Den 1 mars skrev jag här om att det finns en synopsis för uppföljaren till Marvatten. Den nya romanen utspelar sig i Fiskebäckskil där jag tillbringade alla somrar under barndom och tonår, och dit jag flyttade när jag gifte mig tjugosex år gammal.

Vi var utan tvivel urtypen för badgäster, fast min mamma än idag envist hävdar att vi inte betraktades som sådana av de bofasta. Mina föräldrar var förhållandevis välbeställda stadsbor som 1951 lyckades köpa ett fantastiskt kaptenshus med sjöbod för den blygsamma summan tjugotusen kronor. På avbetalning. I det huset bodde vi hela somrarna. När pappas semesterveckor var slut kom han ut varje lördag och körde tillbaka till Göteborg söndag kväll. Vi stod på bryggan och viftade med badhanddukar när hans svarta Mercedes passerade på bron inne i viken. Sen var det bara mamma och vi och barnflickan resten av veckan.

Under somrarna i Fiskebäckskil lärde jag mig många saker som det inte varit möjligt för mig att upptäcka i stan. Till exempel hur viktigt det var med Gud. Kyrkan på berget ovanför vårt hus var fullsatt varje söndag, under högmässan måste vi vara stillsamma och fick inte leka utomhus. På vår tomt fanns en stentrappa nere vid vattnet som inte fick blockeras, för dit kom det svartklädda och allvarliga kyrkfolket från Östersidan roende med sina ekor.

Jag lärde mig också att det fanns människor som inte var som vi. Som levde i en annan värld där man tyckte annorlunda och gjorde helt oförutsägbara saker. Min bästa vän badade i en balja på köksgolvet. Hon sov i samma rum som alla sina syskon. Hennes mamma rökte hela tiden. Hennes pappa var full ganska ofta. Han var världens snällaste person och älskade barn. Vi kallade honom sotarn eftersom han alltid var kolsvart när han gick förbi vårt hus efter dagens arbete i smedjan på varvet.

Mycket av det jag såg och upplevde förblev mysterier. När jag var liten frågade inte barn lika mycket som nu. De tillfrågades inte heller. Ju mer jag nu tänker tillbaka på min barndoms somrar i Fiskebäckskil, desto mer upptäcker jag genom mina vuxna glasögon. Äggkokningen i bergen när vi vaktade påskbrasan. Raggarfesterna uppe på campingen vid dansbanan. Konfirmationsundervisningen i prästgården. Den ständigt närvarande uppdelningen av människor i vi och dom. De riktiga åretruntboende och så vi andra. Som inte riktigt dög i deras ögon men ändå trodde att vi var mer lyckligt lottade.

Jag googlar. Läser om Elise Sahlqvist, den duktiga och egensinniga hattmakerskan från Hallsberg som var sommargäst i Fiskebäckskil redan i mitten av 1800-talet. Hon var moster till Carl Larssons hustru Karin. Carl Larsson, som själv gjort en klassresa,  undervisade Carl Wilhelmsson,  den fattige och faderlöse som skulle bli Fiskebäckskils störste kändis och världsberömd konstnär. De och deras fruar blev vänner och umgicks, fast männen var lika olika som vinter och sommar. Den ene svårmodig och allvarlig, den andre glad och sällskaplig.  Jag ser trådar löpa genom historiens varp, mönster bildas, societet och hierarkier växa fram. Vilka fattiga släktingar blev inbjudna till de fina sommarkalasen? Vilka flyttade ut ur sina hus när sommargästerna skulle ha någonstans att bo? Vilka spelade tennis och vilka seglade badgäster ut till öarna? Vem rodde passagerare över till Östersidan för tio öre, vem städade och vem passade de små barnen?

Vem blev förälskad i vem, trots höga sociala murar och helt på tvärs mot konvenans och moral och Guds vilja? Och vad fick det för efterverkningar för livet i min barndoms Fiskebäckskil, och för livet där idag?

Jag anar mörka hemligheter, förtvivlade handlingar, desperata försök att undkomma ödet.

Research är det roligaste som finns.