Årets mörkaste, längsta, tyngsta månad. De senaste åren har jag tillbringat den i Las Palmas. Skrivit, promenerat, njutit av sol, värme och obruten tid utan andra krav än mina egna. Med bra uppkoppling kan jag sköta mitt jobb var som helst.

I år stannar jag hemma på Flatön hela vintern. Vi har varit ute på långfärd med båten i fyra månader sammanlagt i år. Någon gång måste man ju vara hemma. Sköta företaget, träffa barn och barnbarn, passa fåren, fixa med hus och trädgård.

Jag tänker inte gnälla. Det är därför det är så tyst på bloggen. Mörkret och kylan tystar mig. November, december, januari, februari, mars. Hur brukar man stå ut?

Jag skriver, läser, promenerar, existerar.

Men trevlig är jag inte.

Fyra timmar utomhus i regn och rusk utan dåligt humör, tjat eller sammanbrott. Jul på Liseberg blir lite bättre varje år, hur det nu är möjligt. Det är vänligt, omtänksamt (alltid nära till en ledig, fräsch toalett, rökfritt även utomhus!) vackert och hur stort som helst. Det finns naturligtvis hundratals (?) marknadsstånd där man kan köpa allt från torkade reninnanlår till chokladpraliner och kanderade äpplen. Ganska dyrt överlag. Men man måste ju inte köpa, det går att klara sig undan med lite våfflor och varm choklad och en pinne sockervadd. Äta måste man förstås. Det säljs mat överallt. Man kan äta utomhus på stående fot, eller sittande på sköna renfällar inne i ett tält, vid fint dukade bord eller från en bricka. Vi valde snabbmatstället  Äteriet eftersom det kändes enklast med tanke på vår lilla flock. Alla äter med händerna och barnen kan springa fritt när de är mätta, medan de vuxna äter upp deras rester 🙂

Väldigt mycket är gratis inne på Liseberg, utan att vara billigt eller slarvskapat. Mormor åker med  utan biljett på många attraktioner. Tomtelandet är fantastiskt, det finns ingen bättre beskrivning. Tomten är fokuserad och diskuterar Leons önskelista med intresse. Kramen Leon får känns äkta. Liksom kramen från Lisebergskaninen, som i år har sällskap av sin personliga och trevliga skötare, kanske för att slippa alltför närgången uppvaktning. Kön till Sagoslottet känns alldeles för kort, trollkarlen som underhåller de köande är ett fullblodsproffs och dessutom stå-upp-komiker. Leon går inte därifrån förrän trollkarlen tar paus. Alla statister som är utklädda till medeltida hantverkare eller något annat är trevliga och språksamma mot barnen, det känns nästan lite som Astrid Lindgrens värld.

Och djuren! Nordens Ark har ett stort område med barnhärdade djur. Det går att komma riktigt nära höns och kaniner, och man får klappa getterna och den helt tama för att inte säga kelsjuka baggen. På staketet sitter flaskor med handsprit så att inga barn behöver lukta get efteråt.

Alla barnbarnen åker fritt, de har ju Guldkort, det gäller bara att komma överens om i vilken ordning man ska ta alla attraktioner, och hur många gånger. A räknar ut att hon har varit sexton gånger på Liseberg i år. Mormor myser nöjt, Guldkortet är nog världens bästa födelsedagpresent. Även om det måste överlämnas i förskott eftersom parken öppnar långt före födelsedagen.

Uppskjutet är roligast. Varje gång. Hur många gånger som helst.

Nästa år vill lillasyster också åka.

Jag lägger över min blogg i fotoböcker, med text och bilder. Just nu håller jag på med hösten 2011. Där dyker författarplanerna upp för första gången, den 11 september.  En magisk lördag. På färjan över till Lysekil drabbas jag av den stora inspirationen, hittar min huvudperson och bestämmer mig för att gå på kurs hos författarcoachen Ann Ljungberg och börja skriva Romanen.

Idag, tre år efteråt, finns det ingenting kvar av den romanen. Jo, den kvinnliga huvudkaraktärens yrke är detsamma. Veterinär, min dröm om framtiden när jag var tio år. Men själva berättelsen är helt annorlunda, och den är dessutom omskriven flera gånger under de här tre åren. Hälften av allt jag har skrivit är nog struket, jag har massor av scener som är bortplockade och sparade i väntan på eventuell återanvändning efter renovering.

Manuset till Marvatten har varit ute på vådliga äventyr, haft förlagskontrakt en gång men kom undan med blotta förskräckelsen från ett oseriöst förlag på randen till konkurs. Jag fick tillbaka avtalsrättigheterna, skrev om och tog proffshjälp med lektörsläsning, skrev om igen. Jag fick napp igen, men det förlaget ville att jag skulle vara med och finansiera hälften av kostnaderna, och det vill jag inte!  Nu väntar jag på besked från flera förlag. Det är bäst att inte hoppas för mycket. Blir det inget kontrakt den här gången har jag bestämt mig för att inte sörja, utan lägga Marvatten i skrivbordslådan och fortsätta med nästa berättelse.

Roman nummer två har länge funnits i mitt bakhuvud. Den är en fristående fortsättning på Marvatten, men händelserna utspelar sig på en annan ö i min närhet. En av huvudkaraktärerna från Marvatten hamnar i farliga situationer som har sitt ursprung i början av 1900-talet. Jag har redan gjort en massa research och har varit helt uppslukad av att utforska persongalleriet och miljön, skriva synopsis och skissa på vad som händer.

Så plötsligt tränger sig en annan historia på och vill absolut bli skriven. Nu, genast! Idén föddes efter att jag hade hört ett samtal mellan några grannar här hemma på Flatön. Det gick inte att få den ur huvudet. Först trodde jag att det var en feel good historia, sen tyckte jag att det mest liknade en halsbrytande skröna, men under några långa promenader rätade alla frågetecken ut sig. Roman nummer tre är en sorglustig berättelse om relationer i en tid när jämställdhet är självklar för vissa och fortfarande omöjlig för andra. En roman där generationsmotsättningar och klyftan mellan stad och landsbygd sätter kärleken på hårda prov.

Roman nummer tre kunde inte vänta, och det visade sig som tur var att den passar in i ett tidsglapp som har uppstått mellan ettan och tvåan. Där finns en lucka mellan berättelserna på ett par månader. Där får trean fint plats. Romanen har ett namn som jag tyvärr inte kan avslöja, det skulle röja för mycket. En del av persongalleriet är detsamma, även om nya har tillkommit. En viktig huvudkaraktär från Marvatten finns med, skönt, jag ville veta hur det gick för henne.

Idag har jag skrivit prologen till trean. Det var lite klurigt, eftersom jag inte vill avslöja könet på antagonisten (boven i dramat). Det känns inte bra att skriva hen heller, det där lilla ordet tar fortfarande för stor plats och stjäl uppmärksamhet från storyn. Annars hade det varit mest praktiskt i den här situationen. Som alltid när jag har haft flyt i skrivandet känner jag mig väldigt nöjd. Förmodligen kommer jag att stryka, skriva om och flytta på texten jag just har skrivit. Men tills vidare är jag bara nöjd med den.

Vad är det för mening att fortsätta skriva om inget förlag vill publicera min första bok, kanske någon undrar.  Ja, vad ska jag annars göra? Litteraturhistorien är full av författare som refuserats gång på gång innan de äntligen blir publicerade. Jag vet att jag har skrivit en spännande, välskriven roman. Det har jag faktiskt papper på, av flera oberoende och kvalificerade bedömare. Om inget förlag bestämmer sig för att ta chansen så är det värst för dem. Jag fortsätter skriva ändå, kanske får jag inget förlag förrän jag skrivit manus nummer fyra, vem vet? Jag har i alla fall roligt hela tiden fram till dess.

Historien jag berättade på bloggen den 28 september var inte spännande, inte lustig alls. Jag ångrar tonen i berättelsen, men stryker inte ändå.  Igår ringde en engelsktalande fransk polis och ville att jag skulle skriva en detaljerad redogörelse för vad vi upplevde. Han hade  mitt mobilnr eftersom jag ringde 112 den där natten i Dormans. Hans många frågor väckte en del detaljer till liv som jag inte tog med i mitt blogginlägg. Ord som skreks där från andra sidan floden. Ord som jag tog för fyllevrål.

Nu fick jag veta att någon drunknade i floden den natten. Skriken vi hörde var ångestskrik från hans bror. Vi kanske räddade en ung människas liv, men ett annat var redan släckt.

Jag undrar ofta nu för tiden om jag har tappat mitt sinne för humor. Jag kan inte skratta åt dessa Youtube klipp som alla andra verkar tycka är så roliga. Den gamla kvinnan som kastar en pinne och sedan  dras omkull av sin hund, faller handlöst ut ur bild. Vad är det för roligt med det? Tänk om hon bröt höftleden? Jag känner mig tråkig och tungsint och undrar om det är åldern som påverkar vad man tycker är roligt och inte.

Vi kunde inte gjort mer än vi gjorde den där natten i Dormans. Däremot kunde jag låtit bli att göra det till en anekdot i bloggen, ett äventyr att dra på munnen åt. Nu vill jag bara gråta.