20 november, Kategori: Författarblogg

Skrivbubblan som brast.

Det värsta hände, dagen innan mitt livs första författarbesök (på Varekils bibliotek) blev det  inställt på grund av att ingen hade anmält sig. Min väninna B messade och konstaterade ”vilken tur att jag kollade på nätet, annars hade jag gått dit”. Jojo. Själv visste jag ingenting. Först blev jag snopen, sedan arg, sedan besviken, men det gick över förvånansvärt fort. (Allt oftare känner jag igen min mamma i mig själv. Hon hittade alltid något positivt i allt hemskt som hände, vilket kunde driva mig till vansinne.) Men – jag lärde mig mycket av den här vurpan. Till exempel har jag nu ett bra föredrag i byrålådan. Jag fick en extra skrivdag. Och jag vet hur jag ska förhindra att samma sak händer igen.

För när jag tittade närmare på affischen som biblioteket tagit fram för att göra reklam för mitt framträdande, förstod jag direkt varför ingen anmälde sig. Det hade inte jag heller gjort.  ”fått mycket beröm för sitt stilsäkra språk” – vem bryr sig? Nu vet jag att jag måste skriva presentationen själv nästa gång. Och kolla med biblioteket att de inte har lagt in två författarbesök inom loppet av tre dagar, åtminstone inte på lilla Orust.

Science fictionförfattaren Emanuel Blume, som besökte Henåns bibliotek två dagar innan det var min tur i Varekil, hade skrivit en spännande och personlig presentation. Han lyckades locka en publik på hela sexton personer. Stjärnförfattaren Johannes Anyuru, som har skrivit bl a den omtalade ”En storm kom från Paradiset” och är överöst av litterära priser, talade för tolv själar häromsistens, tröstade bibliotekarien när jag ringde och undrade vad som hänt. Man vet aldrig vad det beror på, sa hon. Fast där håller jag alltså inte med.

Varför berättar jag det här på bloggen? Varför kryper jag inte in under skämstäcket och gömmer mig istället, över att jag vågade hoppas att det kanske skulle komma många? Jag har inget bra svar på den frågan. Eller jo, kanske. Jag är dålig på att skämmas över att shit happens. Kan det bero på att min pappa älskade att deklamera uppbyggliga rader av sina favoritförfattare? Den här till exempel: ”Det är skönare lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.” Verner von Heidenstam, nobelpristagare i litteratur 1916.

IMG_3766

 

Kommentarer

Inga kommentarer än