Ibland gömmer sig livsvisdom på oväntade ställen. Sista versen är bäst.

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda

ur ”Instruktion för skalbaggar” av Margareta Ekström

Den här dikten hittade jag på bloggen Stinas Informativa som vänder sig till seglingsintresserade kvinnor.

Vitsippan hittade jag igår på min morgonpromenad.

Två dagar med sol och vind. Vår. Jorden reder sig, jag har rensat ogräs och beskurit fruktträden och hela tiden funderat på nästa bok. Går omkring som i en bubbla med huvudet fullt av idéer om nya karaktärer, konflikter och vändpunkter. Förstår inte hur man kan vara författare om man har småbarn och måste passa måltider.

Jag hann också med en researchtur med kameran till Fiskebäckskil, där mycket av handlingen ska utspela sig. Konstigt så mycket man ser med researchglasögon. Här har jag sprungit omkring alla min barndoms somrar, och ändå finns det så många ställen där jag aldrig satt min fot.

På den här bryggan har jag till exempel aldrig varit.

Idag fick jag höra en gruvlig historia som är alldeles sann, om en nu levande person. Jag vill, vill, vill använda den! Men då måste jag hitta ett sätt att förvrida den, sätta in den i ett nytt sammanhang, kanske placera händelsen hundra år tillbaka i tiden? Omforma sanningen alltså.

Ungefär som man kan göra i Lightroom.

42/365 foton 2014. Tema: Pittoresk

Finns det ett recept på hur man skriver en succéroman?

Nej, naturligtvis inte, svarar författarcoacherna i kör. Då skulle ju vem som helst kunna bli en Stieg Larsson eller en  Karin Brunk Holmqvist. Det finns visserligen regler, men kom ihåg att alla regler är till för att brytas!

Så står man där lika rådvill och nästan lika okunnig som man var från början, innan man hade läst igenom femton handböcker i skrivandets konst.

Men det finns handböcker och så finns det Handböcker. Till den senare kategorin räknar jag The Writer´s Journey, mythic structure for writers av Christopher Vogler. Boken är en bibel, en sån där bok som jag återvänder till hela tiden. Som jag läser och suckar och stryker under i, och tänker: Det är omöjligt, jag kommer aldrig att få till det…

Nu har jag ju bevisligen fått till det, åtminstone har jag skrivit klart en bok, återstår att se vad läsarna tycker om den. Lyckas jag få någon att gråta på slutet? Jag borde såklart checka av mitt manus mot bibelns budord, men det har jag inte vågat.

Idag har en av mina favoritbloggare, Simona Ahrnstedt, skrivit ett inlägg där hon tipsar om bloggen Cracking Yarns. Det visar sig vara en australisk blogg som bygger på Voglers bok men som tar Hjältens Resa ett steg till, och plötsligt får budorden i min bibel att lysa helt lättbegripliga.

Nu börjar jag analysera min roman! Det är så dags. Mittpunkter, vändpunkter och karaktärskriser som bygger upp spänningen inför slutets klimax. Jag upptäcker massor av saker jag skulle vilja ändra på. Saker som det skulle ta flera månader att skriva in i Marvatten.

Nej, det får vara. Jag får lita på att flytet och skrivglädjen jag känt lyfter denna min första bok.

Men nästa bok, den kommer att vara betydligt mer utstuderad och raffinerat komponerad. Där ska jag få läsaren att gråta av rörelse och lättnad, inte bara en gång och inte bara i slutet.

41/365 foton 2014. Tema: Installation.

Det finns en väldigt stor fördel med att arbeta med synopsis till uppföljaren redan innan den första boken har gått till tryck.

Man kan skriva in planteringar i den första boken. Skapa förväntningar på vad som ska hända sedan, nyfikenhet på om det verkligen slutar så som det verkar.

Idag kom jag på en händelse i nästa bok, som jag borde bädda för redan i den första. Det är hur enkelt ordnat som helst. Bara genom att lägga till några rader i mitten av sista kapitlet, öppnar jag möjligheten för att det förväntade slutet kanske har ett alternativ.

Den här roliga författarleken hade jag verkligen ingen aaning om när jag började.

Idag har jag anmält mig till en skrivarretreat i Marrakech, Marocko, nästa februari. Då har jag bestämt att jag ska finslipa på manuset till nästa bok Arvssynd. Det är skrivarcoachen mm  Johanna Wistrand som arrangerar retreaten, och anledningen att jag föll direkt för hennes förslag (förutom Marocko förstås) är den här formuleringen:

”Krav för att delta är att man inte har förväntningar på feedback på sina texter från de andra deltagarna eller mig, då alla är där för att dyka ner i sina egna texter, och att man respekterar de andras ev behov av att få vara asocial ( gå in i sin skrivarbubbla utan att nån stör i onödan). Inga pratkvarnar således inom riaden. Detta sanktionerat av en gammal skrivretreaträv ( moi).”

Precis vad jag längtar efter. Sällskap utan att behöva sällskapa. Samvaro utan pladder. Möjlighet att fokusera utan att vara helt ensam.

Förresten har jag skaffat nya glasögon. ”Författarglasögon!” sa S och H genast. På sätt och vis är det rätt. Med de här brillorna ser jag bra både på skärmen och på skrivbordsytan bredvid tangentbordet.

39/365 foton 2014. Tema: Självporträtt.

40/365 foton 2014. Tema: Nu.

”Till Dir. von Essen, Svenska Telegrambyrån AB, Göteborg

Hej! Jag finns på Ervaco och jobbar som copy. Mina ungdomssynder klarade jag av på Stendahls.

Kan vi ha nå´n glädje av varandra?

Katinka Bille

Hemtelefon: 28 46 39”

Ungdomssynder? Jag var 25 år… Jag fick jobbet. Tyvärr minns jag inte hur mycket jag fick i lön. Däremot att jag fick fri tjänstebil, en oerhörd lyx.

Bland alla dokument som hittades i kassen på vinden finns också anställningsbeviset från min allra första arbetsgivare fyra år tidigare, Sven Bjersér på Stendahls.

De betalade mig 1 975 kr i månaden.

Den första annonsen jag skrev var en helsida för Beyersdorf, Nivea. Innan den godkändes skrev jag om den i säkert hundra varianter. Där och då lärde jag mig att ta kritik på text. Tyvärr har jag nog glömt bort det också med åren.

Amalia försvann genom luckan till vinden på sommarhuset, på jakt efter glömda skatter.

”Där finns bara sågspån,” sa jag. ”Men här står en papperskasse full med gamla brev”, sa hon.

Hela kassen var full av saker jag skrivit. Gamla brev, skoluppsatser, dikter, dagboksanteckningar och början till noveller. De tidigaste alstren är handskrivna i långa, långa rader på pappersark i A3-format.  Senare börjar jag skriva på min lilla Facit, täta rader på båda sidor av papperet.

”Jag tror jag ska skriva en bok” är bland det första jag läser när jag börjar fördjupa mig i högen.

Här finns dagboksanteckningar från tonårstiden, från den första tiden efter skilsmässan, nedskrivna planer på att flytta till Haiti med Kerstin Cruickshank, svar från ambassaden i Port au Prince, ett avskedsbrev till mina föräldrar om jag skulle dö under en förestående flygresa (!), påbörjade brev som aldrig blev skickade till älskade personer. Styrbjörn Colliander, Gunnar Hagman.

Det känns lite som att återse en människa man har glömt. Mina tankar och drömmar finns i de där texterna. Alldeles för mycket att ta in på en gång, det får gås igenom lite i taget.

Jag undrar hur de hamnade i papperskassen uppe på vinden?

Den här dikten skrev jag nog i tjugoårsåldern, kanske tidigare. Innan jag hade tillgång till Tippex. Inspirationen från Karin Boye går inte att ta miste på. Övernaturliga element och melodram fanns alltså i mitt huvud redan då. 😉

38/365 foton 2014. Tema: Uttryck.

En författarhemsida. Jag måste också ha en. Och en facebooksida för min bok.

Snart börjar marknadsföringen av Marvatten. Då börjar det verkligt hårda arbetet, om man får tro många av inläggen i gruppen Författare på Facebook.

För det svåra är inte att skriva boken, även om det är knepigt nog.

Det allra svåraste är att nå fram till läsarna, att få boken såld. Frank förlag gör förstås en massa saker, de är ju proffs på att få ut boken i bokhandlar, i butiker och på nätet.

Men jag måste räkna med att dra mitt strå till stacken för att få så mycket publicitet som möjligt. Hemsidan och facebooksidan räknas dit. Läsarna vill veta mer än bara det som står i boken.

Så det är bara att sätta igång och försöka bjuda på sig själv så gott man kan.

37/365 foton 2014. Tema: Avskuren

Idag har jag varit på skattletning i sommarhuset i Fiskebäckskil. Det har aldrig varit någon lyxboning, så det var inga värdefulla antikviteter som hägrade. Dessutom blir det här med Fina Saker mindre och mindre viktigt ju äldre jag blir. Däremot blir Besjälade Saker allt mer betydelsefulla.

Den där skärmmössan pappa alltid hade på sig? Den låg på kapphyllan men var bortom all lagning. Korgmöbeln som alltid stått i stora rummet? Kanske får den plats i uterummet om vi slänger ut ikeasoffan.

Det konserverade, gigantiska gäddhuvudet på väggen i vardagsrummet? Där det en gång satt kvar en varmkorv mellan käftarna en hel vinter efter en livlig FF-fest. Odd sa nej.

Böckerna jag läste regniga dagar?  Tvillingdetektiverna, Berguvens hemlighet. Bill. De fick följa med hem.

När jag öppnade garderoben utanför mammas sovrum hittade jag två undanstoppade tavlor. Billiga reproduktioner, men ändå tog hjärtat ett skutt. Precis de här motiven från Carl Wilhelmssons produktion sådde ju fröet till min nästa bok, Arvssynd. Jag skrev om dem i gårdagens blogginlägg. Vilken kittling av ödets pekfinger att just de tavlorna stod undangömda i just den här garderoben.

Det signerade idolporträttet av Cliff Richard hade mina syskon hittat till mig. Jag har totalt glömt bort när jag fick det. Kanske uppträdde han på den gamla dansbanan? Det ska bli kul att återuppliva den platsen i min bok!

Burken som alltid innehöll tepåsar fanns till min stora lycka kvar, liksom en ful liten plåtlåda som vi använde att lägga pengar i när vi sålde snäcksaker av egen produktion.

Tavlan med fiskargubben och hans dotter är väl lika vanlig och kanske lika patetisk som den berömda tavlan med det gråtande barnet. Men den hör ihop med min barndom och jag är väldigt glad att den är min nu.

Odd strävar med läxan till sin utsjöskepparkurs. Jag är glad att jag inte anmälde mig till den.

Bidrag till Fotosöndag 140302. Tema: Arbetsplats.

36/365 foton 2014. Tema: Hur tänkte jag nu?

Idag är inte en dag som alla andra. Dörren till mitt barndoms sommarparadis i Fiskebäckskil stängs för alltid. Mina syskon säljer, en annan familj börjar om. Ett annat barn kommer att vakna till hamnljuden utanför mitt sovrumsfönster. Förvisso helt andra ljud än de jag vaknade till på 50- 60-talen. Inte stånket när Pontus drog igång Wallys tändkulemotor, eller vinandet från kapsågen när farbror Kalle sågade ved. Men ändå.

Idag kunde alltså vara en sorglig dag.  Men!  Idag har jag hittat fram till hela synopsisen för min bok nr 2 och det förvandlar 1 mars 2014 till startpunkten för något nytt och spännande. Min första bok heter ju Marvatten, arbetsnamnet på nr två är Arvssynd. Den titeln kommer förmodligen att ändra sig på vägen, men jag måste ha ett namn på dokumentet och det passar bra för handlingen. Historien utspelar sig i Fiskebäckskil vid sekelskiftet, på 30-talet och i nutid, och ”mitt” hus spelar en huvudroll. Kanske är det undermedvetet mitt sätt att hålla kvar det älskade sommarhuset ett tag till?

Den här gången skall det inte behöva ta två och ett halvt år att skriva färdigt. Den viktigaste huvudpersonen har jag haft i huvudet sedan en tid. Jag hittade henne på Bohusläns Museum. Kvinna i blått av Carl Wilhelmsson. Jag fascinerades av hennes allvar, och upptäckte sedan att det inte finns en enda leende person på någon av hans målningar! Schartau höll befolkningen fängslad i en kolsvart livssyn, och hur skulle de våga göra annat än tro och lyda när så många familjemedlemmar och grannar drabbades av Guds straff och togs av havet? Carl Wilhelmsson var själv son till en fattig sjömansänka i Fiskebäckskil, mina föräldrar var goda vänner till de sommargäster som köpt hans barndomshem. Min mamma har berättat hur det såg ut därinne.

Vad den nya boken handlar om? Det blir en roman med spänningsinslag, precis som Marvatten. Klassmotsättningar, kvinnors underordning, infekterade familjerelationer och mödrars eviga kamp för livet och barnen, det kan jag väl avslöja utan att lova för mycket. Det verkar vara det som mina böcker kommer att handla om. Det liksom bara blir så, utan min medvetna vilja.

Igår skrev jag i ett viktigt mail, där jag bland annat svarade på några frågor om mig själv: ”Resten av mitt liv vill jag vara författare.”  Mina fingrar skrev det alldeles av sig själv, det kom direkt från händerna utan att ha passerat hjärnan, jag svär! Inte förrän jag läste igenom vad jag skrivit insåg jag vad där stod.

Nya tider, nya vanor, nya utsikter.