Vi går korta sträckor nu, vill inte stressa genom Moseldalen. Bara tre timmar idag, från Bernkastel Kues till Traben Trarbach. På förmiddagen klättrade vi upp till ruinerna av borgen som vakar över Bernkastel Kues. Tyvärr var den under reparation, man fick inte gå upp i själva tornet. Utsikten var ändå magnifik.

Vinodlingarna draperar varenda solsluttning som mattor av afroflätor, ibland så branta att det är obegripligt hur man kommer åt att sköta om plantorna.

En sluss idag, bara sex meter, någon knops medström, enstaka pråmar, sol och värme. Traben Trarbach har jag aldrig hört talas om, men Odd läser i guideboken att det var Tysklands rikaste plats under 200 år och den första staden med elektrisk gatubelysning. Gästhamnen ligger som vanligt en bra bit utanför stadskärnan, det är inte alls som i Holland och Frankrike där man lägger till med båten mitt i stan. Att handla mat har blivit ett problem sen vi lämnade Frankrike, men här finns en bra supermarket bara ett par kilometer bort. Vi cyklar dit och fyller ryggsäckarna, imorgon får det bli en tur till med cykelkärran för att handla vatten, öl och mjölk.

Längst inne i den smala viken ligger gästhamnen.

Borgen högt uppe ovanför Bernkastel Kues. På serveringen där uppe åt vi varsin bit äpplepaj som höll oss mätta ända till kvällen.

Utsikten…

Det är vackert så det värker. Men var är invånarna? Det verkar inte finnas mycket till levande stadsliv i den berömda stadskärnan utan turister. Många butiker och restauranger är stängda eller har begränsade öppettider. Det mesta, ja allt, är tillrättalagt för vinköpande besökare.
Samtidigt berättar varje byggnad, varje litet insmuget torg, om ett helt annat, levande vardagsliv sedan flera hundra år tillbaka. Det blir lite sorgligt, som att promenera runt i en kuliss.
Om en månad tror jag inte att man får sådana här tankar när man går genom stan. Det är de tysta gatorna som skapar en känsla av övergivenhet. Vart har alla normala vardagsljud tagit vägen? När torgen mumlar av ätande och drickande människor och fontänerna skvalar tänker man nog inte på att nittiofem procent av alla människor bara är tillfälliga besökare.
Vi ligger lugnt och bra i gästhamnen en kilometer från centrum. Vind och vatten har lugnat sig, även om strömmen på sina ställen gav oss nästan tre knop extra skjuts. Idag har vi mött tre pråmar och en utflyktsbåt.

I morgon förmiddag ska vi leta reda på någon lokal, mindre vinproducent att handla av.

Svanmamma som tror på framtiden mitt i Bernkastel.

Pråmen Amalia ville mötas på fel sida, dvs styrbord mot styrbord. Det gäller att ha kikaren i beredskap och kolla efter den blå skylten längst bak vid styrhytten , på styrbordssidan. Om den är uppfälld får man se till att genast förpassa sig över på fel sida i farleden. Inte så lätt alltid i kurvorna eftersom pråmen är så lång och skylten sitter längst bak.

Trier är värt flera dagar, en annan gång, när solen skiner och det inte blåser så kallt. Vi funderade på att stanna en dag till på grund av högvattnet i Mosel efter allt regnande. Men så sjönk vattenståndet och vinden lugnade sig, och vi vågade oss iväg mot Neumagen. Dvs jag vågade, efter att ha kollat på nätet att kurvorna pekade neråt igen. På tre dagar hade Mosel stigit nästan två meter. Odd tyckte som vanligt att jag oroade mig i onödan. Han har andra referensramar när det gäller väder och vind. Men han anpassar sig efter mina. Fegast bestämmer.

Medströmmen var upp till tre knop, och vinden säkert tio sekundmeter. Det var lurigt att ta sig ut ur den smala öppningen från hamnen, stressande att ligga och cirkla i väntan på slussöppning, nervöst att manövrera i slussen med så mycket vind i ryggen. Men det gick hur bra som helst, och så småningom slappnade jag av. Vi slussade sju och nio meter utan sällskap av pråmar.

I Sweich slank vi in i gästhamnen och lagade lunch, konstaterade att här ville vi absolut inte stanna över natt.  Motorvägen på andra sidan Mosel dånar oavbrutet. Men det var skönt att komma ut ur strömmen en stund. Farleden här är smal och bojarna kommer tätt. Floden snirklar sig helt osannolikt, ibland i sådana serpentiner att man nästan möter sig själv. Vi byts åt vid ratten för att inte tappa fokus.

Vinden ökade ett snäpp till, den kom i byar tillsammans med regn. Då var vi framme i Neumagen. Att ta sig in i gästhamnen genom den lilla öppningen i flodbanken var som att styra in en skenande häst i stallet. Nästan som att pricka inloppet i Cuxhafen när vi red på tidvattnet. Först måste man passera inloppet, sedan vända upp mot strömmen, gasa och styra så nära den bortersta kanten man vågar eftersom strömmen vill driva båten på tvären. Risken är a: att man driver sidledes upp på land för att man gasat för lite. b: att man skjuter in i hamnen som en kanonkula och rammar någon av båtarna där inne. För inne i hamnbassängen är det lugnt som i en ankdamm. Och lika grunt. Två och tjugo lovar guideboken, men vi går naturligtvis på grund som vanligt.

Nu sitter vi här i leran och har det hur bra som helst. Här finns bagare och slaktare och massor av Weinstubes. Vi har redan köpt sex flaskor jättegod Riesling av en lokal vinproducent, en äldre man som vänligt lotsade oss genom lieblich och spätlese och hochgewächs halbtrocken. Hur ska detta sluta, vi får inte vara så lättledda, imorgon väntar ju Bernkastel.

Allting är relativt, även högvatten. 

Sigge spanar på vinodlingar.

Vinterjacka på! Det är kallt och blåsigt och värmaren är igång varje natt.

Dagen börjar i Sarreburg. Jag vaknar innan sju, smyger upp och iväg på ensampromenad längs Sarre. Den gamla borgruinen uppe på bergstoppen badar i morgonsol. Vattnet i floden har stigit och rinner oroväckande snabbt, undras hur många knop? Flera dagars regnande har höjt vattennivån och därmed ökar också strömmen.
Kylskåp och förråd är helt tömda, vi måste göra en expedition före frukost till närmaste affär vilket visar sig vara Liedl. Det är för långt från båtklubben så vi flyttar oss till en liten restaurangbrygga på motsatta stranden. Där hindrar oss en låst grind från att komma iland och det finns en skylt med en massa Halt! och Verboten! Odd ringer ett telefonnummer och det kommer en dam som vill ha femton Euro för att låsa upp och släppa iland oss. Till slut prutar hon till tio Euro och lovar att vi får ligga kvar några timmar.

Vi handlar, äter brunch och klättrar sedan upp till toppen av borgen. Den började byggas 960 efter Kristus. Mer vet jag inte om den. Den väcker den vanliga motviljan jag alltid får på sådana ställen, hur vackert och storartat det än är. Så mycket grymhet som krävts för att bygga och underhålla. Så många liv som slösats i krig och maktkamper.
Men utsikten där uppe är fantastisk. Vinodlingarna stupar brant som svarta slalompister. Hur gör man för att hålla sig kvar medan man sköter om vinstockarna? Använder arbetarna någon slags sele? Vi skulle störta handlöst utför berget om vi försökte ta ett enda steg ner i odlingen.
Efter lunch forsar vi nerför Saar, genom sista slussen och ut på Mosel. Så bred, så stor, så mycket medström! För att kunna göra en kontrollerad infart genom det lilla hålet till Triers Segelsällskap måste jag först susa förbi och sedan vända upp motströms.
Det tar tjugo minuter att cykla till Triers centrum. Trier är Tysklands äldsta stad och har tio världsarv. Jag känner stressen av dessa världsarv hela tiden vi cyklar runt i stadskärnan. Allt vi borde se men kommer att missa. Staden är så vacker, så full av lockande, bilfria torg, hisnande historia, spännande hus och smala gränder.

Men jag avskyr guidade turer, vill inte få tio världsarv serverade under två timmars rundvandring. Vill utforska långsamt, känna in historia och atmosfär på egen hand och helst utan plan. Titta, sitta, tänka.

Trier kommer att hamna på min lista över städer som jag vet att jag skulle kunna älska. Som Split, och Paris, och Sienna. Och Rom.

Bilder från Trier kommer. Här är först några från Sarreburg.

Sigge får lift i trapporna.

Ellem som en liten prick på floden.

Halvvägs uppe.

Hur kan man arbeta i den här planteringen?

Allra högst upp i tornet med flaggan var vi. Sigge också.

Halv nio i morse gjorde jag en ny repa i Ellems sida på samma förbannade vassa hörn när jag lade ut från bryggan. Varför? Det regnade på mina glasögon, hamnkaptenen och flera andra stod och såg på, Odd fipplade med tamparna istället för att bära av,  jag hade för bråttom – välj själv.
När vi hade rett ut alla upprörda känslor var vi framme vid dagens första sluss, åtta meter neråt. I de här stora slussarna är det bara möjligt att få en fästpunkt i slussväggen, inte två. Vi får dra en lina från fören och en lina från aktern och hålla an i mittknapen. Vi hade tänkt ut ett nytt system med tamparna och det funkade nästan perfekt. Nu står vi både två vid mittknapen och håller varsin tamp. Förut stod Odd vid mittknapen och flyttade båda tamparna mellan pollarna i slussväggen medan jag höll an och släppte efter med hjälp av skotvinscharna. Det blev stressigt och kändes riskabelt.
När det finns flytande pollare, eller när det bara är upp till sex meters nivåskillnad, så att man slipper flytta tamparna medan man stiger eller sjunker, då funkar skotvinscharna bra. Nackdelen med att hålla för hand i tamparna är att man kanske inte orkar hålla emot om vattnet släpps på eller sjunker för snabbt, eller om man slussar med en pråm som ligger och kör med propellern. Det vill jag inte tänka på just nu.
Efter en finjustering av metoden slussade vi en elvameterssluss och därefter en fjortonochenhalvmeters utan problem. I den sista slussen hade vi sällskap av ett gäng söndagsfiskare i gummiflotte som drack öl och sjöng i stämmor genom hela slussningen.
Det har regnat hela dagen. Saarburg är vackert och båtklubben välordnad. Imorgon kommer solen. Då ska vi cykla upp till slottet på kullen.

Akustik som i kyrkan fjorton meter ner i slussen. Tvåstämmigt och med en korv som taktpinne.

 Saarburg genom regnet.

Första dagen i Tyskland och vi saknar redan Frankrike. Floden Saar ger oss någon knop extra fart med strömmen, men annars är den inte särskilt spännande. Inte heller vänligt inbjudande. Inga små byar med gästkajer, det är långt mellan möjligheterna att lägga till. Och där det finns en marina ligger den utanför stadskärnan.
Slussarna hittills är stora och moderna med flytpollare och VHF-anrop. Pråmarna är långa som ett helt Ikea och lastade med bergskedjor av stenkol.
Vi körde på i regnet så länge vi orkade för att komma fram till Mosel så snabbt som möjligt.
Den lilla båtklubben i Dillingen hade en enda plats kvar längst ut på sin gästbrygga. Jag gjorde en stor repa i fribordet vid tilläggningen, körde in i ett fult utstickande hörn. Så var den kvällen förstörd, i alla fall en stund.

Hej då Frankrike. Slussen till vänster, vattenfallet till höger.

Inte så kul att missa infarten till den här slussen. Vattenfallet inte utmärkt med någonting…

”Har du börjat geocacha än?” Det kom ett mail från Josefine på Hjertmans i Stenungsund. Det är i den butiken vi har placerat alla våra besparingar de senaste två åren, så man skulle ju kunna misstänka ett visst fjäsk. Men nej, jag tror inte att gulliga Josefine har några baktankar. Hon undrar verkligen om jag kommit igång med min Garmin Montana 650T och geocaching. Det var ju det som var planen, på lediga stunder under kanalfärden.

Problemet är bara att det blir inga stunder över. Det är obegripligt. Idag har det ösregnat nästan oavbrutet, helt enligt prognosen. Det passade bra med en liggedag just nu, just här, vid en låst ponton på en trevlig plats med alla bekvämligheter. Inte dyrt heller. För två nätter betalar vi Club Nautic 28 Euro, inklusive dusch, toa, el, vatten och bra wifi. (Yippee, nya WebBoat antennen funkar perfekt!)  Vi hade planerat att syssla med lite underhållsarbete. Odd tänkte byta luftfilter och impeller och montera nya oljefilter och nytt dörrlås. Jag ville lägga in rutterna i Ipaden fram till den 17 maj samt städa – dammsuga och våttorka salongen och behandla alla mahognyytor med möbelpolish. Nog borde en hel dag räcka till också för lite sightseeing, geoacaching och uckespelande?

Men allting tar så mycket mer tid. Att laga lunch till exempel. Jag hade sparat alla sparrisstjälkar från i söndags, då frossade vi bara på knopparna. Idag blev stjälkarna basen i världens godaste sparrissoppa, kokta med hönsbuljong och grädde. Sen ska man diska. Och vila lite på maten. Och assistera lite med skruvar och oljedunkar. Och gå ut med Sigge för att slippa höra Odds svärande. Nej jag klagar inte, försöker bara förstå vart dagen tog vägen.

Nu är klockan redan halv elva, Odd diskar efter en allt för sen men väldigt god middag (kycklinggryta) och vi hann bara hälften av vad som var tänkt. Vi har dessutom gått en halvhjärtad promenad genom en helt tillbommad stad. Inte ens fiken är öppna här på första maj.

Båten är städad och fräsch och jag har lagt in lagom långa dagsrutter fram till den 17e maj. Då vill vi vara nära Koblenz eftersom Odd måste åka till Köpenhamn och jag blir ensam i båten några dagar.

Då kanske det blir tid för lite geocaching?

Ellem är första båten till vänster. Jag är rätt stolt över fickparkeringen. Den gröna pråmen är Club Nautilus  klubbhus och Capitainerie.

Kan det här vara nåt?