Idag har Odd ägnat sig åt verkstad och jag åt planering. Han har monterat stålbrickor under knaparna i däck. Nu ska vi slippa hemska överraskningar som när mittknapen plötsligt rycktes loss i den belgiska slussen.
Jag har lagt upp rutten för de närmaste dagarna och dykt lite djupare i den väg vi planerat gå till Paris. Efter Canal des Ardennes tänkte vi fortsätta västerut på floden Aisne och ut på floden l’Oise. L’Oise flyter söderut och mynnar i Seine som ju rinner genom Paris. Det är en dröm som Odd har, efter att ha läst Göran Schildts böcker, att komma in i Paris just den vägen, västerifrån. Om vi nu tvunget ska till Paris, vilket är min dröm.
Nu visar det sig att l’Oise beskrivs såhär i Guide Fluvial: ”There is very heavy commercial traffic on this waterway.” Samt att valet att gå Seine in till Paris inte är självklart. En annan guidebok beskriver det såhär: ”Valet av väg (Seine eller de delvis underjordiska kanalerna genom Paris centrum) måste balanseras mellan lusten att uppleva de magnifika vyerna av Paris och den hektiska och synbart kaotiska trafiken på Seine. ” Gulp. Jag är Oxe. Ingen frejdig äventyrerska. Jag tänker alltid först på säkerhet. Men jag vill inte låta rädslan styra mitt liv. Hur skulle det sluta?

”Alla drömmar värda att förverkliga finns på andra sidan rädslan.
Gå ändå.” Den tänkvärda uppmaningen läste jag på Anna Viola Lovinds blogg Happy Arty.

Så det blir ändå l’Oise och Seine. Jag vill bara få det på pränt att det är en verklig utmaning för mig, en lång avstickare utanför komfortzonen. Men nu är jag beredd, det ska bli härligt att kasta loss igen.

Sista morgonpromenaden i Charleville-Mezieres.

Bit för bit blir Ellem bara vår båt, de förra ägarnas ordning och inredning är snart helt borta. Idag har jag kastat gardinerna som suttit uppe sen 1985 och en brödkorg som nog varit med lika länge. Vi sitter sent på kvällen i sittbrunnen och känner våra hjärtan svämma över av kärlek till ett ting, en båt. Kan det bero på drinken före middagen, varsin pastis med vatten och is?
Allt är perfekt just nu. Cobbgrillen har grillat kycklinglår, smålökar, potatis och champinjoner på bara en halvtimme och åtta kolbitar. Vår mathållning har tack vare grillen och ugnen fått helt nya möjligheter. Båda kan användas ombord, även grillen eftersom den inte blir varm på utsidan. Nu kan vi laga precis lika god mat som hemma, är inte begränsade till att bara koka. Maten är en viktig del av vardagen, ännu viktigare när man är på resa.
Odd är alldeles frisk igen. Jag behöver en dag till för att komma tillbaka mentalt. Vi stannar här imorgon också.

Efter:

Idag kom paketet med båtprylar som vi skickade hit i förväg. En Cobb grill, en ugn att sätta ovanpå spisen, en radio, oljefilter och en massa andra mindre saker. Paketet vägde tjugo kilo, det var bara för mycket att släpa med sig hemifrån. Att allt var helt och paketet kom fram i tid ser jag som ett tecken på att nu har turen kommit tillbaka.

Odd vill sticka iväg redan imorgon men jag vill ha en dag till här. Behöver varva ner efter allt som hände igår. Dessutom är det fortfarande rörigt ombord efter dagens fixande med avlopp och isolationstransformator. Och – för första gången i mitt liv längtar jag efter att sätta upp nya gardiner. Helena på Syverkstan i Kungsviken har sytt Ellems nya kläder av tyg som jag hittade på …… Göken förstås. Var annars?

I tisdags blev vi stoppade på Landvetter när vi skulle checka in för avresan till båten i Frankrike. Flygplatspersonal ansåg att Sigges favoritbur var för liten. Han kan stå med raka ben men inte höja huvudet. Vi fick boka om flyget till onsdag och köra hem och hämta den gamla buren.
Igår blev Odd bestulen på sin ryggsäck när vi väntade på tåget till Charlevilles-Mezieres i Paris. I ryggsäcken fanns bl a hans dator, våra båtnycklar, hans och Sigges pass, en hel del kontanter. Vi lyckades göra inbrott i båten med hjälp av en provisorisk skruvmejsel när vi äntligen kom dit sent på kvällen.
Idag fick Odd en allergisk reaktion som slutade med att vi fick åka ambulans. Det var paranötter i frukostmuslin. Ambulansen kändes överdriven och det var inte jag som ringde efter den. Jag bad bara en kvinna i marinans reception om att rekommendera en doktor så att vi kunde få lite färsk betapred. Den vi hade, och som jag gett till Odd, var bäst före september år 2000. Men när kvinnan ringde sjukhuset och beskrev symptomen skickade de en ambulans. Tre ambulanskillar störtade ner i båten med väskor och utrustning och undersökte Odd. Sen ringde de en doktor på sjukhuset som ansåg att han måste dit och få medicin. Vi protesterade mot sirenerna, men de sa att det var enligt protokollet (?). Är det därför man hör så mycket ambulanser här? De kör som om man har hjärtinfarkt vad som än har hänt.
Han fick dropp och blev ompysslad och fick recept på ny medicin.
Nu är vi tillbaka i båten och tar det lugnt. Nu vänder det. Imorgon ska vi börja förbereda båten för nästa etapp. Den trasiga knapen ska lagas, det är stopp i vasken och lite annat smått och gott.
Idag är det 50 dagar sedan vi kastade loss från Flatön.

Sigge kommer till Paris.

Imorgon flyger vi ner till båten igen. Den här gången blir vi borta till mitten av oktober. Om allting går enligt planerna övervintrar båten i marinan i Nancy. Innan dess ska vi göra en loop genom centrala Frankrike, först västerut till Paris och sedan österut igen. I vår fortsätter vi österut med sikte på Donau och så småningom Svarta Havet. Men så långt vågar jag nästan inte tänka.

Jag är vidskeplig när det gäller framtidsplaner. Någonstans i en låda ligger en detaljerad femårsplan som jag skrev när vårt hästliv var som allra mest intensivt. Då hade vi fyra ponnies och två egna föl. Femårsplanen handlade bara om häst, häst, häst… Familjens tonåringar växte upp och hade helt andra drömmar. Som tur var.

Just nu väntar jag på att klockan ska bli 8.30. Då ska jag ställa mig i mailkö till förlaget Kabusas manuspitch. Manuset till Marvatten blev färdigredigerat i natt. Idag ska jag skriva ut det och skicka till redaktören och coachen Anna Lovind.  När hon har läst och haft synpunkter ska jag förmodligen redigera lite till innan en ny förlagsvända. Sen har jag bestämt mig för att arbetet med Marvatten får vara avslutat. Nästa berättelse tränger sig på och vill inte vänta längre.

Tidigt varje morgon sitter jag i uterummet och flödesskriver för hand. Tre sidor i min anteckningsbok brukar ta ungefär fyrtiofem minuter. Då har jag rensat hjärnan och ofta fått svar på en eller annan fråga som jag går och ältar.

Imorgon är sista dagen på länge som jag har den här utsikten när jag lyfter ögonen från anteckningsboken. Rosorna i vasen blev över när Amalia band Mirjams brudbukett den 10 augusti.

Min musselman ska vara med i radioprogrammet Meny i P1. Någon gång i september sänds programmet som spelades in här hemma i fredags. Receptet är enkelt och fantastiskt gott, det uppfanns av Odds pappa. En äkta familjehemlighet som nu avslöjas 🙂

Just nu sitter jag i caféet på Fotografiska museet och tankar energi efter gårdagens stora uttag på det kontot. Författarknytiskräftskivan med Ann Ljungberg och trettio andra författare – blivande och redan publicerade. Människor jag mött via nätet. Facebook och bloggar. Människor jag aldrig skulle ha träffat annars. Nu har jag lärt känna några av dem lite bättre. Internet är fantastiskt. (Det skulle kunna stå på min gravsten.)

Jag har klivit långt ut ur min komfortzon och spelat ukulele, stått upp och presenterat mig själv och mina drömmar inför alla, delat hotellrum med en kvinna jag aldrig träffat. Alltihop självvalt och inte alls påtvingat av någon annan, jag tycker inte det är hemskt, ändå kostar den här sociala ansträngningen otroligt mycket energi. Idag måste jag fylla på genom tystnad, visuella upplevelser och skrivande. Jag längtar till min ö. Klockan tre går tåget. Fram till dess mediterar jag på Fotografiska.

Det är sorgligt att det tagit så många år att komma fram till vikten av kontakt med sitt innersta. Att stress och prestationskrav och deadlines  har fått styra hela livet och ställa till det både för mig själv och min familj. Hur programmerar man om sina vuxna barn? Det är lite sent att komma nu och säga att de är älskade precis som de är, att de är perfekta oavsett vad de presterar. Det går inte att komma ifrån att jag mutade dem inför vartenda prov, att vi belönade höjda betyg med hisnande summor.

Anna Lovinds blogg Happy Arty är ny på min lista över bloggar jag följer. Så här beskriver hon den själv: Happy Arty handlar om drömmar. Om att formulera dem och förverkliga dem. Det kan vara en vinglig och slingrig resa, även för ett modigt hjärta, och den här hemsidan kom till för att göra den resan lättare. Jag hittade Anna i tacktexten längst bak i Ann Rosmans bok Porto Francos väktare, nu blir hon min tredje lektör på manuset till Marvatten.

Läs Annas inlägg om stress och långsamhet, det hon skriver tände en lampa för mig idag.

Livets största äventyr måste väl vara när man bestämmer sig för att nu, nu har jag hittat den jag vill leva tillsammans med? Igår var vi bjudna på ett bröllop där det äventyret var extra uppenbart. Bruden var ”vår” Mirjam och ingår ifamiljen, men sin brudgum har hon hittat mitt i USA, och han har lämnat sitt land och konverterat till islam för hennes skull. Det kan man kalla modigt. Att ta kanalvägen till Medelhavet måste nog betecknas som blaha blaha i jämförelse.

Det blev ett underbart bröllop med mycket tårar, rörande äktenskapslöften och god mat. Själva vigselceremonin hölls i den varma eftermiddagssolen ute på klipporna vid Svarteskär. Imamen talade om vikten av att alltid vårda kärleken, citerade ur Koranen och höll en djupt humanistisk betraktelse som jag inte kunde förstå hade någonting alls med religion att göra. Han var från Afrika, brudens föräldrar från Syrien, brudgummen från USA. Jag blev påmind om hur främmande jag är för den religion jag har fötts in i, med offer av en enfödd son, tre gudar i en, straff och förlåtelse i en obegriplig blandning som mest liknar utpressning,  drickandet av symboliskt blod med mera.

Jag kanske också ska konvertera? Nej, jag är alldeles för trolös och rebellisk för att tillhöra något samfund över huvud taget. I believe in Dr Phil som jag har skrivit i min status på Facebook. Buddhist kan jag tänka mig att bli i ett annat liv. I det nuvarande är det nog tyvärr omöjligt på grund av min egoism. Jag vill inte avstå, inte så det verkligen känns.

I vanlig ordning gömde jag mig bakom kameran, som jag alltid gör på bröllop, dop och andra viktiga bemärkelsedagar. Det är ett sätt att avskärma sig. Att brudgummens mor storgråter och att brudgummen snörvlar och snyftar är väl en sak, men själv vill jag nog gärna lyckas hålla masken. Då är det bra med en kamera.

I vårt köksfönster står tre små hästar som vanligtvis brukar stå prydligt på linje efter varann. Småbarnen leker med dem när de sitter i kökssoffan. Efter det  senaste besöket upptäckte jag en helt ny uppställning. Något barnbarn har ställt hästarna tätt, tätt tillsammans i en liten flock som längtansfullt tittar ut mot trädgården på andra sidan rutan.

Längtan är vår arvedel. Kanske tillvarons motor också.

Om tjugo dagar reser vi ner till båten och fortsätter äventyret på de franska kanalerna. Jag längtar. Fast jag försöker låta bli. Dagarna här hemma är också fyllda av äventyr, fast av annan sort. Jobb och skrivande och ukulele, om man ska sammanfatta det lite slarvigt och inte nämna barn och barnbarn, gammal mamma, hus och trädgård.

Idag har jag fått en massa nyttig information och en ny trevlig bekantskap. En medelhavsseglare som bor året runt i sin båt i Stenungsunds marina. Det är en vacker ketch, dubbelt så stor som vår båt, men ändå med ett djupgående på bara 1.75. För några år sedan sålde han sitt hus och gav sig av med sin sambo. I två år seglade de i Medelhavet, hela vägen runt, och de gick kanalerna både dit och hem. Vi har hittat varandra via Kryssarklubbens Medelhavssida på nätet, en fantastisk plats. Det han inte vet är inte värt att veta, det var inte sista gången jag satt i hans sittbrunn och diskuterade över pilotböcker och sjökort. Nästa gång följer Odd med.

Plötsligt händer det, som det står i reklamen för Trisslotter. En alldeles vanlig, lite småtrist måndag när jag kollar min mail efter jobbet. Där finns en spännande avsändare i Inkorgen, ett namn jag känner igen. Ett stort förlag som har refuserat mitt manus, men som skrev många vänliga och uppmuntrande saker i sitt refuseringsmail. Nu vill de skicka ett nytt, bearbetat manus till en ny redaktör för läsning. Åh vad det är härligt att bli sådär glad! Fast det är en eländig 2-dag med bara Keso Light och Keldasoppa kan jag inte sluta le.

Jag kastade mig direkt över de två tjocka manuspärmarna igen. Hur jag ska hinna genomföra allt jag har markerat med överstrykningspenna, skrivit i marginalen och i en anteckningsbok vid sidan om, det vete gudarna. Två veckor har jag på mig innan det nya manuset ska skickas iväg. Sen måste jag vänta, flera månader säkert. Och kanske få nej igen. Men då tänker jag på Tomas Bannerhed, Augustprisvinnaren som filade på sin debutbok i tio år. Så länge det är roligt att skriva om, och så länge det blir bättre, fortsätter jag.

Annars befinner jag mig i en svacka av akut svagt självförtroende. Tack vare boken ”Till sanningens lov” av Torgny Lindgren.  Jag avskydde radioföljetongen ”Pölsan”  för några år sedan av samme författare och har aldrig brytt mig om Torgny Lindgren efter det. Ändå hade jag den här boken i bokhyllan. Hur den kommit dit vet jag inte. I förrgår ramlade den helt enkelt ut från sin plats och ner på golvet, och för att bestämma om den skulle hamna i loppishögen eller inte slog jag upp en sida på måfå. Och fastnade som en fluga på en sån där brun klisterremsa. Vilket språk. Vilka karaktärer. Det går inte att beskriva. Det är som när man blir sittande framför VM i konståkning, man begriper inte hur det är möjligt att göra det dom gör, man kan inte slita sig innan det är slut. Sen googlade jag bakgrunden till romanen, vilket gjorde det hela ännu värre. Schopenhauer – vem var det? Och hur kan jag, som inte ens har den elementära allmänbildningen, inbilla mig att jag kan skriva en bok?

Så kändes det innan det där mailet kom.

I rena glädjefnattet åkte jag till Göksäter och köpte tyg till nya gardiner i båten. Svensk design med dalahästar och kurbits. Bild kommer senare, när Helena i Kungsviken har sytt färdigt. Nej, jag kan inte sy heller. Inte ens det.

Den här fina jullen puttrade förbi i Malö strömmar i lördags kväll när jag väntade på färjan. Synd bara att ljudet av tändkulemotorns trygga dunk-dunk-dunk inte fastnade på bilden.

Och i söndags firade vi Leahs ettårsdag.

videoLeah

Nu tar jag mig i kragen och skriver eftersom Gunnel, 80+ och synskadad, har hälsat att hon läser bloggen varje dag. Jag står inte ut med tanken att hon loggar in med näsan fem centimeter från datorn och inte hittar något nytt idag heller… Hej Gunnel, vi saknar dig (och din goda sockerkaka) här ute på ön 🙂

Igår hade vi vår första spelning i en kyrka. Hällevikstrands kyrka är en märkvärdig byggnad, väldigt vacker men på något sätt osvensk. Titta bara på dopfunten! Men även exteriören är spännande, kyrkan dyker upp i landskapet efter en kurva, som en explosion i färg och form, man får en riktig estetisk glädjechock.

Vi drog våra vanliga låtar där framme i koret, Folsom Prison Blues till exempel.  Alla utom ”Knö dig in” och ”Tom Dooley” som Oa ansåg det bäst att stryka. Applåderna ekade under valven, i halvtid höll sommarprästen en kort betraktelse. Musik i sommarkväll stod det på programmet. Det var vi som var musiken. Vilken häftig känsla när vi insåg det. Vi var huvudnumret! (Om man inte räknar med Gud, alltså.)

Vilket beroende det har väckt, det här att spela och sjunga. Jag kan inte vara utan det, tror inte det går en enda dag utan att jag tar upp ukulelen och spelar en stund, om så bara för att träna några särkilt knepiga grepp. C – G – C till exempel. Eller C#7 – F#7 som i All of me.  Enda sättet att få till det är att ta greppen om och om igen, tills de sitter  i muskelminnet och man slipper tänka. Sedan vi började spela för Oa på söndagkvällar för ett och ett halvt år sedan har vi tränat in ca 26 låtar, och nästan lika många olika ackord. Tänk vad mycket man hinner utvecklas på kort tid, bara man satsar några timmar i veckan.

Ikväll spelar vi på Henånkalaset, det lär vara tusen sålda biljetter och vi ska stå på en riktig scen, med riktig ljudanläggning. Tror förstås att publiken i Hällevikstrands kyrka var betydligt mer intresserade, uppmärksamma och nyktra än kvällens publik, så jag är inte särskilt nervös. Dessutom är vi långt ifrån huvudnumret. Det är Haaks och räkfrossan. Men vi står med på programmet! 🙂

Nu ska jag skriva upp vilka låtar vi har på repertoaren så här långt. Så att jag kan läsa tillbaka och minnas hur det var, den dagen när jag är lika gammal som du, Gunnel:

Knö dig in (Sten-Åke Cederhök), Det här är mitt land (Mikael Wiehe), Råd till dig och mig (Olle Adolphsson), Nu grönskar det, Det är vi ändå (Benny Andersson), Love´s gonna live here, Give me hope Joanna, Tom Dooley, Folsom Prison blues, Två mörka ögon, Säg inte nej (Sven-Ingvars), Vid din sida (SI), Jag ringer på fredag (SI), Önskebrunnen (SI), Sommar och sol (SI), Te dans mä Karlstatösera (SI), Fröken Fräken (SI), Min gitarr (SI), Börja om från början (SI), All of me, Ingrid Dardels polska (Evert Taube), Britta (ET), Vidalitá (ET), Pepita dansar (ET), Inbjudan till Bohuslän (ET)

Locket till dopfunten. Visst får man associationer till katolicismen med alla de små änglarna?