Druvor är farliga. Dag 80. Damery

Kvart i tolv gick de hjärtskärande ropen ”Aide-moi!” inte att strunta i längre, dessutom hördes krafsanden från båtens utsida. Någon låg i floden i mörkret och ville upp. I ett par timmar hade vi undrat hur länge gänget på andra sidan floden skulle orka vråla, hur länge det skulle dröja innan någon ringde polisen. Det lät som om de höll på att skära av någon kroppsdel för kroppsdel. Det låg bostadshus alldeles intill, det var mitt i stadskärnan, någon borde väl reagera? Eller var detta normalt franskt skördefestbröl? Vi drog täcket över öronen och försökte sova. Tills det krafsade på utsidan båten, som sagt. Då flög vi upp båda två.
Odd drog upp en halvt medvetslös, skakande tjugoåring täckt av sjögräs på bryggan. Han hade lyckats kroka i armen runt vår badstege. Hade han inte hittat den vet jag inte hur det hade slutat. Det finns inga trappor eller låga slänter där man kan ta sig upp ur floden här, inga grunda stränder. Det fanns dessutom inga andra än vi i hamnen.

Han var totalt okontaktbar, jag ringde 112 och fick svar direkt. Men efter tio minuter kvicknade mannen på bryggan till, viftade undan Odd och ruskade av sig diverse filtar som Odd packat in honom i. Reste sig upp, började vråla som ett djur igen och stapplade bort mot bron, tillbaka mot kamraternas tjut på andra sidan floden. Ambulansen kom, jag förklarade läget och de satte av efter honom.
Hur det gick sen vet vi inte. Hamnkaptenen ruskade på huvudet när jag beklagade mig över natten och sa att en del skördearbetare har druckit champagne i flera dar nu. Kanske tar de droger också, trodde hans fru.
Idag har vi varit väldigt spaka men ändå tagit oss vidare till den lilla byn Damery. Odd är magsjuk och utslagen, det blev kanske lite för många vindruvor igår.

Här finns fler än sextio champagnehus, så det gör inte så mycket om vi blir liggande några dagar. Fast det är synd om Odd just nu.

Sigge vaktar trött husse.