sirap och vatten till frukost? Hur skötte kvinnorna sin underlivshygien utan rinnande vatten? Hur kunde man klara av åtta barn i ett rum och kök? Varifrån fick man pengar till kaffe och fotogen? Hur fungerade posten? Snart har jag lagt ner en förmögenhet på att jaga upp litteratur på Bokbörsen. ”Kvinnors vardagsliv på Klädesholmen”. ”Brunnar och butiker i gamla Fiskebäckskil”. ”Brev i Bohuslän berättar”. Jag läser hembygdsböcker, jubileumsskrifter, Schartaus predikningar, Lysekilspostens tidningsarkiv, släktforskningsböcker, Emilie Flygare-Carlens originalutgåva av ”Ett köpmanshus i skärgården” i fyra band. Jag läser Elin Boardys hjärtskärande ”Allt som återstår”, Ann Rosmans ”Havskatten” och Mats Wångblads ”Mormor, moster Sigrid och jag”. I kassaböcker från Britgens affär i Fiskebäckskil läser jag om priset på rofolja, krossocker, kängsnören och sirup. Jag försvinner i böcker om Zorn, Carl Wilhelmsson och dåtidens konstnärskollektiv, glömmer bort tid och rum i de bibeltjocka uppslagsverken där alla Fiskebäckskils hus, med födelse- och dödsår och livsöden för alla som har bott i varje hus, redovisas in i minsta detalj. Där står om rättstvister och testamenten. Oförätter och förlisningar. Dödfödda barn och inhysta fattighjon.

Allt går att ta reda på. Någon kommer att kunna säga: Sådär var det inte! Hur mycket jag än gräver i gamla brev och urkunder och försöker ta reda på hur det verkligen var,  kommer det jag skriver att vara FEL i någons ögon. Inte bara fel förresten. Lögn och förbannad dikt dessutom.  Där har vi nog ägget, som Don Frederico säger till Fröken Larsson i Taubes Invitation till Guatemala. Jag är helt enkelt rädd för min egen berättelse.

Fiskebäckskil ligger så nära min smärtpunkt. Jag kan fortfarande inte gå förbi det som jag räknar som mitt barndomshem. Det som är helrenoverat sen det såldes för ett par år sedan. Huset som byggdes 1901 till Justina och hennes mor, när Justinas nygifte bror ville ha det gamla föräldrahemmet för sig själv och sin hustru. Huset där Justina öppnade affär och bedrev klarskinnstillverkning i sjöboden. Huset där jag väcktes varje morgon av Vallys tändkulemotor som dunkade igång inför första turen till Lysekil. Nu är det omgjort till en kuliss i en idyllisk skärgårdsfilm. Med rakare vinklar, snickarglädje, ny fasad och ny entre´. Varför bryr jag mig om vad som kanske fortfarande är känsligt fastän hundra år har gått? Vad är jag rädd för? Varför släpper jag inte helt enkelt loss skrivlusten i en spännande deckare i historisk badortsmiljö, utan att det är så förtvivlat noga med detaljerna? Kanske är hela min berättelse inget annat än ännu ett terapeutiskt projekt, maskerat till spänningsroman med kvinnofokus. Fortsättning följer. Nu har jag i alla fall börjat skriva igen.

Dessutom. Det är hemskt med alla förväntningar. Nästa bok måste ju bli bättre, fast jag tycker att Diktaren är det bästa jag kan. Hade det varit lättare om jag inte fått så mycket beröm?  Idag lämnade jag tillbaka ett försenat lån, och när jag räckte fram tjugan för att betala böterna sa bibliotekarien: ”Förresten, jag läste Diktaren på semestern. Den var så BRA! När kommer nästa?”  Hjälp. Men utan de där förväntansfulla läsarna skulle jag nog ha gått till frissan för länge sen. Nu letar jag nya fina spännen på Glitter istället.

Selmaknut

FullSizeRender (4)

 

 

26 juni

Hemma igen – lite klokare. 26 juni.

Lördagen den 17 juni flög vi hem från ett Samos som började bli för varmt för oss.  Över trettio grader redan på förmiddagen. Vi klippte till på två ofattbart billiga restplatser, 270 kronor per person med SAS direkt från Samos till Landvetter. Ibland har man tur! De dyra reguljära biljetterna (med två mellanlandningar) som vi redan bokat gick att flytta fram till i höst.

Hemma väntade blommande schersmin och fläder och midsommar, försommarens crescendo med traditionellt kalas och huset fullt. I år var klanen lite splittrad av olika anledningar och vi var bara sexton vid bordet. Som vanligt blev det knytkalas, med planering i förväg via en grupp på facebook. Och som vanligt blev det alldeles för mycket mat i alla fall. Men den största fördelen med knytkalas, enligt mig, är ändå inte att alla har med sig olika maträtter, utan att alla tar med sig hem det som blir över.

Tre dagars ångest får jag kallt räkna med i samband med hemkomst från båten både vår och höst. Det som utlöser attacken är Posten och Trädgården. I år hade jag dessutom en Deadline för mitt råmanus. Veckan efter midsommar har jag ett möte med min coach Lennart som vill läsa igenom Allt jag skrivit fram till nu. Allt. Problemet är att Allt inte är i närheten av den textmassa jag föreställt mig. Inte på långa vägar.

Att skriva i båten medan man seglar i Medelhavet låter ju underbart men det fungerar tyvärr inget vidare. Varför, blir för tröttsamt att förklara och låter ändå bara som undanflykter. Mitt  försvar är att jag tänker på manuset hela tiden och antecknar mycket. Kommer på ändringar. Det sista gagnar tyvärr oftast inte textmängden eftersom det brukar innebära omfattande strykningar.

I den mer än decimetertjocka posthögen (fast alla räkningar sorteras ut efter hand) fanns ett nummer av tidningen Skriva. Ett av mina utmärkande karaktärsdrag är att alltid göra det roliga först, så jag satte mig genast i uterummet och läste. Fångades direkt av ett reportage om Tomas Bannerhed, debutant och augustprisvinnare 2011 med romanen Korparna. Den tog tio år att skriva och han tror att uppföljaren kanske tar lika lång tid. Här har GP en fantastisk recension av Korparna. Är jag en idiot som har sådana förebilder? ”Fragment, skisser, utkast och halvfärdiga stycken.” Så beskriver Tomas Bannerhed sin famlande skrivmetod. Tiotusen timmar av skrivande för att hitta sitt litterära språk, sin röst. ”Och så kom livet emellan”, nu när han skriver på uppföljaren, ”sjukdomar och födelse och död.”

Artikeln i tidningen Skriva gjorde mig lugn. Jag har ingen ambition att försörja mig som författare. Det räcker att jag slipper ta av pensionen för att betala tryckeriet. Det jag verkligen vill är att bli riktigt nöjd med nummer två, och att den hittar sådär en femtonhundra läsare. Som Diktaren, fast bättre. Så vill jag bli medlem i Författarförbundet. Det kan man bli efter att ha skrivit två böcker.

Det får ta den tid det tar. Det har Tomas Bannerhed sagt, och då måste det vara godkänt.

midsommar

Lärdom 1. Störst av allt är kärleken till familjen. Som om jag inte visste. Men man blir påmind av att vara borta från den.

IMG_2424

Lärdom 2. Man kan visst både skriva bok, segla OCH ha kvar sin trädgård. En stark kille två timmar i veckan gör underverk.

IMG_2422

Leros-2

Lärdom 3. Skriva, segla, spela, fota, måla. Nej. Jag måste inte välja bort något.

22 april

Tillbaka i båten.

21 april, Samos.
Ettusenfemhundra ord. Och klockan är tre på eftermiddagen. Så långsam är jag. Det finns författare som är ännu långsammare, jag vet. Och så finns det Nora Roberts som skriver färdigt en roman på 45 dagar. Då är den klar att tryckas, alltså.
Men jag har vridit och vänt på vartenda ett av de där femtonhundra orden, och är rätt så nöjd med resultatet. Det var ett bra beslut att stänga av facebook. Tillfälligt, men ändå.
Det har ösregnat hela natten, Odd kör polermaskinen på utsidan, en kylig vind får riggen att skramla, det är så kallt att vi måste ha värmen på i båten. Å andra sidan. Det ligger en doft av apelsinblom över hela marinan.
Imorgon kommer vi förhoppningsvis i sjön. Det ska gunga när man sover i båten, inte skaka.

image

image

27 mars

Nya insikter och avsikter.

Det har gått ett år sedan releasefesten för Diktaren. Mitt livs roligaste dag, näst efter bröllopet med Odd. Jag borde sammanfatta det här året, tänkte jag igår. Göra ett slags bokslut. Vad har hänt, förutom att min första roman kom ut? När blir nästa releasefest?

Stopp där, vänta lite, en sak i taget. Alltså. Vad har jag gjort under det här första året som pensionär och arbetsbefriad? Seglat fyra månader i Grekland. Marknadsfört Diktaren, sålt och signerat boken i bokhandlar och på mässor. Talat in den som ljudbok. Uppfyllt drömmen om att segla till Kanarieöarna. Börjat lära mig spela bouzouki. Målat porträtt. Blivit farmor igen. Skrivit seglingsartiklar och fått ett fint pris. Byggt ett gästhus som snart är klart. Hittat en bra skrivcoach, påbörjat nästa roman, gjort massor av research, skrivit en detaljerad synopsis.

Varför är jag inte nöjd? Därför att piskan fortfarande hänger på väggen. Prestationspiskan. En läsare undrar: När kommer nästa bok? Andra författare, som började skriva samtidigt som jag, kommer ut med sin fjärde roman. Och jag hugger direkt, får idiotiska skuldkänslor för att jag beskär rosorna när jag ”borde” skriva. I alla skrivarhandböcker och på alla författarsajter är nämligen det första och viktigaste rådet: Prioritera! Försaka, dvs välj bort även det roliga – trädgården, familjen och eventuella andra intressen! Gå in i en bubbla och bara skriv! 

Diktaren skrevs medan jag fortfarande arbetade. Utan de där råden om att prioritera! hade det inte blivit någon bok. Det tog ändå fyra år. Jag tog ledigt i perioder och reste till Las Palmas där jag skrev maniskt hela dagarna och knappt pratade med en enda människa. Stängde in mig i en lägenhet eller satt på Cafe Suecia och skrev. Reste hem och skrev om, under tidiga morgnar och helger. Jag räknade ut hur många böcker jag skulle kunna hinna med innan jag blev gammal och senil. Alldeles för få. Jag drömde om pensioneringen. Jag ville ha en karriär till. Ta igen den där tiden som gått åt till att driva företag när det egentligen var författare jag alltid velat bli.

Det är dags att sluta budgetera och bokföra timmarna. Jag behöver inte längre skriva tidrapporter. Det jag gör behöver inte löna sig. Ingenting behöver bevisas eller rättfärdigas. Min andra bok kommer att bli färdig, i sinom tid, men inte på bekostnad av bouzoukin, båten, barnbarnen, böckerna och måleriet. Eller rosorna, för den delen.

IMG_1228

Fint pris från Kryssarklubbens Medelhavssektion.

FullSizeRender IMG_1174

Mitt livs alla konstverk. Jag målar lika långsamt som jag skriver!

IMG_1247  IMG_1246

31 augusti

Tillbaka på Samos.

Nu finns det ingenting att skylla på längre, här på Samos finns inga måsten eller åtaganden som ursäktar att jag inte skriver. Ändå är det som om jag nästan hoppas på att några andra bollar ska komma flygande. Friheten måste stängas in noga för att inte rymma. Jag har byggt en fålla åt den i form av ett strikt dagsschema.

  1. Gå upp klockan sex och ta en lång promenad eller cykeltur. Anteckna tankar och ideer som alltid dyker upp så dags, när hjärnan är ostörd.
  2. Äta frukost med Odd.
  3. Skriva fram till lunch, dvs ca kl 15.00
  4. Ta siesta ombord under de varmaste timmarna.
  5. Ledig kväll.

Och hur har det då gått denna första dag?

Den uppåtgående solen och några tuppar som gol väckte mig halv sju. Jag satte mig i sittbrunnen med laptopen. Måste köpa nya joggingskor innan jag kan gå långa promenader. Klockan åtta gick jag till marinabutiken för att köpa morgonbröd och upptäckte ett stim fiskar nära bryggan. Stora som laxöringar! Åt frukost med Odd.

Försökte sitta på marinans mysiga utecafe och skriva. Omöjligt sitta i båten pga pågående motorfix.  Stod inte ut med musiken som spelades på cafeet.  Högljudda, misshandlade covers på Frank Sinatra, Kim Carnes och Cindy Lauper, nej tack.

Cyklade in till byn för att köpa joggingskor och en haspelrulle till nya kastspöet samt bete till metspöet. Fick tips i fiskaffären om icketuristig restaurang i gamla kvarteren.

Cyklade tillbaka till båten. Motorfixet fortfarande igång. Vårt nya kylskåp hade inte dykt upp med båten från Athen som utlovat (vårt gamla kylskåp har gett upp och det är över +30C, vi behöver det verkligen). Jag ringde argt samtal till försäljaren som inte lät sig imponeras. Lastbilen som skulle frakta kylskåpet till färjan hade gått sönder, han skulle återkomma med besked.

Cyklade tillbaka till byn med laptopen i ryggan, hittade restaurangen där jag var enda gästen. Åt en underbar lunch; friterade kikärtsbollar, grillad aubergine, marinerad bläckfisk och fiskromsmousse. Till det ett glas vitt, lokalt vin. Restaurangen ligger på ett litet stenlagt torg med stora skuggande träd, meltemin skickar vindkulor genom gränden så att t o m min iphone hotar att lyfta från bordet. Varmt men luftigt med andra ord.

Här blir det perfekt att sitta och skriva. Imorgon alltså. Nu är klockan 15 och jag går och fiskar.

FullSizeRender (2)

2 augusti

Framtiden väntar inte.

Äntligen pensionär. Jag tänker det ofta. Äntligen är tiden min.
Den här sommaren är det mesta annorlunda. Jag är ledig. Ändå är dagarna minst lika intecknade som förr. Sen vi kom hem från Samos har tiden flugit iväg. Jag tittar igenom bilderna i mobilen och undrar när jag var med om allt detta? Underbara bilder av glada barn, lyckliga stunder med familjen och idylliskt sommarlov. Ingen tog förstås några bilder på trötta mormor som inte riktigt orkade hänga med.

Nio stycken signeringar har jag klarat av. Min bok har fått ett mottagande som jag inte kunde föreställa mig, jag har  fått så mycket bekräftelse som någon kan begära och drömmen om att bli författare är faktiskt förverkligad. Nu är det bara att fortsätta, dörren till författarlivet är öppnad. Visst är jag tacksam, visst är jag glad. Och samtidigt inte.

Det är en brytningstid på mer än ett sätt. Mamma är borta. Mitt löneliv är över. Barnen har sina egna liv. Förmodligen är det helt naturligt att vemodet kostar så mycket energi just nu, och har gjort det hela sommaren.

Tre magsår hittade doktorn under gastroskopin för ett par veckor sedan. Fast jag slutat stressa och nästan aldrig dricker kaffe. Jag bär ingen klocka, vaknar alltid av mig själv, tänker på att inte skynda, struntar i krav och måsten så gott det går. Men magen låter sig tydligen inte luras. Stressen lurar på ett annat plan. Livet, hur blir det nu? Kommer jag att hinna med allt jag vill? Barnbarnen, böckerna, båtlivet. Att det är nuet som räknas är helt enkelt inte sant. Aldrig har framtiden varit så viktig som nu.

IMG_8165 IMG_8124 IMG_8108 IMG_8006 IMG_7935 FullSizeRender (2)

IMG_7793

4 juli

Post boat depression.

På fredag är det tre veckor sedan vi kom hem från Samos. Det känns som tre månader. Äntligen skulle dagarna få struktur och innehåll, jag skulle kunna planera in skrivande, umgänge med familjen, träning och uckespelande. Jag som nu är pensionär, hur svårt kan det vara?

Det första som allvarligt skakade om tillförsikten var åsynen av trädgården. Hur kan gräs bli så högt på två månader? Hur kan ogräset åkervinda bilda häck och förvandla rosor, pioner, amerikanska blåbär och vinbärsbuskar till helt insnärjda törnrosaslott på samma korta tid?

Det andra som hände var midsommar. En midsommar med tretton underbara och efterlängtade familjemedlemmar men utan hammock och utemöbler, utan blomsterkransar och flaggspel, utan tak och regnskydd på altanen. Det räckte inte att komma hem tre dagar innan. Vi hann inte bli klara med sommarmyset.

Sen drog signeringarna igång.  Medan jag pratade med läsare och kunder om min bok, var jag precis sådan som jag ser ut på bilderna. Trevlig, social och glad. Men när jag kom hem…

Nej, jag fiskar inte efter medkänsla, det vore verkligen både bortskämt och helt hutlöst. Ändå –  jag känner det jag känner. System overload. Det enda jag drömmer om för närvarande är att låsa in mig, stänga av alla inkommande kanaler och få skriva ifred. Samtidigt som jag verkligen vill vara en närvarande mormor och farmor, baka sommarlovsbullar, träna och spela ucke och få någorlunda ordning i trädgården. Hur får man ihop det pusslet?

Nåja, jag hann i alla fall koka en dubbel sats flädersaft innan flädern blommade ut.

FullSizeRender (2) FullSizeRender IMG_7748 IMG_7793 IMG_7802

 

 

 

1 maj

Under Tomtens beskydd.

Halv tolv på natten började kyrkklockorna ringa. Inte den sortens dånande, mäktiga bronsbrus som vi är vana vid. Ljust och ganska tunnt klingade det, uppfordrande och ihärdigt. Som när någon för hand svänger en stor koskälla för att locka på en fårflock eller kalla husets folk till kvällsvard. Gatorna var fulla av människor på väg åt samma håll.
Ju närmare vi kom kyrkan, desto svårare blev det att ta sig fram. Folk stod tätt packade i den lilla gränden, mammor och pappor med sovande småbarn på armen, gamlingar och tonåringar, alla talade med låga, mjuka röster och hade smala, otända vaxljus i händerna, många bar också på målade ägg. Stefan och Silva hade berättat för oss att man tar med ägg till kyrkan för att få dem välsignade, och att man tar med sig den heliga elden hem från kyrkan.
Vi följde med strömmen men hejdade oss vid kyrkdörren. Det var orimligt att alla skulle få plats därinne. Många verkade nöja sig med att stå utanför, det kom ut folk med brinnande vaxljus och delade med sig av elden till dem på utsidan.
När klockan nästan var tolv vågade vi oss ändå in. Av några stressade kyrktanter i en lucka köpte vi gula, smala vaxljus och en liten ikon av Sankt Nicholaus som minne. Med ens var det varken trångt eller stressigt längre. Vi hittade varsin väggfast, tronliknande stol att sitta på och tände våra ljus, tog in vad som hände utan att förstå vad eller varför. Intellektet var inte med, bara sinnena.
Överallt pågick ritualer. Folk korsade sig eller knäböjde vid olika tavlor och föremål som de kysste eller bara vidrörde. Vi såg ingen präst, det fanns en predikstol men ingen sådan ordning som vi är vana vid med kyrkbänkar vända mot ett altare. Mindre altare framför olika helgonbilder var utspridda i hela kyrkorummet. Utsmyckningen var fantastisk, överdådig. Utsirade ikontavlor täckte varje yta, det blänkte av silver och guld. Som kontrast stod mitt på golvet två stora svarta gjutjärnskaminer med långa böjda skorstensrör. Sittplatser fanns lite varstans. Stämningen var högtidlig, förväntansfull.
Plötsligt startade klockringningen igen, kvinnan i stolen bredvid rörde vid min armbåge, log blygt och sa något med ”Christos”. Ett allmänt kramande och kindpussande utbröt. Vi förstod, Jesus har återuppstått! Nu tömdes kyrkan snabbt, ute i gränden igen såg vi vajande standar och hörde sång längre fram i folkmassan som satt sig i rörelse. En procession! Vi hängde på med våra tända ljus som alla andra. Höll oss i utkanten och lyckades ta oss längst fram. Äntligen fick vi se prästen, i röd klädnad, belyst av en lång strålkastare som bars av en man som nog hade kvällens jobbigaste uppgift.
När processionen vände tillbaka mot kyrkan gick vi tillbaka till båten. Vi såg bilar fyllda av familjer på hemväg, med tre, fyra brinnande ljus inne i bilen.
Våra egna ljus brann hela vägen hem. Helgonet Sankt Nicholaus beskyddar nu vår båt. Han levde på 400-talet och är barnens, sjömännens, fiskarnas, de prostituerades, de orättvist anklagades och de ångerfulla tjuvarnas beskyddare. Han är också förebilden för jultomten, Santa Claus.

image

image

image

image

14 april

Imorgon Istanbul.

Komihåglistorna är strukna. Två paket med diverse utrustning är skickade i förväg med lastbil, jag lyckades övertyga Odd om att vi inte skulle ta med den nya toan som bagage. Lapparna till husvakten är utlagda på strategiska ställen. ”Vattnas endast en gång varannan vecka.” ”Titta i frysen innan du handlar!” ”Använd helst inte diskmaskinen.” Vi kommer förmodligen att komma hem till ett betydligt mer välstädat hus än vi lämnar, vilket inte känns fel. Förhoppningsvis även till en mindre överfull frys.

Trädgårdens vildvuxna status lämnar en liten tagg i själen, trots att jag har förhärdat mig och vet att det inte beror på att jag inte hinner utan på att jag prioriterar bort den. Det finns inte plats i mitt liv längre för pionrabatter och iris. Inte ens för magnolia. Knopparna ska precis slå ut nu, när jag kommer hem igen är båda träden utblommade. En del rosor är beskurna, andra inte. Det är ju egentligen alldeles för tidigt. Brännässlor och kvickrot sticker upp både här och där. När jag kommer hem ska jag lägga igen ett antal rabatter, så jag slipper våndas. Jag ska bara ha kvar rosorna och lite sallad, persilja och örter i pallkragarna. Samt skaffa en robotgräsklippare. Det bästa med trädgården är ändå att den är helt fästingfri tack vare det rådjurssäkra stängslet.

Imorgon flyger vi till Istanbul, övernattar och tar sedan bussen till båten i Bulgarien. Vad jag längtar mest efter? Det enkla livet. Det begränsade utrymmet. Det överblickbara. Den dåliga uppkopplingen. Att kunna fokusera på skrivandet utan avbrott.

Undrar om det finns rabarber i Sozopol?

rabarber

1 2 3 31