Jag hade inga förväntningar alls på Bamberg, annat än att det var början på Main-Donaukanal. Det är sak samma med Kelheim, som är slutet på samma kanal och början på Donau. Passau står för sista staden innan Österrike. Namnen är bara hållpunkter utan innehåll.
Och så visar det sig att Bamberg är en pärla, så vacker att jag inte kan sluta fotografera. Inte bara de äldsta delarna från 1100-talet är en njutning för ögat, även nya parkanläggningar och naturskyddsområdet där vår båtklubb ligger är en upplevelse.
Idag har sommaren äntligen kommit, alla uteserveringar var fullbesatta, glassmumsandet pågick överallt, vart vi kom påpekade Odd: Här mumlar det!
Det är en studentstad, här verkar finnas lika mycket ungdomar som turister. Igår kväll hamnade vi på en bierstube och fick en mysig pratstund med tre ungdomar som ville veta allt om vår resa. När jag blir gammal ska jag göra precis som ni, sa flickan. Allt är möjligt. Men först ska jag skaffa jobb och familj. Hon utbildade sig till vårdlärare. Tänkte jag så i samma ålder? Nej, jag lät bara livet hända. Att bli gammal var otänkbart.
Vi tog cyklarna och utforskade de viktigaste världsarven; de berömda broarna med kvarnen och det gamla rådhuset, domen och residensen. Rosengården. Otroliga byggnader och konstverk, nästan alltid på ett eller annat sätt religiösa. Mycket förstördes under sista kriget men har byggts upp igen.
Allt är som gjort för att människor ska sitta ner och umgås, jag har nog aldrig sett så många olika mat-, dryck- och kaffeställen. Man svänger runt ett hörn och se, ett nytt vackert litet kullerstenstorg med korsvirkeshus och serveringar. En särskild servering för bara iste (kallt te alltså) gick jag till exempel förbi. Dessutom finns sittplatser överallt, bänkar, stenar, soffor. Alla cyklar, cykelvägen in till stan är obeskrivligt naturskön, till och med när den passerar Hells Angels stamfik. Ingen fräser eller är ovänlig. Inte ens den halvtama bävern. Den simmade förresten just förbi.
Det är egentligen synd och skam att åka härifrån.
PS Idag har jag ätit sparrisglass. Den var jättegod.

Floden Main ligger bakom oss. Trettiofyra stora (trehundra meters) slussar har lärt oss ett och annat om oss själva. Jag har till exempel insett vilken kontrollfreak jag är, och hur otrevlig jag blir när jag verkligen är rädd. Odd har förhoppningsvis lärt sig att han inte har en tonårings snabbhet och balans längre, samt att man måste ha en plan B i alla lägen. Men vi har klarat oss helt utan skador, peppar, peppar.
Det har gått lite för fort. Main är på sätt och vis ännu vackrare än Mosel, inte så turistanpassat. Vi skulle stannat på fler platser, gjort fler cykelutflykter till medeltida slott och borgar, vandrat i vinbergen. Fast då kommer vi inte fram till Medelhavet på ett helt år till.
Vi gick från Schweinfurt redan halv åtta i morse. Gårdagens pråm låg kvar vid kajen, vi hakade på en hotellpråm istället i första slussen. Fyra slussar till klarade vi utan sällskap, trots stor vånda från min sida. Den sista nästan sju meter, med bara tre pollare i slussväggen. Så långt avstånd mellan varje att Odd nästan inte nådde när det var dags att flytta upp tamparna. Det var en ny, otrevlig variant på temat ”alla slussar är olika”.
När det blev dags för lunch ankrade vi för första gången, i en vacker liten vik, nästan som en insjö. Man har ingen aning om djupet när man lämnar farleden i floden, man får köra sakta med grundspanare i fören och prova sig fram. Det känns bra både att ha provat, och att ha testat larmet som tjuter om draggen skulle släppa. Snart kan vi behöva övernatta på svaj någonstans.
Nu ligger vi i den idylliska båtklubben Regnitz-Main Bamberg efter tio timmar på floden. Staden verkar så mysig och annorlunda. Imorgon stannar vi här och ser oss omkring. Vi behöver lite andrum innan vi tar oss an Main-Donau kanal och Europas högsta slussar.

Tidig avfärd från Schweinfurt.

Första ankringen!

Toppenfin natthamn i Bamberg, i floden Regnitz utlopp. Stark ström som synes, det var knepigt att lägga till, sidledes förflyttning i motström är en ny kunskap som inte är helt inövad än. Tyst idyll tio minuters cykeltur från den gamla stadskärnan med alla sevärdheter och fem minuter från Liedl.