23 juni, Kategori: Författarblogg

Midsommardagen. Tillbaka till tangentbordet.

Nu gör jag en carlgustaf. Jag vänder blad. Det som är oskrivet om vårens segling får förbli det. Förhoppningsvis kommer minnet av de sista, sköna dagarna i Galatas tillbaka när jag får tid att fixa bilderna och göra fotoboken ”Med Ellem i Grekland hösten 2017/våren 2018.” Det är inte bråttom, bilderna finns i kameran och texterna i bloggen.

I sex månader har mitt huvudfokus varit omprogrammering av kost- och motionsvanor. Det mesta jag har av viljestyrka och energi har satsats i projektet Viktnedgång och träning. Tjugo kilo minus till midsommar var målet jag satte upp annandag jul, en dag när jag insåg hur dåligt jag mådde. Igår vägde jag in, helt enligt plan. Nu är det dags att skifta fokus. Jag har en roman att skriva klart.

image

Två dagar innan midsommar fick jag feedback på råmanuset till Målaren. Jag har gjort mitt bästa för att glömma det under åtta veckors segling, för att få distans. Min lektör Lennart Guldbrandsson och jag träffades på det vanliga fiket, i den vanliga soffan. 440 sidor. Som alltid hade Lennart massor av kloka frågor, synpunkter och råd, och som alltid blev jag hjärntrött efter bara tre timmar. Jag vet inte om det är åldern, eller sviter efter utmattningssyndromet för många år sedan. Hur som helst är det inget att göra åt. Mina koncentrationsmuskler är tillbakabildade och orkar bara max tre timmar.

Romanprojektet ställer helt andra krav än viktprojektet. Jag måste prioritera om hur jag disponerar min tid. Mat, motion och träning är inte förhandlingsbart, inte heller umgänge med barn och barnbarn. Gästhuset måste bli klart, några timmars målning varje dag vill jag hinna med. Facebook går bort. Trädgård går bort. Inga nya bokningar i kalendern får tillkomma. Bloggen får komma i andra, eller sista hand.

Fast, vad vet man om framtiden? Planer är bara besvärjelser.

image

Kommentarer

  1. Kommentar av Annika Riedel den 24 juni, 2018 kl 09:12

    Så nyfiken på nästa bok.
    Trädgården var fantastisk som den var, låt det växa..
    Ungarna måste man prioritera…
    Många kramar Annika