26 juni, Kategori: Författarblogg

Hemma igen – lite klokare. 26 juni.

Lördagen den 17 juni flög vi hem från ett Samos som började bli för varmt för oss.  Över trettio grader redan på förmiddagen. Vi klippte till på två ofattbart billiga restplatser, 270 kronor per person med SAS direkt från Samos till Landvetter. Ibland har man tur! De dyra reguljära biljetterna (med två mellanlandningar) som vi redan bokat gick att flytta fram till i höst.

Hemma väntade blommande schersmin och fläder och midsommar, försommarens crescendo med traditionellt kalas och huset fullt. I år var klanen lite splittrad av olika anledningar och vi var bara sexton vid bordet. Som vanligt blev det knytkalas, med planering i förväg via en grupp på facebook. Och som vanligt blev det alldeles för mycket mat i alla fall. Men den största fördelen med knytkalas, enligt mig, är ändå inte att alla har med sig olika maträtter, utan att alla tar med sig hem det som blir över.

Tre dagars ångest får jag kallt räkna med i samband med hemkomst från båten både vår och höst. Det som utlöser attacken är Posten och Trädgården. I år hade jag dessutom en Deadline för mitt råmanus. Veckan efter midsommar har jag ett möte med min coach Lennart som vill läsa igenom Allt jag skrivit fram till nu. Allt. Problemet är att Allt inte är i närheten av den textmassa jag föreställt mig. Inte på långa vägar.

Att skriva i båten medan man seglar i Medelhavet låter ju underbart men det fungerar tyvärr inget vidare. Varför, blir för tröttsamt att förklara och låter ändå bara som undanflykter. Mitt  försvar är att jag tänker på manuset hela tiden och antecknar mycket. Kommer på ändringar. Det sista gagnar tyvärr oftast inte textmängden eftersom det brukar innebära omfattande strykningar.

I den mer än decimetertjocka posthögen (fast alla räkningar sorteras ut efter hand) fanns ett nummer av tidningen Skriva. Ett av mina utmärkande karaktärsdrag är att alltid göra det roliga först, så jag satte mig genast i uterummet och läste. Fångades direkt av ett reportage om Tomas Bannerhed, debutant och augustprisvinnare 2011 med romanen Korparna. Den tog tio år att skriva och han tror att uppföljaren kanske tar lika lång tid. Här har GP en fantastisk recension av Korparna. Är jag en idiot som har sådana förebilder? ”Fragment, skisser, utkast och halvfärdiga stycken.” Så beskriver Tomas Bannerhed sin famlande skrivmetod. Tiotusen timmar av skrivande för att hitta sitt litterära språk, sin röst. ”Och så kom livet emellan”, nu när han skriver på uppföljaren, ”sjukdomar och födelse och död.”

Artikeln i tidningen Skriva gjorde mig lugn. Jag har ingen ambition att försörja mig som författare. Det räcker att jag slipper ta av pensionen för att betala tryckeriet. Det jag verkligen vill är att bli riktigt nöjd med nummer två, och att den hittar sådär en femtonhundra läsare. Som Diktaren, fast bättre. Så vill jag bli medlem i Författarförbundet. Det kan man bli efter att ha skrivit två böcker.

Det får ta den tid det tar. Det har Tomas Bannerhed sagt, och då måste det vara godkänt.

midsommar

Lärdom 1. Störst av allt är kärleken till familjen. Som om jag inte visste. Men man blir påmind av att vara borta från den.

IMG_2424

Lärdom 2. Man kan visst både skriva bok, segla OCH ha kvar sin trädgård. En stark kille två timmar i veckan gör underverk.

IMG_2422

Leros-2

Lärdom 3. Skriva, segla, spela, fota, måla. Nej. Jag måste inte välja bort något.

Kommentarer

Inga kommentarer än