Vad gör vi om vi fastnar? Frågan blir aktuell flera gånger på vägen mellan Harskirchen och Sarreguemines. Djupet ska vara 1.80 enligt franska kanalmyndigheten men ekolodet visar konstant 1.60 och med jämna mellanrum studsar vi över något hårt eller kanar krasande över något mjukare. Det är ytterst nervpåfrestande, vi kryper fram i tre knop. Ibland högt över landskapet, floden Sarre krullar sig som ett åderbråck vid sidan om kanalen.
I slussen i Zetting ringer jag kanalkontoret för att klaga, och för att få veta hur det ser ut längre fram. Kanalmannen tror mig inte utan hävdar envist att djupet är normalt, dvs 1.80, och att vi ska fortsätta.
Tja, vad är det värsta som kan hända? Att vi blir sittande på grund mitt i kanalen över valborgsmässoafton och första maj när det skall hällregna och hela Frankrike står stilla. Alla slussar är stängda. Över tjugo millimeter regn är prognosen.
Vattendjupet fortsätter att ligga runt skräckinjagande 1.60 hela vägen till Sarreguemines, och vi stöter i botten otaliga gånger. Så plötsligt efter sluss 26 övergår det grunda diket till en bred, djup kanal med förtöjda pråmar vid kanterna, vi hittar tankstället som ska finnas och kan fylla på 150 liter trygghet.
Nu ligger vi förtöjda nedanför stadens vackra casino, det ösregnar men elen är kopplad, värmen på och vi har stark och fin wifisignal. Här börjar Tyskland. Vi är bara någon kilometer från gränsen. När jag tittar på kartan över Frankrikes vattenvägar liknar hela vår rutt mest en futtig liten sväng. Det mesta av Frankrike har vi inte sett. Kanske får vi chansen någon gång i framtiden på hemväg från Medelhavet?
Jag sparar våra franska kartböcker ifall att. De har varit ovärderliga för navigationen, i kombination med Navionics elektroniska karta på Ipaden. I Fluviacarte står allt, från slusshöjder till sevärda katedraler, var man kan köpa färskt bröd och telefonnummer till gästhamnar. Jag har alla kartböckerna, för hela Frankrike. De är väldigt bra att drömma till på vintern också.

Sjökort fast på land. 

Mycket roligare än ”Sköna Hem”

Det är inte bara grunt, det är smalt också. Mitt på den är akvedukten över floden Sarre mötte vi en VNF-bil på uppdrag. 

På förmiddagen gjorde vi en lång cykelutflykt från Mittersheim till den lilla medeltida staden Fenetrange. Där var det marknad, vi fyllde ryggsäcken med färskpotatis, rädisor, endiver och sallad samt en grillad kyckling. Turistbyrån hade inte öppnat för säsongen så vi vet inte vad vi såg. En massa väldigt gamla stenhus, ganska förfallet. Vackert, ingen turistfälla, bara lokalbefolkning.
Efter lunch fortsatte vi till Harkirchen, kortaste etappen hittills, bara ett par timmar. Ibland måste man lyssna inåt och idag behövde vi ett lugnare tempo.
Kanalen går bitvis genom ett öppet jordbrukslandskap som böljar i åsar och kullar, utsikten är ibland milsvid åt alla håll. Vi ser säkert tusentals kor, rapsen blommar och gökarna gal. Det är förstummande vackert.
Nu slussar vi neråt hela tiden, alla slussar är ca 3 meter och det går på rutin. Slussarna är automatiserade, vi styr själva både öppningen och själva slussningen.
Djupet i kanalen ska vara 1.80 enligt kartan, men långa sträckor visar ekolodet bara 1.70 (felvisningen borträknad). Vårt djupgående är 1.50. När det är så lite vatten under kölen drar vi upp hiskliga svall även om vi bara kör 5 knop, och båten blir svår att styra, jazzar fram och tillbaka. Jag tror inte man kommer fram här med ett djupgående på 1.80.

Det märks verkligen att säsongen inte startat än. Marinan i Harskirchen är helt fullbelagd med tomma hyrbåtar, det finns bara en enda ledig plats. Ingen hamnkapten syns till, precis som i Mittersheim ligger vi gratis. Det är bara att plugga in elen och stoppa in en Euro så har vi värme hela natten. Det behövs, på nätterna är det riktigt kallt.

Fjärrkontroll för sluss.

Familj på sommarlov.

Inte medeltida men nästan?

 Både trångt och lågt i tak.